Det långa kulturkriget

I Sverige och över hela Västvärlden har den politiska polariseringen kommit att kretsa kring kulturella och sociala frågor snarare än ekonomiska, vilket utmanat den idé om höger- vänsterskalan som varit dominerande under efterkrigstiden. Men kulturkriget började inte med att konservativa började ifrågasätta progressiva ståndpunkter och trossatser. Dagens kulturkrig har en lång förhistoria.

Fokus i samhällsdebatten har på senare år flyttats från de ekonomiska frågorna till sociala och kulturella sådana. Det politiska landskapet har ritats om utifrån nya konfliktlinjer. Den svenska blockpolitiken visade sig exempelvis vara inkompatibel med den nya polariseringen och insomnade under förnedrande former.

Den kulturella konfliktdimensionen

Försök har gjorts att förklara den nya politiska konfliktdimensionen genom att komplettera höger-vänsterskalan som politiskt analysverktyg med en vertikal axel som skall illustrera den kulturella konfliktdimensionen. Vissa av dessa är mer tendentiösa än andra, som den så kallade GAL/TAN-skalan, som framför allt har torgförts av statsvetare i Göteborg och som syftar till att framställa Miljöpartiets världsbild som frihetlig och alla som ifrågasätter den som auktoritära.

GAL/TAN-skalan konstruerades av amerikanska forskare redan 2002 men i den svenska samhällsdebatten efter 2016, då den började användas för att bekräfta den ena sidans självbild i kulturkriget. Så okänd var den utanför Sverige att den inte ens hade en engelskspråkig Wikipediasida förrän 2019. En sida som dock skapats av en svensk användare och som nu verkar ha försvunnit. GAL/TAN-skalan skulle kunna sägas vara en skrattspegel av den mer vedertagna skalan mellan auktoritär och frihetlig som lanserades redan 1968.

Ett annat försök att illustrera den kulturella konfliktlinjen gjordes av den brittiske journalisten och tankesmeden David Goodhart i boken The Road to Somewhere, som delar upp befolkningen i de två värderingsklustren Anywheres och Somewheres (på svenska ”vartsomhelstare” och ”någonstansare”), utifrån hur starkt någon identifierar sig med sitt kulturella och geografiska sammanhang. Enligt Goodhart har politiken i västvärlden de senaste årtiondena dominerats av vartsomhelstarna, vilket gjort att majoriteten av befolkningen, som utgörs av någonstansare, känt sig marginaliserad. Utifrån denna analys kan dagens kulturkrig förstås som en motreaktion på vartsomhelstarnas agenda.

Att det finns en värderingsmässig klyfta mellan befolkningsmajoriteten och de politiska, kulturella och mediala eliterna bekräftas av de opinionsmätningar och attitydundersökningar som gjorts, bland annat av opinionsanalytikern Markus Uvell i boken Bakslaget: konservativa medborgare radikalt etablissemang (Timbro 2017). Enligt Uvell är dagens konservativa våg i politiken en reaktion på den radikala agenda som under lång tid genomdrivits uppifrån, utan stöd i den breda opinionen. Denna radikala agenda utgörs av ett åsiktspaket bestående av progressiva symbolfrågor, separatistisk identitetspolitik och normkritik, klimatalarmism, genusradikalism och ett okritiskt omfamnande av en radikal migrationspolitik.

I Sverige kan Sverigedemokraternas framgångar förklaras med att de övriga partierna distanserat sig från de åsikter som omfattas av breda väljargrupper och därmed lämnat ett stort utrymme för ett uppstickarparti att etablera sig. I den svenska debatten var det migrationsfrågan som blev katalysatorn för konflikten, sedan Moderaterna 2011 ingick Migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet, det parti som företrädde den mest radikala hållningen i migrationspolitiken.

När Moderaterna övergav sin restriktiva hållning i migrationsfrågan följde Socialdemokraterna och därefter övriga partier efter, och Miljöpartiets tidigare ytterkantsståndpunkt blev den nya normen. Den som fortfarande ville se en stram invandringspolitik hade endast ett riksdagsparti kvar att välja på. Den som ifrågasatte den nya migrationspolitiska normen stämplades som främlingsfientlig eller ännu värre, vilket säkerställde att de väljare som bytt till SD cementerades i sitt partival.

Det är inte bara på det migrationspolitiska området som de borgerliga och Socialdemokraterna omfamnat en radikal agenda på tvärs med sina väljares uppfattningar. På område efter område har majoritetens uppfattning ignorerats av dess politiska företrädare. Ett illustrativt exempel är frågan om tvångskvoterad föräldraförsäkring, där en majoritet av väljarna på båda sidor om blockgränsen tycker att det ska vara upp till föräldrarna själva att besluta om hur uttaget av föräldraledighet ska fördelas inom familjen, medan en majoritet av riksdagsledamöterna på båda sidor om blockgränsen omfattar den progressiva hållningen att det är staten som skall besluta om familjers interna angelägenheter.

Trafikplaneringen är ett annat område där Miljöpartiets radikala ytterlighetshållning får ett oproportionerligt stort genomslag eftersom politiker i andra partier lägger sig närmare MP än sina egna väljare. I Stockholm fick moderata väljare se sig överkörda sedan deras parti valde att låta det gröna trafikborgarrådet Daniel Helldén fortsätta sin mobilitetsfientliga framfart, trots att partiet gått till val på att sätta stopp för just detta.

Trafikpolitik, familjepolitik, miljöpolitik och kulturpolitik är bara några av de politikområden där det så kallade kulturkriget har blossat upp på senare år. På ena sidan står ett radikalt etablissemang som slår vakt om sina privilegier, på den andra en missnöjd majoritet och populistiska rörelser som försöker dra fördel av den. 

Begreppet populism är intressant i sammanhanget, då det på senare år har blivit ett slags allmänt pejorativ som de som företräder den progressiva agendan använder för att stämpla dess kritiker, ungefär som ”rasist” och ”främlingsfientlig” användes för att utdefiniera var och en som kritiserade den omlagda migrationspolitiken efter 2011. Detta gör att det har blivit svårare att urskilja de verkliga populisterna. Populistbegreppet har således i sig självt blivit ett slagträ i kulturkriget.

Kulturkamp i Sverige och Danmark

2013 fick den intersektionalistiska identitetspolitiken starkt genomslag i den svenska samhällsdebatten, från att ha varit något som främst intresserade radikala grupperingar på den yttersta vänsterkanten och somliga akademiska discipliner inom samhällsvetenskap och humaniora. Om detta kan man läsa i ledarskribenterna Adam Cwejmans och Ivar Arpis bok Så blev vi alla rasister (Timbro 2018). 

Den svenska identitetspolitiken var i huvudsak en importprodukt från den anglosaxiska debatten, och därför ganska illa anpassad för svenska förhållanden. Det hindrade emellertid inte de svenska aktivisterna från att tillämpa begrepp som ”rasifierad” helt tagna ur sitt sammanhang. Det identitetspolitiska genombrottet i debatten inträffade två år efter att migrationsöverenskommelsen hade gjort invandringspolitiken till den stora vattendelaren i svensk samhällsdebatt och katalysator för dagens svenska ”kulturkrig”.

Det svenska kulturkriget skiljer sig från andra västländers såtillvida att det var högerpartiet som satte bollen i rullning. Genom att anamma Miljöpartiets ståndpunkter inom migrationspolitiken och andra politikområden (som trafikpolitiken) flyttade Moderaterna mittpunkten på den kulturella konfliktskalan i radikal riktning och övriga borgerliga partier följde efter. Åsikter som omfattades av breda väljargrupper kom plötsligt att av den partipolitiska borgerligheten uppfattas som långt ute på den konservativa flanken.

Den svenska borgerligheten gjorde också mycket litet motstånd när den radikala ytterlighetsvänstern flyttade fram sina positioner på kulturområdet. Att identitetspolitiken kunde få så starkt genomslag så snabbt som den gjorde berodde på att radikala aktivister kunnat stärka sin ställning inom den offentligt finansierade kultursektorn under åtta år av borgerligt regeringsinnehav. När identitetsaktivisternas eget parti, MP, fick kulturdepartementet till skänks av Socialdemokraterna efter valet 2014 var manegen således redan krattad.

Den svenska borgerligheten i allmänhet och Moderaterna i synnerhet betraktade länge kulturfrågorna som ointressanta. Några försök att utmana den radikala dominansen i den offentligt finansierade kultursektorn gjordes inte under den borgerliga alliansens två mandatperioder. I stället låg fokus på den ekonomiska politiken, arbetslinjen. Övriga politikområden överlät man åt meningsmotståndarna. Den som protesterade fann sig snabbt utfryst och misstänkliggjord.

I Danmark resonerade borgerligheten annorlunda. Där lanserade statsminister Anders Fogh Rasmussen begreppet kulturkamp i den danska debatten 2003, för att beskriva en uppgörelse med det omyndigförklarande av individen som den offentliga sektorns expansion på alla områden hade medfört. Det danska kulturkriget syftade till att ersätta den statsindividualism som socialstaten hade ersatt de frivilliga gemenskaperna med, med ett decentraliserat samhälle av borgerlig typ. Det var, precis som kulturkriget i stort, en kamp om det som författaren Lars Gustafsson har kallat för problemformuleringsprivilegiet.

Medan den svenska borgerligheten utgick från den i grunden materialistiska föreställningen att det är de ekonomiska förhållandena som formar resten av samhället, utgick den danska borgerligheten från att det är kampen om kulturen i ett samhälle som skapar förutsättningarna för ekonomin. Vinner borgerligheten slaget om kulturen kommer ekonomin att följa med.

Det finns fog för att säga att den danska borgerligheten vann kulturkriget. Den danska debatten är betydligt mer diversifierad än den svenska. Åsiktskorridoren, om man ens kan tala om en sådan i Danmark, är betydligt bredare. Någon effekt på ekonomin i borgerlig riktning har dock inte kunnat skönjas. Danmark har gått om Sverige avseende högst skattetryck och ligger nu på andra plats i världen efter Frankrike. Det betyder inte att den svenska borgerligheten kan slå sig för bröstet, för även om man gav upp slaget om kulturen för att fokusera på ekonomiska frågor, ligger Sverige på fjärde plats i världen vad gäller skattetryck och har en av världens mest omfattande socialstater.

Sociologen Hans Zetterberg menade att den övergripande dagordningen i ett samhälle skapades i det som han kallade för ”den centrala zonen”, där eliterna i sex olika samhällssfärer möttes och utbytte tankar och åsikter. Dessa samhällssfärer var politiken, ekonomin, konsten, religionen, vetenskapen och moralen. Var och en av dessa sfärer måste fungera utifrån sin egen logik. Försöker man tillämpa logiken från en sfär på någon av de andra riskerar det att förfela sitt syfte. Utifrån Zetterbergs verklighetsbeskrivning skulle man kunna säga att medan den danska borgerligheten begick misstaget att försöka tillämpa kulturens logik på det övriga samhället var den svenska borgerlighetens misstag att överordna ekonomin allt annat.

Det amerikanska kulturkriget

Fogh Rasmussens kulturkamp var inspirerad av det amerikanska Culture War som har diskuterats sedan början av 1990-talet. Begreppet lanserades av sociologen James Davison Hunter i boken Culture Wars: The Struggle to Define America 1991. I boken identifierar Davison Hunter två värderingskluster, som han kallar progressiva respektive ortodoxa, som slåss om problemformuleringsprivilegiet i det amerikanska samhället.

Davison Hunter spårar konflikten mellan traditionalister och progressiva, som går bortom partilinjer och etniska och religiösa grupperingar, tillbaka till 1960-talet, och den progressiva omsvängningen i den amerikanska kulturen. Precis som i fallet med dagens svenska kulturella konfliktlinjer formerade sig de amerikanska åsiktsklustren kring en rad brännande värderingsfrågor. I det amerikanska fallet rörde det sig om abortlagstiftning, vapenlagar, personlig integritet, religionens roll i samhället, droganvändning, sexuella identiteter och yttrandefrihet.

Kampen om det amerikanska problemformuleringsprivilegiet, mellan progressiva och traditionalister, briserade efter det kalla krigets slut, när den enande kraften av ett upplevt yttre hot i form av en konkurrerande supermakt hade försvunnit. När USA, som identifierat sig som frihetens vakthund i världspolitiken, hade vunnit det kalla kriget stod amerikanerna där som segrare och frågade sig vilken frihet det rörde sig om. På den frågan gav de progressiva och de traditionalistiska diametralt motsatta svar.

Det kalla kulturkriget

Även om begreppet kulturkrig som det används i dag går att spåra tillbaka till tiden efter murens fall går konflikten som sådan betydligt längre tillbaka. Bland dagens progressiva kulturkrigare, de som definierar sig som GAL på den tendentiösa GAL/TAN-skalan, är det populärt att påskina att kulturkriget skulle ha tagit sin början i de konservativas ökade engagemang i kultur och värderingsfrågor runt 1990. Det är emellertid ett argument påfallande likt barnets som försvarar sig med att ”det började med att han slog tillbaka”.

Precis som dagens konservativa uppsving i den svenska samhällsdebatten kan förklaras som en reaktion på ett progressivt etablissemang som drivit igenom en agenda utan förankring i breda väljargrupper, var 80- och 90-talens högervåg ett svar på den radikalisering som ägt rum i stora delar av västvärlden under 1960- och 70-talen. Denna radikaliseringsvåg hade många bidragande faktorer, men en del i förklaringen kan sökas i den kulturkamp som utspelade sig mellan supermakterna under det kalla kriget.

För både USA och Sovjetunionen var kampen om kulturen ett prioriterat inslag i de internationella påverkansoperationerna. Om detta kan man läsa i ”The Dancer Defects: The Struggle for Cultural Supremacy During the Cold War” av den brittiske historikern David Caute från 2004.

Det kommunistiska propagandamaskineriets betydelse för senare tiders kulturella konflikter ska inte underskattas. Såväl Vietnamrörelsen som den så kallade fredsrörelsen (med sitt ensidiga fokus på västlig nedrustning) understöddes med sovjetiska pengar. Många av dem som engagerade sig i dessa rörelser, som skulle få stor betydelse får 60- och 70-talens vänstervåg, var förmodligen inte medvetna om att de ingick i en folkfront av nyttiga idioter som tjänade den sovjetiska regimens intressen.

Även om Sovjetunionen bidrog till vänstervridningen och radikaliseringen av kulturlivet i väst genom ekonomiskt bistånd till olika vänstergrupper och frontorganisationer går det kalla krigets kulturella konfliktlinje inte rakt av att överföra på senare decenniers kulturkrig. Till exempel företrädde den sovjetiska kulturpolitiken i estetiskt hänseende en traditionalistisk syn på konst, musik och litteratur medan amerikanarna försökte vinna själar för den fria världen genom att torgföra jazzmusik och modernistisk konst, som stämplats som dekadent och borgerligt i Sovjetunionen. 

För den vänsterrörelse som brukar förknippas med årtalet 1968 var kampen om kulturen särskilt viktig. I stället för väpnad revolutionär kamp av det slag som vänsterextrema grupper dittills hade förespråkat ville den nya vänstern gripa makten genom att förändra tänkandet i samhället. Den västtyske studentledaren Rudi Dutschke talade om ”den långa marschen genom institutionerna” – aktivisterna skulle utbilda sig och göra karriär i de institutioner som formade människors tänkande: universiteten, skolväsendet, massmedierna, kyrkorna och kulturen. Kulturkriget var ett faktum.

Trots att det faktiska antalet individer var ganska begränsat skulle vänstervågen få omfattande långsiktiga konsekvenser för kulturlivet och den offentliga debatten i väst. Inte minst gällde detta i Sverige där radikaliseringen sammanföll med den socialdemokratiska regeringens kraftiga expansion av den offentligt finansierade kultursektorn från mitten av 70-talet. Detta sammanträffande medförde att de radikala aktivisterna fick tillgång till uppdrag och plattformar i offentligheten som de behöll även efter att vänstervindarna hade mojnat. 68-vågen hade institutionaliserats.

Det var så det började på 30-talet

68-rörelsens idéer om att ta över och förändra tänkandet i samhället utgick från de idéer om en borgerlig hegemoni som formulerats av den italienske marxisten Antonio Gramsci, som fängslats av fascistregimen på 1920-talet. Hans anteckningar från fängelset publicerades efter hans död 1937 och skulle komma att få stor betydelse för senare vänsterrörelsers syn på kulturens betydelse för den politiska kampen.  

Gramsci menade att det borgerliga samhället och den kapitalistiska ordningen upprätthölls genom en kulturell hegemoni, som utgjordes av en uppsättning normer och värderingar som de dominerande klasserna överförde på de dominerade som därigenom accepterade sin underordning. Först genom att bryta med dessa normer kunde arbetarklassen frigöra sig, menade Gramsci. För att bryta den kulturella hegemonin behövde ett revolutionärt avantgarde ta över de institutioner som bidrog till att upprätthålla den: utbildningsväsendet, kulturlivet, massmedierna och kyrkan.

Liknande tankegångar uppstod inom den svenska arbetarrörelsen under 1930-talet. De första socialdemokratiska ministärerna på 20-talet hade upptäckt att det inte räckte med politisk makt för att förändra samhället. Så länge samhällets dominerande institutioner kontrollerades av meningsmotståndare var regeringens möjligheter begränsade. När Socialdemokraterna 1932 inledde vad som skulle bli deras 44 år långa oavbrutna maktinnehav upplevde de att universiteten, kyrkan, kulturlivet, statsförvaltningen, försvarsmakten och näringslivet dominerades av konservativa krafter, och de var fast beslutna att förändra detta.

Kanske mest illustrativt för denna strävan var inordnandet av statskyrkan i det socialdemokratiska folkhemsbygget. “Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga salighetsverket…” uttryckte ecklesiastikminister Arthur Engberg ambitionen 1936.

Engberg hade också omfattande planer för det svenska kulturlivet. Genom statliga stödsystem och likriktande medlemsorganisationer skulle kulturutövarna knytas närmare statsförvaltningen och det socialdemokratiska partiet.

Arbetarrörelsens långvariga kulturkamp var framgångsrik. En efter en inordnades civilsamhällets organisationer i den expanderande socialstaten. Någon gräns för dess åtaganden tycktes inte finnas. Stegvis flyttades makten och finansieringen över stora delar av kulturlivet från privat till offentlig sektor. Centraliseringen och politiseringen av de sfärer som Zetterberg identifierat som avgörande för agendan i samhället skapade förutsättningar för den radikalisering som sedan skulle äga rum under 60- och 70-talen.

Kulturkriget i dess olika faser har varit en kamp om problemformuleringsprivilegiet och verklighetsbeskrivningen lika mycket som en kamp i symboliska och värderingsgrundade sakfrågor. Utöver det är det en konflikt mellan två sätt att se på politikens roll i samhället: de som betraktar samhället som ett politiskt projekt och de som betraktar politiken som ett ramverk för lösning av vissa samhällsproblem.

För de progressiva är hela samhällsutvecklingen ett politiskt projekt med ett uttalat mål och en riktning. I denna strävan spelar kampen om kulturen och i förlängningen verklighetsbeskrivningen en central roll. Dagens kulturkrig kan inte förstås utan bakgrund av de progressivas framflyttande av positioner som skett stegvis under hela 1900-talet. Den progressiva minoritetens oproportionerligt stora inflytande över samhällets institutioner är en konsekvens av en medveten och långvarig politisk strävan.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!