Du betalar för att bli förbannad

900 000 kronor kostade den rosa jätteenhörningen Malmös skattebetalare. Inte bara Malmös; kommunen lever på intäkter från andra kommuner. Blir du upprörd? Grattis, då har du fått valuta för dina skattekronor. Din ilska bevisar nämligen att konstverket ”berör” och “väcker känslor”.

I Malmö har kommunen lagt 900 000 egna och andras skattekronor på ett konstverk föreställande en rosa enhörning med ett bultande hjärta på en regnbågsfärgad sockel. Den sex meter höga skulpturen ska stå på Gustav Adolfs torg i Malmö fram till den sista augusti och syftar till att uppmärksamma evenemanget World Pride som staden står värd för tillsammans med Köpenhamn.

– Enhörningen blir en glädjespridare i staden, såväl bland barn som vuxna. Även i sitt färgsprakande skimmer bär den också ett allvarligt budskap när den påminner oss på ett lekfullt sätt om alla människors lika värde, säger Andreas Schönström (S), tekniska nämndens ordförande.

Den som kritiserar verket för att det är kitschigt, fult, illa utfört eller en dålig prioritering med skattebetalarnas pengar riskerar alltså att inte bara framställas som ett hot mot den konstnärliga friheten, utan även mot ”alla människors lika värde”. Vem som utfört verket framgår inte av kommunens pressmeddelande. Däremot förklaras det att enhörningen är ett led i en större satsning:

För att utveckla och manifestera den öppna och inkluderande staden gör Malmö stad många olika insatser. Allt från att höja kompetensen hos alla medarbetare i syfte att stärka hbtqi-personers rättigheter, till att måla parkbänkar och papperskorgar i regnbågens färger. Till och med temat i årets blomsterplanteringarna symboliserar kärlek och tolerans genom transparenta färger som i en regnbåge på himlen.

Den här typen av konstverk har kommit att fungera som ett slags lackmustest för att bedöma individens moraliska vandel. Sluter du villkorslöst upp bakom allt som köps in för skattebetalarnas pengar är du en anhängare av värdegrunden och således moraliskt oantastlig. Är du däremot kritisk, oavsett om det handlar om ett verks politiska tendens, dess estetiska kvaliteter eller de kostnad det inneburit för skattebetalarna, har du avslöjat dig som en allmänt suspekt person.

För mer än hundra år sedan skrev den franske konstnären Marcel Duchamp “R. Mutt 1917” på en urinoar och lämnade in den som bidrag till Society of Independent Artists första utställning i New York. Verket är det mest kända av Duchamps så kallade “ready mades”, det vill säga vardagliga massproducerade föremål som ställdes ut som konstverk, vilka även inkluderade bland annat ett cykelhjul och en flasktorkare.

Duchamps ready mades var influerade av den dåtida konstriktningen dadaismen, som polemiserade mot den traditionella konsten och syftade till att dekonstruera konstbegreppet som sådant. Genom att ställa ut helt vardagliga föremål i ett konstnärligt sammanhang visade Duchamp att det var konstvärlden som avgjorde vad som var konst och inte. Därmed lades grunden för vad som brukar kallas den institutionella konstteorin och som senare utvecklats av kritiker som Arthur Danto och George Dickie. Den går ut på att det är konstvärldens institutioner i form av museer, gallerier, biennaler och konstteoretiker som definierar vad som är konst. Någon objektiv definition finns inte enligt denna teori.

Duchamps ifrågasättande av det traditionella konstbegreppet genom att ställa ut en urinoar och kalla den för konst var djärvt och spännande 1917. Tyvärr motsvarar det i stor utsträckning vad konstvärlden än i dag anser vara djärvt och spännande. Liksom den modernistiska arkitekturen en gång var nyskapande var den moderna konstens ifrågasättande av traditionella begrepp som skönhet och kvalitet en gång banbrytande. Ett sekel senare har den modernistiska estetikens dominans inom arkitekturen lett till en kvävande likriktning, och den modernistiska konsten döps om till ”samtidskonst” i ett försök att dölja att den gått i stå.

Poängen här är inte att all modern arkitektur eller samtidskonst är dålig. Däremot har överteoretiserandet och det krampaktiga avståndstagandet från traditionen före modernismen lett till en begränsning i perspektiv och möjliga uttryck. I stället för att befria sig från traditionens bojor har konsten bakbundit sig själv. Provokation och ifrågasättande kan vara intressanta grepp, men när de är de enda grepp som står till buds blir upplevelsen till slut rätt enahanda.

Dålig, förutsägbar och illa utförd konst försvaras ofta med relativistiska argument. Jaså, du tycker den är ful? Men någon annan kanske tycker att den är fin! Om någon blir provocerad av ett konstverk som är till för att provocera är triumfen dubbel: konstverket har ”berört” och ”väckt känslor”. Dessutom kan den som blir upprörd avfärdas som en bigott tölp som inte förstår att uppskatta konst. Någon diskussion om verkets kvaliteter behövs nämligen inte: det är konstvärlden som bestämmer vad som är god konst och inte. Allmänheten behövs bara i egenskap av statister, som antingen ska bekräfta att kejsaren visst har kläder på sig, eller trilla i fällan och bli provocerade av provokationen. Dessutom förväntas de ofta betala för kalaset.

Den som ifrågasätter ett offentligt finansierat konstverk anklagas för att vara ett hot mot konstens frihet. Konstens frihet, som en gång syftade på rätten att inte bli censurerad av den politiska och religiösa makten, har av konstetablissemanget omdefinierats till att innebära rätten att verka på skattebetalarnas bekostnad utan att dessa ska ha någonting att säga om saken. Om medborgarnas ombud, det vill säga de folkvalda politikerna, företräder väljarnas åsikter angående hur skattepengarna används, anklagas de för ministerstyre. När Nacka kommun anlitade muralmålare för att smycka kommunala väggar reagerade KRO och andra på detta sätt för att kommunen hade kriterier för verken som utfördes för skattebetalarnas pengar på kommunal egendom.

Provokationen är ett särskilt tacksamt grepp för den som vill plocka billiga politiska poäng. Dagens polariserade debattklimat har dessutom medfört att hundratals människor genast kastar sig fram för att slänga det bete som konstnärer, progressiva politiker och kommunalbyråkrater kastar åt dem. På så sätt får båda sidor sina fördomar bekräftade. Provokationen har med andra ord blivit ett sätt att stryka samtiden medhårs.

Minns Mattias Nordströms skulptur ”Du gamla, du fria” i form av en slokande flaggstång med en svensk flagga, som Kulturhuset ställde ut på Sergels torg i Stockholm – en på många sätt träffande metafor för tillståndet i landet. De som gått och väntat på ett tillfälle att uppröras gjorde dock inte denna reflektion utan betraktade den krökta stången som ett angrepp på Sverige och det svenska, något de tyckte sig ha sett en gång för mycket. Antagligen precis vad Kulturhusets byråkrater hade hoppats på. Så fick både kulturetablissemanget och Sverigevännerna sina respektive fördomar bekräftade.

En rosa enhörning på en pridefärgad sockel kommer sannolikt att provocera precis de personer som Malmös kommunpolitiker och tjänstemän hoppas ska bli provocerade. För säkerhets skull har de sett till att den kostar riktigt mycket pengar så att man också kan få kritik från den skattekverulantiska högern. Sannolikheten får bedömas vara hög med tanke på att Malmö är en av de största mottagarna i det kommunala utjämningssystemet, som i stället för att styra upp sin egen ekonomi fyller hålen i budgeten med andra kommuners skattepengar.

Tillhör du dem som upprörs över enhörningen i Malmö? Grattis, då har du fått valuta för skattepengarna. Du har nämligen visat att konsten både berör människor och väcker känslor.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!