Parkeringssabotaget

Förslaget att inga parkeringsplatser ska behöva anläggas i anslutning till nybyggda bostäder påstås vara bra för klimatet, men det är framför allt dåligt för bilister. Lagförslaget passar in i ett mönster av politik vars huvudsyfte är att försämra vardagen för bilägare.

Politiska beslut bör inte tas om medborgarna uppfattar dem som trakasserier. Det är Per Albin Hanssons ord, yttrade i en riksdagsdebatt 1928 apropå reglering av restaurangdans, men orden är allmängiltiga. Lagar och regler vars främsta syfte verkar vara att sätta käppar i hjulet för vanliga medborgare är inte bara orättfärdiga; de får lagstiftaren att framstå som illvillig och antagonistisk. Särskilt när siktet är inställt på en specifik grupp.

Ett exempel är den statliga utredningen ”Stärkt planering för en hållbar utveckling”, som i slutet av förra månaden lämnade sitt slutbetänkande till bostadsministern. I uppdraget från regeringen ingick att se över möjligheterna för svenska kommuner att låta bli att kräva att nybyggda bostadsområden ska ha tillräckligt många parkeringsplatser för de boende.

Ur ett frihetligt perspektiv är det i grunden problematiskt att myndigheter dikterar hur många parkeringsplatser som ska anläggas i anslutning till nya bostäder. Det bästa vore att låta efterfrågan styra, så att de som faktiskt ska bo där får avgöra. Problemet är bara att efterfrågan har satts ur spel. Den svenska bostadsmarknaden är så snedvriden och priserna så upptrissade att få har resurser att efterfråga exempelvis parkeringsplatser. I en sådan situation är parkeringsnormen, som kräver ett visst antal bilparkeringar i anslutning till nybyggen, en räddningsplanka för bilister.

Förslaget att dra undan denna räddningsplanka motiveras med att privatbilism är dålig för klimatet. Det framgår exempelvis av Boverkets kunskapsbank om plan- och bygglagen, där tillgången på parkeringsplatser beskrivs som ett utmärkt styrmedel när det gäller medborgarnas val av transportmedel.

Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) går ännu mer rakt på sak:

Möjligheten att använda parkering som verktyg för att främja resande med kollektivtrafik och cykel är idag en underutnyttjad potential. Strategiska parkeringsåtgärder är ett av de effektivaste styrmedlen för att locka dagens bilister till att välja miljövänligare färdsätt. 

SKR har uppenbarligen missuppfattat betydelsen av ordet ”locka”, som innebär att med positiva medel försöka förmå någon till något – inte att använda sig av påtryckningar och tvång. Syftet med att begränsa tillgången till parkeringsplatser är att göra det för dyrt och svårt för vanliga människor att parkera sin bil, så att de tvingas välja transportmedel som passar dem sämre.

Samtidigt har bilflottan aldrig varit mer klimatvänlig än nu. El- och hybridbilarna ökar stadigt i antal, en utveckling som inte minst politiker brukar vara entusiastiska inför. Liberalerna vill till och med elektrifiera hela vägnätet. Faktum att bilismen blir allt mer klimatvänlig gör klimatargumentet mot parkeringsplatser så tunt att det blir genomskinligt. Vad som döljer sig bakom utredningens PR-mässiga formuleringar om ”minskad miljö- och klimatpåverkan”, ”transporteffektivitet” och ”bättre förutsättningar för att utveckla gång-, cykel- och kollektivtrafik” är helt enkelt en motvilja mot bilister.

Det är inte första gången denna motvilja tar sig politiska uttryck. I Göteborg infördes trängselskatt mot medborgarnas uttryckliga vilja, och i Stockholm är det politiska motståndet mot en ringled kompakt. Ibland är makthavare så ivriga att försvåra för bilister att de till och med är beredda att skada klimatet. Till exempel smalnas vägar runt om i landet av till en enda fil vid busshållplatser, så att all trafik blockeras när bussen stannar för att släppa på och av folk. När bilar tvingas bromsa, stanna och starta på nytt ökar utsläppen, men det anses uppenbarligen vara ett pris värt att betala för att göra vardagen lite besvärligare för bilförare.

I många storstadsområden är det redan i dag lättare att hitta en enhörning än att hitta en parkeringsplats där man kan stå i ett dygn utan att riskera personlig konkurs. Om det nya förslaget blir verklighet och kravet på parkeringsplatser vid nybyggen tas bort, kommer det att bli ännu svårare. Det är precis den sortens politik som riskerar att uppfattas som en form av trakasseri från makthavarnas sida – med rätta. När biltrafiken blir alltmer klimatvänlig är det en utveckling som borde belönas, inte bestraffas. Men parkeringsfrågan handlar i grund och botten inte om vad som är bäst för planeten, utan om vad som är sämst för bilägarna.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!

En kommentar

  1. Parkeringsplatserna avvecklas i rask takt i många av våra stadskärnor. Ofta är anledningen att staden ska förtätas, som det heter. Jag tycker med sig en (väldigt) röd linje från Agneta Drebers Stockholmsparti, som en gång för alla etablerade bilfientligheten inte bara i Tokholmen utan i hela landet.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *