Foto: Mesa Tactical (CC BY 2.0).

Försvara dig – ingen annan kommer att göra det

Rätten till självförsvar respekteras inte i Sverige. Den som skyddar sig mot angripare straffas ofta minst lika hårt som angriparen. Men självförsvar är fortfarande det bästa alternativet, för om man inte skyddar sig själv är chanserna dåliga att någon annan kommer att göra det.

När My Isaksson Nilsson var på väg hem genom Härnösand en lördagskväll i början av maj attackerades hon av tre män. Att höra henne berätta om händelsen för SVT är genuint tillfredsställande.

– Jag slog den ena på ögat, så han fick nog ett ganska kraftigt blåöga. Den andra som bara stod, han fick sig en pungspark, och den tredje, honom knäckte jag näsan på.

Berättelsen har inte bara ett lyckligt slut eftersom angriparna fick vad de förtjänade, utan även för att Isaksson Nilsson själv inte står åtalad för något. Självförsvar i Sverige är nämligen ett riskabelt tilltag. Risken är att man själv straffas minst lika hårt som angriparna.

Det hände exempelvis en gårdsägare i Dalarna som nyligen dömdes till 1,5 års fängelse för att ha skyddat sig mot en våldsam inkräktare. Det var sommaren 2018 och hans inneboende hade nyligen blivit misshandlad och hotad till livet av en man bosatt i närheten. När angriparen återvände tog gårdsägaren fram och laddade sin älgstudsare. Mannen bröt sig in i huset, skrek att han skulle döda gårdsägaren, och grep tag i gevärspipan. Då brann ett skott av som dödade honom.

Trots att gårdsägaren hade agerat i självförsvar, och trots att skottet inte avlossades avsiktligt, fälldes han. Tingsrätten, och senare även hovrätten, ansåg att det var ”oaktsamt” av gårdsägaren att plocka fram älgstudsaren från första början.

Det är ett groteskt resonemang. Om en bevisat våldsam angripare mordhotar en i ens eget hem är det oaktsamt att inte ta fram det vapen man har. Blir man attackerad är det sitt eget liv och sin egen hälsa man ska värna, inte angriparens. Idén att man skulle vara skyldig att ta hänsyn till angriparens säkerhet är moraliskt oförsvarlig.

Ändå genomsyrar den svenskt rättsväsende. Det visade sig exempelvis när en man trängde sig in hos en familj i Malmö, grep tag i den sjuårige sonen och tryckte in en pistol i hans mun. Barnets farmor lyckades rycka till sig sjuåringen, varpå dess pappa slog ned angriparen. För varje människa med någon form av rättskänsla är det en självklarhet att inte låta någon promenera iväg som har tagit sig in i ens hem och hotat ens barn till livet, men i stället för att berömmas för ingripandet anhölls han misstänkt för grov misshandel.

Det visade sig även när en äldre man i Vallåkra sköt ihjäl två män som utrustade med kniv och järnrör försökte bryta sig in i hans hem. Mannen bodde ensam, långt ifrån närmaste granne, men det hindrade inte hovrätten från att döma honom till två år i fängelse för självförsvaret. Och när en lastbilschaufför 2015 avbröt en pågående bilstöld, varpå den narkotikapåverkade tjuven angrep honom med en busshammare och han försvarade sig med en mopedhjälm, dömdes han till fem års fängelse och miljonskadestånd till tjuven.

I ett sunt samhälle är det farligt att angripa andra, inte att försvara sig. I Sverige är däremot rätten till självförsvar så svag att man riskerar fängelse om man skadar någon som attackerar en.

Alternativet är dock värre. Om man inte försvarar sig själv, är chansen låg att någon annan gör det åt en. Polisen ägnar sig huvudsakligen åt att utreda brott när skadan redan är skedd, och den gör det tyvärr föga framgångsrikt. Enligt Brås statistik avskrivs 51 procent av de anmälda brotten utan att över huvud taget utredas. Anledningen är att polisen bedömer att det saknas förutsättningar att utreda brottet. ”Förundersökning inleds ej. Det är uppenbart att brottet inte går att utreda”, är standardformuleringen.

I själva verket är det ofta fullt möjligt att utreda även dessa brott, för den som har engagemang, tid och resurser (något som tyvärr inte alltid gäller polisen). Detta illustrerades nyligen när H&M:s tidigare VD, numera styrelseordförande Karl-Johan Persson fick sin Ipad stulen. Den stals ur hans bil, en typ av brott där bara en ynka procent leder till åtal, strafföreläggande eller ens åtalsunderlåtelse.

I stället anlitade Persson privatspanare, som inom ett dygn grep en hälare med Ipaden. Det var inte svårare än att spåra plattan med tjänsten ”Hitta min Iphone”. I sin ryggsäck hade hälaren även stöldgods från flera andra personer, varav minst fem tack vare Perssons insats fick tillbaka sina mobiltelefoner, surfplattor och i ett fall en taxidator. Hade det inte varit för Persson hade de med största sannolikhet aldrig sett skymten av sina förlorade ägodelar igen.

Karl-Johan Persson har förmånen att vara multimiljardär, vilket ger honom möjlighet att anlita privata utredare för att exempelvis återfå stulen egendom. De flesta av oss är dock hänvisade till det svenska rättsväsendet, som för närvarande klarar upp 6 procent av stölder, 11 procent av rån, 11 procent av misshandelsfall, 17 procent av våldtäkter och 4 procent av bostadsinbrott – när skadan redan är skedd. Att människor i förebyggande syfte vänder sig till grindsamhällen och formar medborgargarden är inte konstigt.

Den som angrips i sitt eget hem, eller på en annan plats där han eller hon har rätt att befinna sig, ska också ha rätten att försvara sig. Om angriparen skadas är det bara rätt åt honom. Vi behöver ha rätt att försvara oss mot angripare utan att vara oroliga att straffas för det, för ju mindre vi behöver oroa oss för straff när vi försvarar oss, desto mer behöver kriminella oroa sig för att deras tilltänkta offer slår tillbaka.

Men även i nuläget, när man tar en stor risk genom att försvara sig, är det bättre än alternativet. Det rättsväsende som anser att du är oaktsam om du försvarar dig med vapen, och att du förtjänar fängelse om du dödar någon i självförsvar, kommer nämligen inte att kliva in och försvara dig i stället.

Foto: Mesa Tactical (CC BY 2.0).
Foto: Mesa Tactical (CC BY 2.0).

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 kommentarer

Kommentarer är stängda.