Ägande är en fråga om makt och om moral. Den som inte äger något är utlämnad åt andra. Det är därför de som vill ha makt över andra prioriterar att inskränka människors möjligheter att äga. Att kulturkriget övergått i en kamp mot privategendomen var inte mer än väntat.
Det privata ägandet är under beskjutning från både vänster och höger. Genom återinförda och höjda egendomsskatter ska det privata ägandet kringskäras och färre skall få möjlighet att äga exempelvis sin bostad. Om det finanspolitiska rådets förslag som presenterades nyligen blir verklighet kommer en vanlig medelklassfamilj att få en årlig kostnadsökning på drygt fyrtio tusen kronor.
Jag skrev nyligen om hur socialdemokratiska tankesmedjor och liberala ledarsidor gör gemensam sak i kampen mot det privata ägandet. Det är den naturliga slutpunkten i det närmande mellan liberaler och socialister som ägt rum under senare år inom ramen för det så kallade kulturkriget. Dagens Nyheters ledarsida tog redan i valrörelsen ställning för en socialdemokratisk regering, med det lite udda argumentet att Stefan Löfven inte är Djingis Kahn. Att man nu följer upp detta genom att öppet förespråka socialdemokratisk politik borde inte vara ägnat att förvåna.
Synen på privat ägande speglar hur man ser på var makten ska ligga i samhället: hos politiker och myndigheter eller hos medborgarna själva. Från ett konservativt och från ett klassiskt liberalt perspektiv är det självklart att privategendomen är det fundament på vilken ett fritt samhälle vilar. Från ett progressivt perspektiv är det privata ägandet däremot ett hot, eftersom det innebär ett oberoende av den politiska makten.
Från den progressiva utgångspunkten är samhället en maskin och politiken ett projekt. Ekonomin är från denna utgångspunkt inte det fria utbytet av varor och tjänster mellan fria människor, utan en del i ett maskineri för samhällsförändring. Skattesystemet blir då inte bara ett sätt att finansiera offentlig verksamhet, utan också ett instrument för att styra människors liv och minska deras oberoende.
För att motivera de konfiskatoriska egendomsskatterna är deras anhängare beredda att ta till hur skamlösa argument som helst, till och med rena lögner.
Särskilt problematiska är just egendomsskatterna, det vill säga löpande skatt på ägande som inte genererar kassaflöde. Det vill säga, man beskattas utifrån det förmodade värdet på det man äger, utan att ha några intäkter från det, vilket betyder att pengarna måste tas någon annanstans ifrån. Den återinförda fastighetsskatt utan tak som Finanspolitiska rådet föreslår skulle till exempel innebära att den som äger ett hus måste betala stora summor i skatt utifrån taxeringsvärdet, utan att huset genererar någon inkomst. Pengarna måste således tas någon annanstans ifrån. Endast den som har en hög löpande inkomst skulle ha råd att bo kvar i sitt hus.
Det är också ett av syftena med denna typ av beskattning. För de progressiva som betraktar samhället som en maskin skall skattesystemet användas för att skapa ”rörlighet” på bostadsmarknaden. Konkret innebär det att änkor skall tvingas ut ur de hus där de levt ett halvt liv, eftersom någon nationalekonom räknat ut att de bor ”för stort”.
Lika problematisk är arvsskatten, som leder till att den som ärver ett hus kan bli tvungen att sälja det för att betala skatten på detsamma. Det var på det viset de progressiva teknokraterna lyckades klippa arvskedjorna för svenska släktgårdar som gått i arv i samma släkter i hundratals år. Att rycka upp människor med rötterna är nämligen ett självändamål för de progressiva. Den som är rotlös är mottagligare för social ingenjörskonst än den som är förankrad i ett lokalt och historiskt sammanhang. Det var därför som de kommunistiska regimerna genomdrev sina omfattande tvångsförflyttningar av bondeklassen.
Att rycka upp människor med rötterna är nämligen ett självändamål för de progressiva. Den som är rotlös är mottagligare för social ingenjörskonst än den som är förankrad i ett lokalt och historiskt sammanhang.
För att motivera de konfiskatoriska egendomsskatterna är deras anhängare beredda att ta till hur skamlösa argument som helst, till och med rena lögner. Ett av de återkommande argumenten i sammanhanget är att likställa boende med avkastningen på kapital. Det faktum att du har möjlighet att bo i ett hus som du äger likställs med avkastningen från exempelvis aktier. Att detta likställande är orimligt är uppenbart för alla som inte är besjälade av den egendomsfientliga agendan, eftersom boendet inte genererar några intäkter från vilka skatten kan betalas.
Boende är inte avkastning, utan snarare att betrakta som konsumtion. Du betalar skatt när du köper ett hus och du betalar skatt på vinsten vid en försäljning. Om du hyr ut huset betalar du skatt på intäkterna. Men om du själv bor i huset genererar det ingen avkastning, då använder du dig bara av din egendom, på samma sätt som du sitter på en stol som du har köpt, sparkar på en fotboll eller tittar på en tavla. Ett hus kan således inte likställas med ett värdepapper.
Syftet med denna djupt ohederliga argumentation är att undergräva den principiella skillnaden mellan ägande och andra upplåtelseformer. De som argumenterar så låtsas att de inte förstår att boende är konsumtion, och att den som hyr sin bostad köper en tjänst. Att det ofta är dyrare att hyra än att äga beror på att den som hyr slipper en rad kostnader och risker som den som äger ställs inför. Den som köper ett hus riskerar sina egna pengar och sätter sig oftast i skuld hos banken. Den som äger ett hus har också ett ansvar för underhåll av fastigheten, vilken hyresgästen slipper.
Att de sociala ingenjörerna vill likställa olika upplåtelseformer genom att skattevägen göra det dyrare för människor att äga tyder på en förskjutning i synen på det privata ägandet. Förr betraktades enskilt ägande som ett självändamål inom både borgerligheten och socialdemokratin. För den senare handlade det om att befria arbetarna ur hyresslaveriet. Så länge hyresvärdarna var privata ansåg Socialdemokraterna att det hyresformen var ett problem. Men i takt med att hyresregleringen slog ut de privata hyresvärdarna och allmännyttan tog över skulle de bli allt mer positiva till hyrandet. Hyresslaveriet var tydligen inte ett lika stort problem när hyresrätterna förvaltades av den politiska makten.
Förmenta liberaler hävdar att de höjda egendomsskatterna behövs för att kompensera för sänkta inkomstskatter. Det avslöjar att de sedan länge lämnat idén om äganderätten bakom sig och omfattar en åskådning som har mycket litet gemensamt med den ideologi som en gång kallades ekonomisk liberalism. Att mena att sänkta inkomstskatter behöver kompenseras med skattehöjningar på egendom i ett land där det totala skattetrycket ligger på över 42 procent är avslöjande nog. Att man anser att det privata ägandet är någonting som kan inskränkas för att ekonomin skall få en rundsmörjning på annat håll vittnar om en avgrundsdjup principlöshet.
Teknokratiska nationalekonomer räknar på hur ekonomin kan effektiviseras, utan hänsyn till grundläggande principer som äganderätt och individuell frihet.
Från ett borgerligt perspektiv har det privata ägandet utgjort själva fundamentet för den borgerliga idégemenskapen, borgerlighetens själva raison d’être. Det var den gemensamma nämnare kring vilken de ickesocialistiska partierna, som de länge kallade sig, kunde enas. Det var utgångspunkten för maktskiftet 1976, efter 44 år av oavbrutet socialdemokratiskt styre, och det var den enande idén bakom kampen mot löntagarfonderna.
Nu har stora delar av den tidigare borgerligheten övergivit detta fundament och anslutit sig till den progressiva synen på samhället som en maskin och politiken som ett projekt. Teknokratiska nationalekonomer räknar på hur ekonomin kan effektiviseras, utan hänsyn till grundläggande principer som äganderätt och individuell frihet. Målet är ett samhälle utan oberoende, där ingen kan välja att stå utanför det politiska projektet. Det är en kapitalism utan kapitalister, där ekonomisk tillväxt är ett självändamål och inte resultatet av en fri ekonomi. Det är ett samhälle där ingen egentligen äger något, utan allt endast är ett lån från staten. Den som betalar löpande skatt på ägande kan nämligen inte sägas äga någonting.
