Den omoraliska staten

När medborgarna inte upplever att rättsstaten står på deras sida mot de kriminella undergrävs förtroendet för det juridiska systemet. Klyftan mellan medborgarnas och rättsväsendets syn på vad som är rättvisa blir särskilt tydlig i frågor som rör rätten till självförsvar.

Den 22 februari 1943 halshöggs den 21-åriga Sophie Scholl i München, dömd för bland annat högförräderi av en bayersk domstol. Hennes brott bestod i att hon tillsammans med andra medlemmar av motståndsgruppen Vita Rosen spridit regimfientliga flygblad på universitetet där hon studerade. Av eftervärlden har Scholl och hennes medsvurna hyllats för sitt mod, och det finns minst två spelfilmer om hennes öde.

Är det alltid rätt att följa lagen, även när det innebär att gå emot sitt samvete? Ja, skulle en anhängare av den värdenihilistiska filosofin svara, eftersom det enligt denne inte finns någon moral utanför lagen. Värderingar är enligt detta synsätt endast uttryck för känslor. Nej, skulle de flesta av oss andra svara. Lagar är stiftade av människor, ja ännu värre, av politiker, vilket gör dem långt ifrån ofelbara. Betyder det att de flesta av oss anser att det ska vara fritt fram att bryta mot lagen när man känner för det? Nej, naturligtvis inte.

För de allra flesta är det en självklar moralisk plikt att följa lagen. Något som de flesta emellertid inte reflekterar över är att lagen inte överensstämmer med förgivettagna moraliska sanningar. I själva verket utgår det svenska rättssystemet från en ideologi som går på tvärs med de flesta medborgares syn på rättvisa: värdenihilismen.

Kontraktet som ingen skrev under

I den politiska debatten hänvisas ofta till det så kallade samhällskontraktet, framför allt vid de tillfällen då någon anser att detta har blivit brutet. Teorin om samhällskontraktet är en teori om statens legitimitet. I korthet kan den sägas gå ut på att vi som medborgare uppger en del av våra fri- och rättigheter i utbyte mot statens beskydd. Här spelar rättsskipningen en avgörande roll.

Idén att vi ger upp en del av våra fri- och rättigheter bygger på tanken att människan äger sådana, redan innan staten kommit in i bilden. Dessa rättigheter, som tillkommer varje människa och som går bortom stiftade lagar och politiska beslut, är grunden för naturrätten. Dessa naturliga rättigheter härleds ur förnuftet, ur den mänskliga naturen och/eller, från ett kristet perspektiv, från Gud. Häri föreligger egentligen ingen motsättning eftersom även förnuftet och den mänskliga naturen enligt kristna kommer från Gud.

Enligt naturrättsteorin finns en grundläggande moral nedlagd i alla människor. Vårt samvete leder oss att följa denna. För att vi ska vilja ge upp våra grundläggande fri och rättigheter och överlåta rättsskipningen åt statens rättssystem krävs att vi uppfattar detta rättssystem som legitimt. En stat vars lagar inte överensstämmer med medborgarnas moraliska övertygelser upplevs som tyrannisk. Juridiken har därför under större delen av Västerlandets historia varit en humanistisk vetenskap, där lagstiftningen syftat till att kodifiera redan existerande normer i samhället, om den juridiska verksamheten till att jämka mellan lagen, moralen och de mänskliga tillkortakommandena.

Rätt eller orätt?

Så ser det alltjämt ut i de länder som utgår från den naturrättsliga traditionen, även om rättspositivistiska idéer har utövat inflytande även där. I Sverige har vi emellertid som på så många andra områden valt en annan väg. Utifrån det värdenihilistiska synsättet är det inte moralen som skapar lagarna, utan lagarna som är tänkta att skapa moralen. Enligt den förhärskande filosofin existerar nämligen inga värden utanför lagen. Vad ännu värre är, denna lag anses inte stamma från generella rättsprinciper eller moral, utan endast från lagstiftarens intentioner. 

Lag är enligt denna extrema form av rättspositivism detsamma som politik, och moral endast en produkt av rådande lagstiftning. Journalisten Maciej Zaremba beskrev träffande innebörden av den svenska rättsfilosofin, som i ett internationellt sammanhang utgör ett extremt undantag, i den uppmärksammade essän ”Orättens rötter”, i tidskriften Moderna Tider:

”Den positivistiska rättsfilosofin – med Axel Hägerström som filosof och hans främsta lärjunge Vilhelm Lundstedt som energisk praktiker (professor i Uppsala 1914-1947, riksdagsledamot för SAP 1928-1949) revolutionerade i själva verket rättens förhållande till makten. Den vetenskapliga positivismen befattar sig bara med den verklighet som kan iakttas, mätas, vägas, analyseras på ett entydigt sätt eller prövas genom experiment.

Varken rättskänsla, plikt, rättsprinciper, moral eller mänskliga rättigheter kan bearbetas med sådana instrument: här krävs istället förmåga till inlevelse, humanistisk bildning, sinne för paradoxer och en smula intuition. Således deklarerade rättspositivisterna att ovannämnda fenomen inte fanns. De var blott övergående sinnestillstånd och skulle därför utmönstras ur rättsfilosofin. Därför kunde det enligt Lundstedt inte finnas några ”orättfärdiga lagar”, eftersom ”orättfärdig” hänvisade till en känsla och ingenting annat. Ett påstående att en lag skulle kunna kränka en rättighet var enligt Lundstedt ”lika meningslöst som en papegojas pladder”.

Vad återstod? Vad var verkligt? Själva lagen förstås, och makten bakom lagen: riksdag, departement, parti, det vill säga ”lagstiftarens vilja”. Föremålet för juridikens studier skulle därefter vara lagens logiska språk samt den politiska avsikten bakom lagen. En jurist kunde fortfarande kritisera makten – till exempel för att en lag motverkade sitt syfte. Men han hade inte längre någon grund för att ifrågasätta själva syftet.”

Enligt värdenihilismen finns inget skäl för vare sig lagstiftare eller jurister att förhålla sig till frågor om moral, då någon moral utanför lagen inte existerar. I den mån de överhuvudtaget talar i termer av moral är det i bemärkelsen en produkt av lagstiftningen, det vill säga lagen är ett instrument för att betinga medborgarna till ett för lagstiftaren önskvärt beteende. 

Resultatet blir en detaljreglering av tillvarons alla aspekter. Paradoxalt nog leder detta härledande av moralen ur lagen till att den rågång mellan moral och lag som rättspositivisterna säger sig vilja upprätthålla, försvinner. När lagstiftning används i normativt syfte uppstår ett behov av att reglera i lag allt som anses fel, samtidigt som det som ännu inte är förbjudet anses moraliskt försvarbart.

Det är inte en slump att flera den värdenihilistiska rättspositivismens främsta ideologer, som Vilhelm Lundstedt, också var aktiva socialdemokrater. För den som betraktar hela samhället som ett progressivt projekt är fasta principer och tankar om en moral som inte springer ur den politiska makten besvärande grus i maskineriet. 

Individens kränkbarhet

Konsekvenserna av detta extrema synsätt, som omfattas av en stor grupp jurister och politiker, men få andra, ser vi gång på gång i samhällsdebatten kring olika uppmärksammade brottsmål. Det gäller inte minst domar som rör självförsvarssituationer, där den som försvarat sig själv mot angrepp dömts lika hårt, eller rentav hårdare än sin angripare. Den som tror att rättsväsendet står upp för individens okränkbarhet blir ofta besviken.

När någon debattör kritiserar den syn på rättssamhället som dessa domslut är ett uttryck för infinner sig så gott som alltid jurister som anför att domsluten är riktiga eftersom de ligger i linje med rådande lagstiftning, och då ingen moral kan existera utanför lagen finns inte heller något skäl att kritisera domsluten på moraliska grunder.

Denna typ av cirkelresonemang är naturligtvis bekväma för de politiska makthavare som ser juridiken som ett maktinstrument, liksom för de jurister som inte vill hållas moraliskt ansvariga för det hantverk de utövar. För de medborgare som drabbas av konsekvenserna av ett rättssystem som inte ser som sin uppgift att vedergälla brott med straff, att upprätta brottsoffer eller att låta brottslingar sona sina skulder är det lätt att känna sig övergiven av myndigheterna. Om samhällskontraktet bygger på att staten agerar ställföreträdande hämnare, får detta anses vara brutet i det ögonblick staten överger ett brottsoffer och straffar den angripne i samma utsträckning som angriparen.

Beroende domstolar

Situationen förvärras ytterligare av det faktum att Sverige är ett av få länder i västvärlden som saknar ett oberoende rättssystem. Det finns, som Zaremba påpekar, en anledning till att vi i Sverige talar om medierna som den ”tredje statsmakten” i stället för den fjärde. Sverige saknar en tredje statsmakt i form av ett självständigt domstolsväsende. Genom den statliga myndigheten Domstolsverket är de svenska domstolarna underställda Justitiedepartementet. Erfarenheter från myndigheter och kanslihus är de mest meriterande för den som tänkt sig en framgångsrik domarkarriär. Det finns med andra ord starka skäl att ifrågasätta det svenska rättsväsendets oberoende.

Denna politisering av rättsväsendet, både i form av beroende domstolar och i form av en lagstiftning som enbart utgår ifrån politikens avsikter, leder till godtycke, inkonsekvens och undergräver förtroendet för rättssamhället. På samma vis som de flesta av oss tycker att man ska följa lagen, anser vi att lagarna ska vara moraliskt försvarbara.

Nyttan av omoralen

Den värdenihilistiska synen på lagstiftning utgår från ett ideologiskt synsätt som bottnar i utilitarismen, nyttomoralen. Den innebär ett relativistiskt synsätt som skär sig mot vad de flesta av oss anser vara rätt och riktigt. Enligt utilitaristerna är det värt att offra den enskilde för det ”allmänna bästa”, ett förhållningssätt som skulle kunna sammanfattas i en maxim som tillskrivits en rad av nyttomoralens mest namnkunniga företrädare från Robespierre till Mao Zedong: ”Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg.”

Att den svenska lagstiftningen ser så hårt på människor som ”tar lagen i egna händer” att den rentav dömer den som försvarar sig eller själv tar itu med kriminella angripare hårdare än angriparen, springer ur detta syfte. Lagstiftningens syfte är varken att straffa brottslingen i någon form av moralisk mening, eller att upprätta brottsoffret. Lagstiftningens syfte är att skydda myndigheterna från konkurrens. Det märks även i debatten där man inte sällan springer på formuleringar som ger vid handen att risken för mobbjustis och medborgargarden är det egentliga problemet när gängkriminalitet och förnedringsrån mot unga grasserar. Här biter sig utilitarismen i svansen, när staten sätter sina egna intressen framför medborgarnas. 

Naturrättens återkomst

För många som drabbas av de senaste årens allt råare våldskriminalitet, med gängskjutningar, förnedringsrån mot unga, ”mikrokidnappningar” och ”homeinvations” kommer mötet med rättsväsendet antagligen att innebära ett bryskt uppvaknande. Den som hoppas på upprättelse som brottsoffer eller på ett kännbart straff för förövaren hoppas vanligtvis förgäves. Försvararna av den rådande ordningen brukar anföra att den svenska nödvärnsrätten ger människor långtgående möjligheter att freda sig själva, samtidigt som fall efter fall visar att det i själva verket är mycket svårt att i skarpt läge avgöra exakt hur mycket våld som en domstol kan anse vara befogat.

Det finns dock en ljusning vi horisonten. Genom EU-samarbetet och internationella konventioner har inslag av ett annat sätt att se på lag och rätt, grundat i den naturrättsliga traditionen, gjort sitt intåg i den svenska juridiken. Dessutom har de återkommande diskussionerna om uppmärksammade rättsfall där förövarens rättigheter har prioriterats ökat medvetenheten om diskrepansen mellan rättsväsendets syn på rättvisa och medborgarnas. Att staten gång på gång visat sig oförmögen att freda medborgarnas rättigheter har också väckt diskussionen om en uppdaterad lagstiftning på självförsvarsområdet, som utgår från människans eviga rättigheter.

Det inger hopp för alla oss som anser att den som blir angripen har ett moraliskt övertag gentemot en angripare, att människor bör ha en rätt att freda sig i sitt eget hem som inte förutsätter ett akademiskt seminarium om hur mycket våld som är befogat i varje ögonblick, och som tycker att Sophie Scholl var en hjältinna som följde sitt eget samvete trots att det stred mot rådande lagstiftning.

Maciej Zarembas avslutande ord i essän från Moderna tider är lika aktuella i dag som de var 1995: 

“Dags för ett stilbrott. Människor visar sig i svåra lägen kunna uthärda mycket, otrygghet, fattigdom, brist på demokrati. Men det finns ett begär som aldrig lämnar den som drabbats av orättfärdighet: längtan efter rättvisa och upprättelse. Därför är rättvisa det enda som aldrig får överlämnas åt de manipulerande ingenjörerna, ty utan den kan människor inte leva och samhällen inte bestå.

Det är det som sagorna handlar om.”


Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!