Den konservativa vågen i politiken och samhällsdebatten är ett lackmustest som visar för vilka liberaler en progressiv agenda är viktigare än de liberala principer som de säger sig företräda. Behovet att markera mot konservatism avslöjar en annan agenda. Det är radikalismen som är konservatismens motsats, inte liberalismen.
Konservativ var länge ett skällsord i svensk samhällsdebatt. Under alliansåren kämpade de borgerliga partierna och deras ungdomsförbund om vilka som kunde framstå som mest progressiva, eller ”liberala” som var ett kodord för livsstilsprogressiv innerstadsmedelklass.
Det gamla konservativa bondeförbundet omdanades till Stureplanscentern och Moderata ungdomsförbundets ordförande ville att partiet skulle sluta kalla sig borgerligt. Moderata valarbetare uppmanades att inte skylta med förment konservativa symboler som slipsar och pärlhalsband. Den som inte deltog i Prideparaden betraktades med misstro. Konservativa profilfrågor som försvarspolitiken kastades ut och Försvarsmakten beskrevs av den moderata partiledningen som ett ”särintresse”.
Den konservativa vågen
Sedan dess har mycket hänt. Tre av riksdagens partier gör i dag anspråk på att vara konservativa. Kristdemokraterna har fått en tydligare konservativ prägel har sedan den KDU-generation som i stor utsträckning utgjordes av konservativa ungmoderater i exil vuxit upp och blivit tongivande i partiet. Moderaterna har hittat tillbaka till liberalkonservatismen av Gösta Bohmans snitt och Sverigedemokraterna har rört sig från nationalism i konservativ riktning och kallar sig numera socialkonservativa.
Den konservativa vågen i politiken och samhällsdebatten är inget unikt för Sverige utan ett fenomen som kan iakttas över stora delar av västvärlden och sammanhänger med det så kallade kulturkriget. Den konservativa vågen kan beskrivas som en motreaktion mot de progressiva värderingar som företrätts av en liten men tongivande elit inom politik, kultur och media, men som saknat förankring i breda folklager.
Dessa eliter kunde behålla problemformuleringsprivilegiet genom att kontrollera maktpositionerna i det som sociologen Hans L Zetterberg kallat för ”den centrala zonen”, det vill säga den sfär i samhället där eliterna från de olika samhällssfärer som påverkar tänkandet möttes och gemensamt utformade samhällets agenda. I och med att opinionsbildningen flyttade ut på nätet förlorade de gamla grindvakterna sitt monopol på den offentliga arenan och andra åsikter och röster kunde komma till tals, varav somliga hade resonansbotten i breda väljargrupper. Röster som dittills hade avfärdats och marginaliserats kunde plötsligt vinna en bred publik.
Häri ligger förklaringen till de senaste årens allt hätskare utfall från företrädare för de traditionella medierna gentemot nya medier och opinionsbildare, ”swishhoror” och allt vad de kallas. Häri ligger också förklaringen till de starka reaktionerna hos dem som tidigare monopoliserat åsiktsproduktionen i samhället när någon påtalat fenomenet. De som mest aktivt bidragit till att upprätthålla det som statsvetaren Henrik Ekegren Oscarson beskrivit som ”åsiktskorridoren” är också de som mest frenetiskt hävdar att det inte finns en sådan åsiktskorridor. Det mest effektiva sättet att upprätthålla åsiktskorridoren är nämligen att förneka dess existens.
Det liberala kulturkriget
Det förändrade politiska landskapet till följd av den konservativa vågen har skapat en spricka rakt igenom det liberala lägret, om man nu kan tala om ett enda liberalt läger längre. Det sägs att liberalismen segrat sig till döds. Många av dess grundläggande uppfattningar är i dag premisser som delas av samtliga riksdagspartier. Marknadsekonomin och den liberala rättsstaten är det i dag få som ifrågasätter på allvar på ett teoretiskt plan. Detta har i sin tur gjort att de liberala partierna marginaliserat sig själva. Partiet som tidigare gick under namnet Folkpartiet går sedan lång tid tillbaka kräftgång under riksdagsspärren, och har knappast gynnats av att agera stödparti åt Socialdemokraterna.
Att liberaler i Liberalerna och Centerpartiet väljer att agera stödhjul åt en socialistisk regering är ett led i en strävan att försöka ge sken av relevans genom att gestalta det förra århundradets strider. Genom att gå armkrok med Socialdemokraterna kan man låtsas att den liberala kampen fortfarande står om den allmänna rösträtten och att fienden utgörs av en reaktionär höger i cylinderhattar. Väljarna tycks dock inte vilja spela med i charaden.
Sprickan bland dem som kallar sig liberaler blev extra tydlig häromåret när liberala ledarsidor tävlade om vem som egentligen hade rätt att göra anspråk på beteckningen liberal. I stället för sakargument var det rättrogenhet som fordrades. Längst gick Dagens Nyheter som lät en marxistisk kulturskribent agera domare utifrån kriteriet hur mycket olika liberala ledarsidor hade skrivit om migrationspolitik. En ledarsida som intresserade sig för mycket för migrationsfrågor kunde inte vara liberal, löd resonemanget.
Somliga liberala kulturkrigare har försökt göra gällande att det skulle föreligga ett motsatsförhållande mellan liberalism och konservatism. Detta låter sig göras endast om man tillämpar en mycket smal definition av liberalism respektive konservatism. Konservatism och liberalism är som bekant inte poler på samma skala. Konservatismens motsats är radikalismen, inte liberalismen. Liberalism kan vara både konservativ och radikal, och konservatism kan vara både liberal och auktoritärt kollektivistisk.
Progressivism under liberal flagg
De liberaler som förfäktar att liberalism skulle vara oförenlig med konservatism avslöjar således att de med liberalism i själva verket åsyftar någonting annat, nämligen radikalism. Så länge konservatism betraktades som en allmänt skällsord och den huvudsakliga politiska striden stod mellan marknadsliberalism och socialism kunde borgfred råda mellan olika liberala läger. När samhällsdebatten flyttat över till det kulturella spektrumet, där konservatism och radikalism utgör polerna, blir den liberala splittringen tydlig.
Den konservativa vågen är inget enhetligt fenomen. Tvärtom utgörs den av en rad olika rörelser och företeelser. Olika konservatismer, somliga helt oförenliga, konkurrerar med varandra. Till detta kommer diverse populistiska rörelser som på populisters vis drar fördel av det utbredda missnöjet med den radikala agendan. Allt motstånd mot radikalism och progressivism är inte nödvändigtvis konservatism. Konservatism är till sin natur svårdefinierad eftersom den inte är en ideologi i ordets egentliga bemärkelse. Det finns inga konservativa grundtexter, inget konservativt ekonomiskt system eller program.
Inte heller liberalismen är en enhetlig företeelse, vilket dagens liberala splittring är ett kvitto på. Vissa former av liberalism betonar frivillighet och spontan ordning och organisk utveckling av samhället och är svår att skilja från frihetlig konservatism, såväl Adam Smiths osynliga hand som Friedrich Hayeks spontana ordning rimmar väl med en konservativ syn på framåtskridande. Det är ingen slump att konservatismens portalfigur Edmund Burke var liberal med sin tids mått mätt.
I kontrast mot denna form av liberalism står en radikal och rationalistisk tradition, som betraktar samhället som en politisk experimentverkstad. Om den första formen av liberalism såg som politikens uppgift att värna individens fri- och rättigheter genom ett ramverk av institutioner, har den andra typen av liberalism en mer aktivistisk syn på politikens roll.
Utifrån denna liberala utgångspunkt förstår inte människorna sitt eget bästa och politikens tvångsmakt måste användas för att genomdriva den rationalistiska agendan. Detta är bakgrunden till det till synes paradoxala att personer som kallar sig liberala ofta är de som är mest benägna att vilja styra och ställa i människors privatliv. Det var ur denna rationalistiska form av liberalism som socialismen sprang en gång i världen.
Det var också denna form av rationalism som förknippades med begreppet liberalism i en svensk kontext. Efter 1800-talets stora liberala landvinningar blev den liberala rörelsen i huvudsak förknippad med radikala socialliberalismen, medan det klassiska liberala arvet politiskt förvaltades inom högern.
Nyliberalismen tog konservatismens plats
Fram till 1970-talet såg den politiska skalan i Sverige något förenklat ut från vänster till höger: socialism (stor stat och höga skatter), liberalism (mellanstor stat och halvhöga skatter) och konservatism (liten stat och låga skatter). Runt 1980 ersattes begreppet konservatism på skalan av det nya modeordet ”nyliberalism”, vilket delvis sammanhängde med att den konservative högerledaren Gösta Bohman började beskriva sig som liberal.
Det är således inte ägnat att förvåna att denna grupp liberaler känner sig mer hemma i det socialistiska lägret när samhällsdebatten börjat kretsa kring andra frågor än de ekonomiska. För de liberaler för vilka den radikala rationalismen alltid varit överordnad den individuella friheten är varje uttryck för en ickerationalistisk världsbild ett hot. Därför ser vi nu rationalistiska liberaler gå till frustande angrepp mot den egna rörelsens rötter.
Dagens rationalistiska liberalers avsky för allt vad religion heter, som bland annat tar sig uttryck i ropen på förbud mot konfessionella friskolor, ter sig en smula ironisk i ljuset av att den liberala rörelsen växte fram ur frikyrkorörelsens kamp för religionsfrihet.
Liberalismen och nationalstaten
Lika paradoxal är den rationalistiska falangens kamp mot nationen och nationalstaten. Liberalismen och nationalismen föddes ur den franska revolutionens medborgarskapstanke och de båda idéströmningarna utvecklades parallellt och sammantvinnat med varandra. Liberala rörelser drev på för Tysklands och Italiens enande och nationalstaten har varit den primära arenan för förverkligande av liberal politik. Nationalismen var också primär drivkraft bakom koloniala befrielserörelser och i motståndsrörelserna mot kommunistiska och nazistiska ockupationer under 1900-talet.
Även om liberalism och nationalism är samma andas barn, tenderar dagens rationalistiska liberaler att rasa mot nationalstaten med samma frenesi som gårdagens liberaler kämpade för dess införande. Orsaken är rationalismens motstånd mot icke förnuftsbaserade gemenskaper. Nationalstaternas bildande genomdrevs på många håll tämligen hårdhänt och minoritetsgrupper hamnade i kläm. Regionala och lokala kulturer upplöstes i den nationella likriktningens namn. Med tiden skulle de nya nationella identiteterna växa sig starka och omfattas med samma naturliga känsla av gemenskap och sammanhållning som de lokala och regionala kulturerna tidigare gjort. Denna nya gemenskap blir då ett hot mot den rationalistiska världsbilden och bekämpas med samma frenesi av företrädare för samma radikala ideologi som en gång drev igenom nationalstaten.
I dag är det internationella strukturer som den Europeiska Unionen och Förenta Nationerna som ställs mot de nationella gemenskaperna. Trots att EU kom till som ett samarbete mellan nationer, försöker radikaler använda Unionen för att lösa upp dessa, dels genom att flytta allt mer makt från de nationella parlamenten till de överstatliga institutionerna, dels genom att försöka ladda unionen med diverse symbolik på ett sätt som erinrar om nationalstaten: en egen flagga, en egen hymn, högtidsdagar och ceremonier. Mottagandet har emellertid varit svalt hos EU-ländernas befolkningar, som tycks vara nöjda med sina nationella identiteter och gemenskaper.
EU-projektets progressiva natur avslöjas av den omsvängning som skett inom den europeiska och även svenska vänstern, sedan den insett vilka möjligheter som öppnar sig för social ingenjörskonst med ett sådant politiskt maskineri. Progressiva agendor som röstas ned i de nationella parlamenten kan nämligen få nytt liv på den europeiska nivån, och dessutom påtvingas tiotals miljoner medborgare i andra länder, som inte skulle ha drabbats om de bara hade genomdrivits på den nationella nivån.
I skarpt läge, som under migrationskriserna eller under den pågående Coronapandemin, har det paneuropeiska projektet dessutom visat sig vara en koloss på lerfötter. EU verkar fungera när det kommer till att leverera progressiv symbolpolitik, men när det handlar om att lösa allvarliga kriser verkar nationalstaten vara den politiska nivå som såväl medborgare som makthavare hyser störst tilltro till.
Ett lackmustest för liberaler
Den konservativa vågen, som utmanat förgivettagna progressiva sanningar, har tvingat liberaler att bekänna färg. I de så kallade kulturkrigsfrågorna har vi gång på gång sett liberaler ta ställning för progressiva ståndpunkter mot grundläggande liberala principer: en obegränsad migration som leder till utanförskap och bidragsförsörjning har ansetts viktigare än äganderätt och en begränsad välfärdsstat. Kvotering på identitetspolitisk grund har ansetts viktigare än individens självbestämmande. Nationalstatens upplösning har ansetts viktigare än motverkandet av maktkoncentration på överstatlig nivå. Kampen mot religion i samhället har ansetts viktigare än kampen för religionsfrihet, som i fallet med de konfessionella friskolorna.
Till kategorin räknas också dubbla måttstockar av det slag som gör att denna typ av liberaler tenderar att se mellan fingrarna med den progressiva vänsterns hegemoni inom delar av kultursektorn, men rasar tillsammans med dessa mot försök från Sverigedemokrater och andra att flytta fram sina positioner på området. Den progressiva värdegemenskapen visar sig väga tyngre än det liberala försvaret av kulturens oberoende.
Så länge den huvudsakliga konfliktlinjen i den politiska debatten handlade om ekonomi och gick mellan höger och vänster behövde de progressiva bland liberalerna inte bekänna färg, utan kunde från en förment högerposition driva en kulturradikal agenda, som det som Lenin kallade för nyttiga idioter. I det inomliberala kulturkriget har denna strategi blivit avslöjad. Det är skillnad på liberaler och liberaler, precis som det är skillnad på konservativa och konservativa.
Det så kallade kulturkrigets kanske viktigaste bidrag till samtiden är att det avslöjat de progressiva kulturkrigare som i och med de nya konfliktlinjerna förlorat sitt liberala kamouflage. Frihetligt sinnade bör vara vaksamma mot femtekolonnare från auktoritära inriktningar på alla kanter.
