Det är utseendet som räknas

En nedbrytbar påse som kan återanvändas 50 gånger ska fortsätta straffbeskattas – eftersom den ser ut som en plastpåse. Men så handlade skatten heller aldrig om miljön. Syftet är att bestraffa en livsstil som avviker från den moraliska elitens.

Ett företag i Helsingborg har utvecklat ett material av olika förnyelsebara råvaror. Av detta material tillverkar företaget bärkassar som är biologiskt nedbrytbara och kan återanvändas upp till 50 gånger, enligt det statliga forskningsinstitutet Rise.

Detta har de förstås inte kommit undan ostraffat med. I januari beslutade Skatterättsnämnden att påsen ska straffbeskattas i enlighet med plastpåseskatten som infördes för ett år sedan. Varför, när påsen inte är gjord av plast? Jo, dels anser nämnden att påsen inte är avsedd för varaktigt bruk, vad Rise än säger. Och så tycker nämnden att den miljövänliga kassen ser för mycket ut som en vanlig plastpåse.

Påsen ska alltså beskattas för att den påminner myndighets-Sverige för mycket om en helt annan påse, som myndighets-Sverige inte gillar.

Gaia Biomaterials, företaget som har utvecklat påsen som, överklagade beslutet till högsta förvaltningsdomstolen. I veckan kom beskedet: högsta förvaltningsdomstolen håller med Skatterättsnämnden. Det är utseendet som räknas.

Plastpåseskatten blir alltmer pinsam för regeringen. Redan innan den infördes var det uppenbart för alla som kan använda en sökmotor att plastpåsar är bättre för klimatet än alternativen. Det var också uppenbart att regeringen inte brydde sig. Den ville först och främst ville befria medborgarna från sammanlagt 2,1 miljarder kronor.

Det var i alla fall vad den hoppades på att få in under 2020. I själva verket lyckades staten bara lägga vantarna på åtta procent av summan: 174 miljoner kronor. Men det behöver inte innebära att plastpåseskatten betraktas som ett misslyckande. Begär efter andras pengar är visserligen den primära drivkraften bakom alla skatter, men det finns en orsak att vissa saker beskattas tyngre än andra.

Ibland är orsaken den cyniska kalkyleringen att vissa människor har svårare att komma undan skatterna genom att lämna landet eller ändra sina konsumtionsmönster. Inom nationalekonomin talar man om ”de tre f:en”: fastigheter, föda och fattigt folk – perfekta skattebaser för skrupelfria teknokrater, för det är svårt att välja bort sitt hus och sin mat, och för fattiga personer är det svårare att flytta utomlands. I ljuset av den moderna antibilpolitiken har färdmedel kommit att utgöra ett fjärde f.

Men ibland är det helt enkelt en fråga om fientlighet mot andras livsstil. Vi lever i ett samhälle där de som befolkar maktens korridorer oavsett partifärg i allmänhet tillhör en och samma klass. De delar ofta vissa grundläggande värderingar, men ännu oftare samma livsstil – och en motvilja mot andra livsstilar som ibland slår över i ren illvilja.

Det framgår i den ständiga politiska frustrationen över medborgarnas val att köra bil, äta kött, bo i villor, dricka alkohol, röka cigaretter och ta flyget till semesterresmål (åtminstone på den gamla goda tiden). Att den pågående vågen av antitobakspolitik inte kom när man insåg vilka hälsorisker tobak medför, utan först nu när det framför allt är socioekonomiskt svaga grupper som har fortsatt att röka, är ingen slump. Att reaktionerna på Bensinupproret, proteströrelsen mot bensinskatterna, såg ut som de gjorde behöver knappast förklaras närmare. Den moraliska eliten i vårt samhälle vill klämma åt dem som inte anpassar sig efter dess syn på hur man bör leva, och skatt är ett utmärkt verktyg för att klämma åt folk.

Givetvis motiveras skatter inte så, utan med argument om ”balanserad budget” eller ”grön skatteväxling” eller ”för klimatets skull”. Ofta kan man hänvisa till EU, denna institutionaliserade andra chans för impopulär politik. En pikant detalj med plastpåseskatten är att den från början motiverades med att EU har bestämt att vi bara ska använda 40 plastpåsar per person och år. Samtidigt är det tack vare att EU har pumpat in tiotals miljoner i Gaia Biodynamics som företaget har kunnat utveckla sin nedbrytbara påse. EU har av miljöskäl skänkt bort skattebetalarnas pengar till ett företag som utvecklat en klimatvänlig produkt, samtidigt som EU:s politik leder till att samma skattebetalare straffbeskattas om de använder produkten.

Det brukar aldrig bli bra när politiker försöker välja vinnare. När kriteriet offentligheten verkar utgå ifrån är utseende snarare än funktion är det bäddat för fiasko. Men som sagt: för lagens instiftare ser plastpåseskatten förmodligen ändå ut som en framgång. Den moraliska eliten har ju fått signalera till folk som använder plastpåsar att deras beteende är oönskat.