Storebror med ett mänskligt ansikte

Det övervakningssamhälle som växer fram på nätet, där ett fåtal stora företag samlar kunskap om hela vår tillvaro, skiljer sig från Orwells dystopi i 1984. Men den infrastruktur för övervakning och kontroll som växer fram i dag och som vi gör oss allt mer beroende av riskerar att bli verktyg i händerna på morgondagens makthavare.

Sedan jag bytte mobiltelefon förr året behöver jag inte längre knappa in någon pinkod. Jag behöver inte ens lämna ett fingeravtryck, som det var på min förra telefon. Den nya känner helt enkelt igen mitt ansikte och loggar in mig automatiskt. Mycket bekvämt. Är det för mörkt i rummet, eller om jag har solglasögon känner den inte igen mig, än så länge.

Jag brukar var tämligen allergisk mot reklam. De få gånger jag tittar på tablå-tv och programmet bryts för ett reklamavbrott drabbas jag av starka aversioner mot de företag som köpt reklamslotarna. På de traditionella tidningarnas webbplatser upplever jag annonserna som allt mer störande. I mina sociala medieflöden är dock annonserna ganska trivsamma att titta på. De gör nämligen bara reklam för sådant som jag är genuint intresserad av. Sådant jag har handlat tidigare, eller googlat. Eller pratat om…

Jag skulle inte säga att jag är särskilt naiv när det gäller den nya tekniken. Jag vet att maskinerna håller koll på oss. Jag vet att de stora nätjättarna som har monopoliserat nätets infrastruktur samlar mängder av data om hur vi lever våra liv, som de säljer vidare till dem som kan tjäna pengar på kunskapen. Jag skaffade både Facebook och Twitter ganska sent, av just dessa skäl. Nu är jag lika fast som alla andra.

I marknadsliberala kretsar finns en utbredd tendens att avfärda oron för frihetsinskränkningar från mjukvaru- och hårdvaruföretagen med att så länge företagen är privatägda är det ingen fara på taket. Att marknaden kommer att lösa dessa problem, som den alltid gör. Är man missnöjd med de tjänster som Google och Facebook levererar är det bara att välja bort dem.

Så enkelt förhåller det sig emellertid inte i verkligheten. Google och Facebook är inte enbart tillhandahållare av tjänster; de tillhandahåller den infrastruktur som gör vårt liv i den digitala världen möjligt. Denna infrastruktur blir hela tiden allt mer integrerad med de tjänster vi använder i vår vardag, och att välja bort den låter sig inte göras utan att livet kompliceras betydligt. Att säga nej till Facebook, Google och de andra stora företagen innebär inte bara att säga nej till sina sociala kontaktytor utan att rent praktiska vardagsbestyr försvårars betänkligt.

En som prövat de praktiska konsekvenserna av att välja bort de fem stora nätjättarna är den amerikanska journalisten Kashmir Hill som 2019 genomförde ett sex veckor långt experiment under vilket hon skulle undvika att använda sig av de fem jättarnas plattformar och tjänster som på ett eller annat sätt var kopplade till dem. Det visade sig vara lättare sagt än gjort.

Svårast att undvika, rent tekniskt, visade sig vara Amazon, som man är beroende av i sin nätanvändning även om man aldrig handlat från dem eller ens besökt företagets webbplats. Detta beror på det enorma nätverk av servrar världen över som ägs av Amazon och som rymmer en lång rad webbplatser och tjänster som vi använder mer eller mindre dagligen. Hur många tänker på att en tjänst som Airbnb ligger på Amazons servrar?

Experimentet fick konsekvenser både för Hills yrkesverksamhet och för hennes privata liv inte minst i form av små förtretligheter i vardagen, som att hon inte kunde lyssna på sin bilstereo, eftersom mjukvaran tillhandahålls av Microsoft. De verktyg vi använder i arbetet, för att umgås med våra vänner, hålla kontakt med vår familj, eller för att förströ oss på vår lediga tid är så gott som alla antingen på ett eller annat sätt kopplad till de fem jättarna eller beroende av deras infrastruktur. Det förment marknadsliberala argumentet att det bara är att välja bort dem om man är missnöjd med dem håller med andra ord inte.

Det har gjorts försök att konkurrera med monopolisterna. Flera gånger har det lanserats sociala plattformar som tagit upp kampen med Facebook. Varje gång har det misslyckats. Häromåret utbröt en debatt om huruvida Facebook censurerade högeråsikter vilket föranledde en del högerdebattörer att lämna plattformen och registrera sig på sajten MeWe för att slippa den upplevda censuren. Vad jag vet har samtliga återvänt till Facebook. Det går nämligen inte att konkurrera med den som redan har alla användarna. Inte ens jätten Google lyckades, när de 2010 lanserade sin egen sociala plattform Google+.

De plattformar och tjänster som de fem jättarna tillhandahåller har gjort våra liv enklare på många sätt och de flesta v oss väljer trots att vi är medvetna om deras monopolställning och de baksidor som följer av denna, att fortsätta använda dem. Priset är helt enkelt för högt, socialt, ekonomiskt och tidsmässigt. När vi registrerar oss på och använder oss av plattformarna ger vi upp rättigheterna till vårt material och information om våra privatliv, som säljs vidare till andra som använder den för kommersiella, eller rentav politiska syften. Cambridge Analytica-skandalen som briserade häromåret är ett exempel på hur det kan gå när information från de sociala plattformarna hamnar i orätta händer.

Det gamla övervakningssamhället och det nya

När Berlinmuren föll 1989 hade ministeriet för statssäkerhet, mer känt under förkortningen Stasi, 91 000 anställda. Till sin hjälp hade de 189 000 inofficiella medarbetare, östtyskar som spionerade på sina medmänniskor. En av sextio östtyskar arbetade således med att övervaka de övriga. Utöver detta fanns ett omfattande nätverk av angivare. Det förekom till och med att familjemedlemmar angav varandra.

Hur omfattande detta spioneri på de egna medborgarna i själva verket var uppenbarades först för många östtyskar efter murens fall då stasiarkiven successivt genom mödosamt rekonstruktionsarbete börjat göras tillgängliga för allmänheten.

Det östtyska övervakningssamhället framstår i dag som en ond dröm, eller en fiktion om en avlägsen plats i en avlägsen tid. I själva verket är det skrämmande nära både i tid och rum. För oss som är födda på åttiotalet eller tidigare ägde Stasis verksamhet rum i ett nära grannland under vår livstid. Samarbetet mellan Sverige och DDR var också utbrett. Årskull efter årskull med svenska lärare utbildade sig i Östtyskland, och Ikea använde fångar i DDR som billig arbetskraft för möbeltillverkning. Banden mellan de svenska Socialdemokraterna och den östtyska regimen var också täta. Så sent som 1989 reste den svenske statsministern Ingvar Carlsson till DDR för att gratulera presidenten (formellt “Generalsekreterare för centralkommittén i Tysklands socialistiska enhetsparti”) Erich Honecker på den kommunistiska diktaturens 40-årsjubileum.

Även om brutaliteten var större i många andra länder bakom järnridån, är det östtyska övervakningssamhället ett av de kusligare. Kanske för att det är så pass likt vårt eget. De sovjetiska massmorden är svårare att relatera till än det försåtliga angiverisystemet i DDR.

I dag är det Kina som går i spetsen för övervakningssamhället. Tack vare den senaste tekniken på området behöver den kommunistiska diktaturen bara en bråkdel så många agenter för att betydligt effektivare kunna övervaka sina medborgare. Vi läser och förfasar oss över det sociala kreditsystem som den kinesiska diktaturen utvecklat och som genomsyrar hela det kinesiska samhället.

Enligt brittiska BBC kommer den kinesiska staten under 2020 att ha installerat 600 miljoner övervakningskameror, som med hjälp av ansiktsigenkänningsteknik ska kunna identifiera och lokalisera enskilda medborgare i realtid. I ett inslag där en brittisk reporter fick testa på systemet tog det sju minuter för myndigheterna att lokalisera honom i en myllrande storstad.

Men också i den kinesiska diktaturen är övervakningsteknologin inbäddad i ett system av tjänster för att förenkla vardagen. Ansiktsigenkänningen används för att skräddarsy tjänster, till exempel menyn på snabbmatsrestaurangen. På samma sätt som reklamen i dina flöden i sociala medier anpassas efter dina sökningar, anpassas informationen kineser möter i sina dagliga liv utifrån de uppgifter som samlats in från dem. Bekvämligheten och individanpassningen gör övervakningen lättare att acceptera. För den som inte bryter mot det kinesiska kommunistpartiets påbud är den kinesiska medelklassens tillvaro bekväm och tillrättalagd.

I väst lever vi inte i kommunistdiktaturer av kinesiskt snitt, men den datainsamling som sker är av motsvarande dimensioner. Att det är privata aktörer och inte stater som monopoliserat datainsamlingen och nätets själva infrastruktur innebär inte heller att vi går säkra för att informationen och plattformarna används för politiska ändamål. Cambridge Analytica-skandalen är ett exempel som borde få varningsklockorna att ringa.

Försöken att påverka och inskränka yttrandefriheten på de sociala plattformarna görs av både kommersiella och politiska skäl. De traditionella medierna har på senare år bedrivet kampanjer för att de sociala plattformarna, framförallt Facebook, ska gå in och moderera medborgarnas åsikter. Under förevändningen att stävja hat och ”fake news” vill man motverka konkurrens från nya medier på nätet. Det hela påminner om tidningsutgivarnas vädjan till staten att monopolisera etermedierna i början av förra seklet.

Det har varit fascinerande att se publicister och journalister, som annars brukar slå sig för bröstet om att värna det fria ordet, vädja till amerikanska storbolag om att inskränka yttrandefriheten på nätet. Även från politiskt håll har påtryckningar förekommit, som när Ygeman kallade upp representanter för Google och Facebook och underströk att om inte företagen själva började moderera vad som spreds på deras plattformar skulle man vara beredd att gå via lagstiftning.

Den allt mer omfattande och allt mer integrerade infrastrukturen på nätet, där våra liv kartläggs in i minsta detalj, från våra privata kontakter med våra närmaste till våra matvanor och våra ekonomiska transaktioner, är skäl till oro. Även om vi i dag lever i ett förhållandevis öppet och liberalt samhälle, med förhållandevis välvilliga politiker, vet vi inte hur det ser ut imorgon. Den infrastruktur som skapas i dag blir verktyg i morgondagens makthavares händer. Den som anser sig ha rent mjöl i påsen i dag kanske inte anses ha det i morgondagens makthavares ögon.

Det finns motrörelser. En kallas ”digital veganism” och precis som verkliga veganer väljer bort det mesta i matväg, väljer de digitala veganerna bort de stora plattformarna och tjänsterna. Men som Kashmir Hills experiment visade innebär en sådan hållning stora uppoffringar för den enskilde. Från ett frihetligt perspektiv finns det dock skäl att göra avväganden kring hur mycket personlig information det är värt att lämna ifrån sig gratis för bekvämligheten som Google, Facebook, Amazon och de andra tillhandahåller. Det behövs en frihetlig diskussion som problematiserar monopoliseringen av nätets infrastruktur och dess konsekvenser, som sträcker sig bortom det marknadsliberala vulgärargumentet att om man inte gillar en tjänst är det bara att välja bort den.

Orwells ”Storebror” som för generationer kommit att utgöra sinnebilden av övervakningssamhället, manifesterades av ett strängt mustaschprytt ansikte, erinrande om 1900-talets diktatorer. Att det nya kontrollsamhället skulle ta sig samma skepnad ter sig dock osannolikt. Kanske är det techentreprenörer i huvtröjor och glättiga paroller som ”don’t be evil” vi borde oroa oss för i stället.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!