Den som är satt i skräck är icke fri

Få saker inskränker vår individuella frihet som fruktan för våld. När människor börjar undvika offentliga platser och kollektivtrafik för att de är rädda har deras frihet inskränkts. Samtidigt riskerar åtgärderna som krävs för att stoppa de kriminellas terror att leda till en repression som ytterligare inskränker hederliga medborgares frihet.

Det är inte frånvaron av poliser som leder till kriminalitet, utan närvaron av kriminella. Detta tål att upprepas. Det är inte de delar av landet där polistätheten är som lägst som är värst drabbade av brottslighet, även om ambulerande stöldligor på senare år har blivit ett återkommande gissel på den svenska landsbygden.

Den allt grövre brottsligheten medför en ökande känsla av otrygghet hos många medborgare. Enligt Brottsförebyggande Rådets nationella trygghetsundersökning från förra året upplever nästan varannan svensk oro över brottsligheten i samhället. Det är en ökning från tidigare år. Störst är ökningen i gruppen unga män, vilket också är den grupp som löper störst risk att utsättas för våldsbrott.

Otrygghet handlar om mer än sannolikhetslära

Otrygghet handlar om upplevelse och är inte detsamma som faktisk risk. De som har ett intresse av att tona ned brottslighetens allvar och dess konsekvenser brukar invända att risken för att bli utsatt för våldsbrott faktiskt minskat i Sverige. Att antalet våldsbrott faktiskt minskat och att man faktiskt löper större risk att halka och slå ihjäl sig i badkaret än att bli skjuten i en gänguppgörelse.

Men otrygghet handlar om mer än sannolikhetslära. De flesta är nog medvetna om att de löper större risk att krocka med bilen än att hamna i korselden i en uppgörelse mellan desperados. Men det är inte bara risken att råka illa ut som avgör graden av otrygghet, utan också hur illa det som man oroar sig för är.

Även om mängden våld i samhället på det hela taget har gått ned är den typ av våld som ökat på senare år av ett råare och mer hänsynslöst slag. Även om risken att åka på en propp i korvkön har minskat är det våld som utövas av dagens gängkriminella så skrämmande att människor är beredda att ändra sina rutiner på grund av det, även om risken att just de ska råka ut för det är liten.

Konsekvenserna av att hamna i vägen för dagens våldsverkare är dessutom närmast oöverskådliga. Den som tidigare åkte på en snyting från en fyllskalle utanför snabbmatshaket efter stängningsdags behövde sällan oroa sig för att brushuvudet skulle fortsätta att förpesta dennes tillvaro efter att han nyktrat till. Den som kommer på kant med dagens kriminella kan emellertid få sitt liv slaget i spillror.

För inte så länge sedan dömdes en 21-årig gangster till fängelse efter att ha kastat en handgranat in i en villa där en familj legat och sovit. Det var endast turen som gjorde att ingen dog eller skadades allvarligt i attacken. Motivet bakom dådet var att fadern i familjen filmat kriminella som buskört mopeder och crossmotorcyklar vårdslöst genom bostadsområdet. Tidigare hade en annan pappa i området dragit tillbaka en polisanmälan mot en i gänget som varit nära att köra ihjäl hans fyraårige son med moped.

Det är inte första gången de kriminella kastar handgranater mot människors hem. I Järfälla häromåret utsattes en annan villa för en handgranatattack. Då var motivet att hindra de boende i villan från att vittna mot kriminella.

Den enskilde har ingen chans mot de kriminella

Med denna branta eskaleringstrappa och detta groteska övervåld är det svårt för någon enskild att sätta emot. Detta skapar en känsla av maktlöshet som spär på upplevelsen av otrygghet. Det finns inget de boende kan göra när kriminella kör moped genom deras bostadsområden med fara för liv. Polisanmäler de blir de hotade, filmar de riskerar de att få en handgranat i sitt hem.

Tidigare, när risken att utsättas för våld handlade om att åka på en propp från ett fyllo, fanns åtgärder den enskilde kunde vidta för att öka sina chanser. Genom vaksamhet och streetsmartness kom man långt. Ville man ta det ett steg längre kunde man bygga muskler eller träna kampsport för att öka sina möjligheter att freda sig själv. Mot de kriminella gängen står sig sådana färdigheter slätt.

Inte ens den typ av långtgående rättigheter till självförsvar som frihetligt sinnade argumenterar för – som stand your ground-lagstiftning och rätten för laglydiga att bära vapen för självförsvar – skulle lösa problemet, även om det skulle jämna ut den skeva maktbalansen något. Inte ens en beväpnad medborgare med rätt att försvara sig själv har mycket att sätta emot ett kriminellt gäng som lever på sitt våldskapital.

Inte ens om medborgarna i villaområdet som drabbats av de kriminellas buskörningar hade gått samman och bildat ett medborgargarde är det sannolikt att de skulle vara beredda att inleda ett krig mot ett kriminellt gäng. Den som är beredd att använda mest våld tenderar att vinna denna typ av kraftmätningar, och de livsstilskriminella tenderar att vara beredda att använda mer våld än villaägare som vill ha lugn och ro i sitt villaområde.

Oron för de kriminellas övervåld kan inte avfärdas med hänvisningar till sannolikhetslära. En av orsakerna till att våldet inte är mer omfattande än vad det är kan mycket väl vara att människor redan har ändrat sina beteenden för att undvika konfrontationer med de kriminella.

För den enskilde är det rationellt att till varje pris undvika konfrontation med de kriminella gängen. Det är dock inte helt lätt att veta vem som är affilierad med ett kriminellt nätverk. Den störiga typen i korvkön skulle kunna vara en del av ett kriminellt gäng, eller ha kompisar som är. Fyllegruffet som förut skulle ha varit utagerat efter en rallarsving eller två kan i dag sluta med en handgranat genom sovrumsfönstret.

Sverige krymper

Att säga ifrån när någon beter sig illa på offentlig plats innebär ett större risktagande nu än tidigare. Allt färre vågar, vilket gör att de få som gör det sticker ut ännu mer. Säger de till fel person riskerar de att få en måltavla på sin rygg. När ingen säger till sker en långsam anpassning till det asociala beteendet. De kriminella får härja fritt, samtidigt som hederliga medborgare börjar att undvika de platser som förut upplevdes som trygga men nu inte längre gör det.

Från Stockholms stad rapporteras att Strandvägen i Stockholm, en av Sveriges mest exklusiva adresser, har blivit otryggt på nätterna. Staden har kallat till stormöte för att komma till rätta med problemen. 

Nyligen skrev Josefin Utas, Slöseriombudsman hos Skattebetalarnas förening och tidigare politiker för Miljöpartiet och Medborgerlig samling, ett inlägg på sin Facebooksida som fick stor spridning. Rubriken var ”Mitt Sverige krymper” och hon sätter ord på något som många enligt kommentarerna verkar känna igen sig i:

Baserat på samma känsla av osäkerhet och otrygghet väljer jag av olika skäl bort vissa färdvägar hem med kollektivtrafiken, vissa gallerior, torg, stadsdelar, städer. Jag lämnar, fysiskt, delar av Sverige. Med denna mekanism så krymper mitt Sverige. 

Jag varken vill eller kan ändra mina mest basala instinkter för att få ett annat utfall. Och jag har ingen ork eller vilja att förändra min personlighet eller beteende, eller den samhälleliga kultur jag växt upp med och uppskattar. Jag tycker helt enkelt om både hur jag själv är och hur Sverige var förut. Och jag tror att det finns en hel del människor här som tycker som jag om Sverige och sig själva.

Det är inte bara de kriminellas våld och hot som inskränker människors frihet. Rädslan för repressalier från den gängmedlem som oförmodat råkar korsa ens väg kringskär människors frihet redan innan någonting har hänt. Steg för steg anpassar sig de laglydiga efter dem som inte skyr några medel. Även om den statistiska sannolikheten är liten att en enskild person ska få en handgranat inkastad i sin bostad så är det en risk de flesta till varje pris vill undvika att ta.

De kriminellas framflyttande av sina positioner på de övriga medborgarnas bekostnad inskränker också de senares frihet i ytterligare ett avseende. För att komma till rätta med den organiserade brottsligheten och dess våldskapital krävs drastiska åtgärder från myndigheternas sida. 

Hederliga medborgare trängs från två håll

Från politiskt håll höjs röster om att ge ordningsmakten ökade befogenheter för att komma till rätta med problemen. Partier som tidigare stod upp för den individuella integriteten är i dag beredd att överge denna. Allt fler tycks anse att massövervakning av medborgarna är ett billigt pris för att komma till rätta med den organiserade brottsligheten. Nyligen kunde man läsa att tre av fyra svenskar anser att det vore rimligt att sätta in försvarsmakten mot de kriminella gängen. Det är en siffra som säger något om den oro för det allt grövre våldet och den maktlöshet som detta inger som finns i befolkningen. Det är en oro som kan få ödesdigra politiska konsekvenser om den ignoreras och avfärdas.

Ett av problemen med ökad statlig repression för att komma till rätta med kriminalitet är att den tenderar att slå även mot de laglydiga medborgarna. Således inskränks våra fri- och rättigheter i två led: dels direkt av de kriminellas våldsamheter, dels indirekt genom den ökade repression som införs för att bekämpa dessa. I kampen mellan gangstrarna och ordningsmakten hamnar de fredliga medborgarna i kläm. 

I den politiska debatten är det lätt att få intrycket av att brottsligheten är en konsekvens av polisbrist. Men kriminalitet beror inte på frånvaron av poliser, utan på närvaron av kriminella. För den frihetligt sinnade uppstår ett dilemma: så länge de kriminella tillåts flytta fram sina positioner inskränks de facto vår frihet dag för dag. Samtidigt tenderar den politik som i allt högre grad efterfrågas för att komma till rätta med problemen att leda till ett slutnare och ofriare samhälle. Uppmaningar om att ta människors oro på allvar har blivit en sliten floskel, men tar vi inte oron på allvar riskerar vi att förlora våra fri- och rättigheter på kuppen.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!