Den nya eliten är i en klass för sig

Många av dagens konflikter har en tydlig klassdimension, men följer inte den traditionella höger/vänster-skalan. Medan arbetarklassen har övergivit vänstern drar sig många frihetliga för att tala om klass, då begreppet är belastat av en förlegad marxistisk klassanalys.

För någon månad sedan rasade en debatt på landets kultursidor – om det nu kan kallas rasa när kulturskribenter skådar in i sin egen navel – om de så kallade kulturbarnen. Det vill säga barn till framgångsrika personer i kultursektorn. Den ena sidan ansåg att det svenska kulturlivet präglas av nepotism och djupa orättvisor, medan den andra sidan menade att arv i själva verket spelar en marginell roll för framgångarna i det svenska kulturlivet.

Kulturbarnen själva hävdade givetvis att det i själva verket var dem det var mest synd om och i den mån de fått plattformar på landets största tidningar eller blivit utgivna på landets största förlag så berodde det på deras enastående talanger och inte på eventuellt släktskap med föräldrar som skrivit i samma tidningar och givits ut på samma förlag.

Det kan tyckas märkligt att det ens uppstår en debatt i Sverige om huruvida det är en fördel eller inte för den som vill verka i det svenska kulturlivet att födas rakt in i det, med nätverk och kontakter på plats. Sverige är ett litet land med ett litet språk och det svenska kulturlivet, åtminstone i den bemärkelse som erkänns på kultursidorna, en liten ankdamm där alla känner alla. De på insidan gör vad de kan för att hålla dem som befinner sig på utsidan kvar där. De på utsidan uppfinner olika strategier för att ta sig in, och när de väl kommit dit börjar de agera på samma sätt som de andra.

Myten om klassresan

Kanske kan kulturbarnsdebatten förstås utifrån att många i den svenska kultureliten, i den mån man kan tala om en sådan, är en smula obekväma med dess karaktär av klubb för inbördes beundran. I Sverige gäller nämligen att man ska ha tagit sig fram på egna meriter. Det gäller inte minst kulturbarnen själva. Klassresan är vår nationella berättelse. Berättelsen om hur en liten fattig jordbrukarnation i Europas norra utkant höjde sig till ett av världens per capita rikaste länder inom loppet av några generationer har sin motsvarighet i de flesta familjer. Väldigt många svenskar har en självbild som präglas av denna upplevda klassresa, trots att de i själva verket endast åkte med i den allmänna välståndsökningen.

När jag frågade mina följare på Twitter vilken samhällsklass de ansåg sig tillhöra respektive vilken samhällsklass de ansåg att deras föräldrar hade tillhört svarade hela 78 procent att de tillhörde medelklassen, medan endast 14 procent ansåg sig tillhöra arbetarklassen. Detta kan kontrasteras mot att hela 43 procent av de svarande ansåg att deras föräldrar var arbetarklass, mot 50 procent som uppgav att de hade medelklassföräldrar.

Det är förstås möjligt att mina följare utgörs av en oproportionerligt stor andel klassresenärer. En sannolikare förklaring är att upplevelsen av förflyttning från arbetarklass till medelklass snarare speglar en bredare ekonomisk och social samhällsutveckling. Det vill säga att det är samhället som har förflyttat sig, snarare än individerna i det.

Är klassbegreppet överhuvudtaget relevant i dagens Sverige? Traditionella socialister som tröttnat på en samhällsdebatt som allt mer kommit att handla om kulturkrigsfrågor försöker väcka liv i den insomnade klassdebatten, till exempel tankesmedjan Katalys som matat ut en stadig ström rapporter om klass i Sverige. På den andra kanten surfar nationalistiska och högerpopulistiska rörelser på en våg av missnöje med den traditionella borgerlighet som av stora grupper i samhället betraktas som ett storstadscentrerat elitprojekt som inte bryr sig om den gamla arbetarklassen, globaliseringens förlorare.

Gilet Jaunes, de gula västarna, var en proteströrelse som var svår att placera på en höger-vänster-skala men som hade tydliga klassdimensioner. Det var en rörelse som samlade det Frankrike som var missnöjt med den Parisbaserade ekonomiska och politiska eliten och en utveckling som i flera avseenden lämnat deras egna landsändor i bakvattnet. Många av de politiska förslag som fördes fram av den spretiga och stundtals våldsamma proteströrelsen i gula reflexvästar hörde snarast hemma på den politiska vänsterkanten, men att döma av de opinionsmätningar som genomförts bland de protesterande stödde en betydande del högernationalisten Marine Le Pen.

En liknande dynamik drev Donald Trumps väljarbas, som till stor del utgjordes av den traditionella industriarbetarklassen, som kände sig förbisedd och förbigången av de politiska och ekonomiska eliterna i de amerikanska kuststäderna. I Sverige har Sverigedemokraterna etablerat sig som största parti bland manliga LO-medlemmar. Klass spelar uppenbarligen alltjämt en roll i politiken i dag, men den politiska vänstern får allt svårare att mobilisera sina traditionella väljargrupper. När de progressiva eliterna började bedriva kulturkrig mot arbetarklassen och landsbygdens befolkning tappade vänstern stora delar av sin gamla väljarbas. 

Kulturkriget är i grund och botten en kamp om makt och inflytande. Wokeideologin är det yttersta uttrycket för en tjänstemannaklass som har udden riktad både mot den traditionella ekonomiska eliten och den gamla industriarbetarklassen. Det är en kamp mot det enskilda ägandet i lika hög grad som mot de frivilliga och organiskt framvuxna gemenskaperna. De progressivas vurm för fastighetsbeskattning handlar sannolikt i lika hög grad om att beröva låginkomsttagare möjligheten att äga fast egendom som att beskatta kapitalstarka grupper ännu hårdare. Den som äger något är svårare att styra.

Klassbegreppet bortom Marx

Många liberaler och libertarianer väljer att helt avfärda frågeställningar som rör klasstillhörighet och klassbakgrund, antingen på grund av en felaktig föreställning att klassbegreppet enbart skulle härröra ur marxistisk samhällsanalys, eller på grund av ointresse.

Men diskussioner om samhällsklasser, eller socialgrupper, deras egenskaper, intressen och motsättningar är betydligt äldre än marxismen och diskuterades av sociologer och politiska tänkare före Marx och med skiftande politiska och ideologiska utgångspunkter. Namnkunnigast är kanske den liberale sociologen och filosofen Max Weber, vars klassanalys utvecklades i polemik mot Marx.

Medan Marx menade att ens klasstillhörighet bestämdes av ens roll i produktionen, huruvida man ägde produktionsmedlen eller enbart hade sin arbetskraft att sälja, förespråkade Weber en klassanalys med en mångfald av samhällsklasser, som definierades utifrån vilka varor, tjänster och kompetenser de förde ut på marknaden. Webers marknadsorienterade klassanalys skilde sig därvidlag från Marx klasskampsorienterade åskådning, liksom genom att Weber vid sidan av produktionen även inkluderade konsumtionssfären i sin klassanalys. För att komplicera det hela införde Weber även begreppet social status, vilket han till skillnad från Marx inte härledde ur rollen i produktionen. Enligt Weber kan social status rentav stå i motsättning mot klassintressen baserade på resurser på marknaden.

Det är beklagligt att den marxistiska klassanalysen, liksom de halsbrytande politiska slutsatser som Marx och hans efterföljare drog utifrån denna, kom att dominera diskussionerna om klass under det sena 1800-talet och hela 1900-talet. En liberal klassanalys, som utgår från individens förutsättningar i samhället, snarare än kollektiva intressen i historiskt förutbestämd konflikt mot varandra, hade kunnat förebygga eller dämpa en del av 1900-talets ödesdigra politiska och ekonomiska misstag.

Men klass har också en kulturell dimension, vilket blivit tydligt i dagens klassrelaterade konflikter som i allt högre utsträckning förs längs en kulturell konfliktaxel snarare än längs den ekonomiska höger-vänster-skalan. Utan den kulturella dimensionen blir såväl Trumps och Sverigedemokraternas framgångar som de gula västarnas protester obegripliga.

Den franske sociologen Pierre Bourdieu utvecklade en teori om socialt och kulturellt kapital, tillgångar som vid sidan av det ekonomiska kapitalet bestämmer ens individs förutsättningar och position i samhället. Människors klassidentifikation handlar i lika stor utsträckning om kulturella och sociala faktorer som om pengar på kontot. Att känna rätt personer och veta hur man för sig i rätt sammanhang kan vara minst lika viktigt för ens utsikter i livet som att kunna betala för sig.

Den gäckande jämlikheten

Både liberaler och socialister betraktar jämlikhet som ett eftersträvansvärt politiskt mål, men deras syn på jämlikhet skiljer sig åt. Medan liberaler strävar efter jämlikhet i förutsättningar strävar socialister efter jämlikhet i utfall. Klassiska liberaler har ägnat mycket tankemöda åt hur man kan skapa politiska och ekonomiska institutioner som kan utgöra en jämn spelplan, där individernas förmågor och fria val får så fritt spelrum som möjligt. I ett sådant system blir ojämlikhet i utfall, det vill säga att den ene tjänar mer än den andre, inte något problem från det klassiskt liberala perspektivet.

För en socialist, som betraktar privategendomen som ett problem i sig, är emellertid  jämlikhet i utfall det eftersträvansvärda målet. Socialister anser därför att de har tagit jämlikhetstanken ett steg längre än liberalerna. Marx menade ju också att borgerskapets liberala revolt mot privilegiesamhället var ett nödvändigt första steg i den historiska utvecklingen mot ett klasslöst och jämlikt samhälle. Hur denna jämlikhet i utfall skall uppnås skiljer sig dock åt mellan olika socialistiska åskådningar. Frihetliga socialister förespråkar små, frivilliga egendomsgemenskaper, medan realsocialister helt enkelt anser att staten äger allt och att det är upp till den att fördela överskottet utifrån förment vetenskapligt grundade (femårs)planer.

Medan klassiska liberaler anser att de politiska institutionerna enbart skall utgöra ett ramverk inom vilket samhället fritt får utvecklas och frodas utifrån människors fria val och avtal, anser socialliberaler att staten bör inta en aktiv roll för att jämna ut skillnaderna i förutsättningar mellan olika individer. Föräldrar vill oftast det bästa för sina barn och den som har varit framgångsrik i att till exempel bygga upp en förmögenhet kan ge sina barn andra förutsättningar i livet än den som inte har varit det. Därför behövs en aktiv politik som jämnar ut skillnaderna i förutsättningarna för varje generation, menar socialliberaler. Detta gäller inte minst på skolans område, där tillgången till en jämlik och likvärdig utbildning är en socialliberal hjärtefråga.

Socialdemokraternas synsätt påminner om socialliberalernas i och med att de förespråkar en ingripande stat som jämnar ut skillnader, men de vill även utsträcka detta utjämnande till utfall. Genom omfördelningspolitik ska de ekonomiska klyftorna i samhället minska, menar socialdemokrater. I praktiken har dock det socialdemokratiska välfärdsbygget i stor utsträckning kommit att handla om omfördelning över en livstid snarare än mellan individer och grupper. Staten har agerat ett påtvingat försäkringsbolag som betalat ut individens egna pengar i olika skeden av livet och dessutom invaggat henne i tron att hon fått ut mer än hon betalat in. I den socialdemokratiska retoriken är det ”de rika” som betalar (om än aldrig tillräckligt) medan det i den socialdemokratiska praktiken är den breda medelklassen som betalar.

För konservativa har skillnader mellan olika samhällsgrupper inte upplevts som ett lika stort problem som för liberaler och socialister, eftersom konservativa tenderar att vara mer bekväma med olika former av hierarkier än vad anhängare av egalitära ideologier är. För konservativa är det gemenskaperna och hur dessa ska kunna värnas och vårdas som står i centrum för det politiska engagemanget. När konservativa intresserar sig för klassrelaterade frågor handlar det därför ofta om att motsättningar mellan olika samhällsgrupper hotar att slita sönder samhällsgemenskapen. Det är därför inte ägnat att förvåna att både folkhemstanken och de första välfärdssystemen var konservativa initiativ, för att bevara samhällsfreden.

Frihet och klass

Från ett frihetligt perspektiv ter sig interventionistisk politik som syftar till att utjämna skillnader mellan olika grupper inte särskilt lockande. Att förneka att det existerar olika samhällsgrupper med olika förutsättningar och olika intressen är dock att göra sig själv en otjänst, även för en frihetligt sinnad person. Frågan är dock vilka slutsatser man kan dra utifrån insikten om att individer har olika förutsättningar utifrån vilken samhällsgrupp de föds in i.

För frihetligt sinnade, som värnar individens fri- och rättigheter mot kollektivet och de frivilliga gemenskaperna mot yttre tvång, är jämlikhet i utfall knappast eftersträvansvärt. Men även jämlikhet vad gäller förutsättningar blir problematisk eftersom den innebär att den enes friheter måste inskränkas av en tvingande instans som likväl ändå bara kan kompensera för vissa olikheter i förutsättningar. 

En politik som fördelar ekonomiska resurser från den rike till den fattige kommer likväl inte att jämna ut skillnaderna i förutsättningar mellan de intelligenta och de ointelligenta, mellan de starka och de svaga, mellan de vackra och de fula, mellan de driftiga och de senfärdiga. Människor är olika och försöken att jämna ut eller kompensera för dessa skillnader människor emellan resulterar nästan alltid i en ny, oförutsedd form av ojämlikhet i förutsättningar. Det är talande att de socialistiska samhällen som placerat jämlikhet i utfall allra högst på den politiska dagordningen har blivit de samhällen där orättvisorna varit som mest skriande och det mänskliga lidandet som störst.

Ett illustrativt exempel på hur försök att begränsa ojämlikhet får motsatt effekt är den samtida svenska debatten om friskolesystemet. Från ett frihetligt perspektiv kan friskolesystemet naturligtvis ifrågasättas på en lång rad punkter, inte minst det faktum att det finansieras via skattsedeln. Vänsterkritiken mot friskolesystemet är dock av ett annat slag och handlar om ojämlikhet i utfall. Friskolorna ökar segregeringen, menar vänsterdebattörerna, eftersom det sker en selektering mellan de elever vars familjer gör ett aktivt val och de som inte gör det. Det är vad som ligger bakom de frekventa påståendena om att friskolorna ”väljer” de mest studiemotiverade eleverna, när det i själva verket är tvärtom: det är familjerna som väljer skolorna.

Lösningen som anförs för att komma till rätta med denna påstådda orättvisa är den gamla vanliga: att frånta människor möjligheten att välja. Genom att avskaffa det fria skolvalet, antingen direkt eller indirekt genom att hindra fristående skolor från att gå med vinst, skulle selekteringen mellan dem som gör ett aktivt val och dem som inte gör det försvinna. 

Problemet med en sådan återgång till den gamla ordningen där en elevs skola bestämdes av geografin, är att det snarare skulle öka skolsegregeringen, eftersom den då i ännu högre grad skulle bli en produkt av bostadssegregationen och även bidra till att förstärka denna. Debatten om skolvalet är bara ett av många exempel på hur försök att på politisk väg jämna ut skillnader i förutsättningar på ett område kan få rakt motsatt effekt på ett annat.

Ett fritt samhälle skulle inte innebära att alla skillnader mellan människor vad gäller förutsättningar eller utfall skulle försvinna. Däremot skulle det sakna en hel del av de mekanismer som i dag hindrar människor och håller dem tillbaka. Den som inte tror på detta kan åtminstone ta sig en funderare över om de olika system som införts för att öka social rörlighet och jämna ut skillnader har fungerat särskilt väl.

Välfärdsstaten som tvångströja

De svenska Socialdemokraterna övergav sin klasskampsretorik redan på 1930-talet till förmån för den konservativa folkhemstanken. I stället för ekonomisk omfördelning mellan klasser byggdes välfärden på idén om ekonomisk omfördelning ver individens livscykel. På så sätt förmåddes människor att tro att de tjänade på sina skatteinbetalningar, allra helst som retoriken gjorde gällande att någon annan betalade. 

Det visade sig vara ett framgångsrecept. För Socialdemokraterna. Från det att Per Albin Hansson lanserade Folkhemstanken behöll partiet makten oavbrutet i 44 år. Men även om den socialdemokratiska välfärdsstaten tycks ha främjat social rörlighet över generationerna avseende inkomstnivåer har den inte haft lika stor påverkan avseende vilka som åtnjuter social status och befolkar maktens korridorer.

Ekonomen Gregory Clarke vid University of California visade i en studie från 2012 hur Sverige visserligen hade jämnat ut inkomstskillnaderna mellan olika grupper och generationer, men att landet fortfarande efter nästan hundra år av välfärdsstat hade ytterst liten social rörlighet vad gäller sådant som yrke, social status och positioner i maktens centrum. Clarke undersökte bland annat efternamnen i den svenska samhällseliten och kunde konstatera att samma familjer kunde fortsätta tillhöra eliten i så mycket som tio generationer. Det verkar som att den svenska välfärdsstaten snarare hade bidragit till att cementera grundläggande klasstrukturer än att öka den sociala rörligheten mellan klasser.

Man behöver inte hemfalla åt marxistisk klassanalys för att konstatera att människor föds med olika förutsättningar och att vi alla påverkas av både arv och den miljö vi växer upp i. För en frihetligt sinnad person är det viktigt att hålla isär meritokratin som eftersträvansvärt ideal och när begreppet används för att legitimera en ordning som i grund och botten är allt annat än meritokratisk. I boken Den härskande klassen från 2015 beskrev ekonomijournalisten Bengt Ericson hur den politiska eliten gynnar sig själva och sina närstående. 2010 gjorde han en liknande granskning av näringslivseliten i boken Den nya överklassen. Att motsvarande tendenser finns även på andra samhällsområden känns inte som ett allt för vågat antagande.

Efter fem decennier av en aktiv kulturpolitik med det uttalade syftet att sprida finkulturen till nya socialgrupper (termen som man använde på 70-talet) är det ungefär samma segment som bevistar de stora kulturinstitutionerna. Efter ett halvsekel av klasskampsretorik på kultursidorna debatterar man nu huruvida kulturelitens barn tagit sig in i kultureliten på egna meriter.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *