Skatterna som ska styra ditt liv

Att punktskatter skulle vara till för att styra människors beteende är en myt. De syftar till att dra in pengar till statskassan – men de som drabbas är nästan undantagslöst de vars livsstil makthavarna ogillar. När det kommer till kritan är punktskatterna inte ett styrmedel utan ett straff.

Skatter kan motiveras på två sätt. Endera behöver statskassan få in pengar, eller så behöver staten ”knuffa” människor i rätt riktning, för vårt eget bästa. Det senare är argumentet bakom punktskatter: alkoholskatt, tobaksskatt, bensinskatt, flygskatt, elskatt, spelskatt, plastpåseskatt.

Men punktskatternas beteendeförändrande ambition är en bluff. Det framgår om man tittar närmare på deras konsekvenser. De är påfallande dåliga på att styra våra konsumtionsmönster – så dåliga att det är uppenbart att de har ett annat syfte. Deras primära syfte är, precis som alla andra skatters, att lägga rabarber på våra pengar.

Det är därför de varor som punktbeskattas i allmänhet är svåra att avstå från. De kan vara nödvändiga för vardagen, som elektricitet och bensin, eller beroendeframkallande, som tobak, eller helt enkelt en alltför uppskattad del av människors livsstil för att vi ska vilja avvara dem, som flyg och alkohol. Men det finns ytterligare en gemensam nämnare för de saker som punktbeskattas. De är i princip alltid delar av en livsstil som avviker från den moraliska elitens.

Den moraliska eliten i ett samhälle är den grupp som äger rätten att definiera vad som är ”rätt” sätt att leva. Dess uppfattning om rätt och fel är så normerande att den accepteras även av andra, som känner ett behov av att skämmas över eller ta avstånd från sin egen livsstil. På så vis fungerar det lite som problemformuleringsprivilegiet, som ger en grupp makten att bestämma vad som är ett politiskt problem, medan personer som är av en annan uppfattning är fast i känslan av att de själva står på fel sida. 

Den moraliska eliten i Sverige, eller för den delen resten av västvärlden, utgörs i breda drag av välbeställda, hälsosamma innerstadsbor med klimatångest. I The Road to Somewhere har David Goodhart beskrivit dess oproportionerligt stora politiska inflytande, och dess nedlåtande syn på sina meningsmotståndare. Dess självupplevda överlägsenhet, i kombination med dess politiska makt, är orsaken till att de svenska punktskatterna ser ut som de gör.

Bevisföremål 1: Bensinskatten

Enligt Ekonomifaktas senaste siffror utgör bensinskatten 73 procent av bensinpriset. Det är ingen tung börda för dem som har tunnelbanan runt knuten, men desto tyngre för dem som bor på landsbygden. Där det är glest mellan busshållplatserna och ännu glesare mellan avgångarna är bilen en nödvändighet. Man kan förstås flytta därifrån, men livet på landet ligger många landsbygdsbor varmt om hjärtat.

Det vet förstås riksdagen om, och just därför fortsätter den att höja skatterna. Den vet att folk inte har något alternativ; de kommer att fortsätta betala. När det kommer till kritan försöker staten inte förändra bilägarnas beteende, den kapitaliserar på det.

Samtidigt finns en obehaglig skadeglädje hos vissa grupper när bilägare drabbas. När Bensinupproret började uppmärksammas våren 2019 möttes rörelsen av förlöjligande och förakt. Aftonbladetkrönikören Malin Wollin satte ord på attityden: ”Därför väljer jag att skratta när 115 000 män rasar mot bensinpriset.”

Bilismen i sig provocerar, men den symboliserar även ett större livsstilsval. Att välja bort klimatsmarta nybyggda lägenheter och kollektivtrafik till förmån för livet på landsbygden signalerar att man sätter andra värden före klimatet, och för den som betraktar uppoffringar för klimatet som ett moraliskt lackmustest blir man därmed, helt enkelt, en sämre människa. Bensinskatten blir ett straff.

Bevisföremål 2: Flygskatten

Flygskatten fungerar likadant. Nyttan för klimatet är minimal – statens egen utredning kom fram till att koldioxidutsläppen från svenskars flygresor bara skulle minska med 0,5–2 procent, och svenskars flygresor i sin tur på promillenivå av det globala flygandet, som i sin tur inte står för mer än 2–3 procent av världens koldioxidutsläpp.

Återigen finns det skäl att tro att flygskatten inte är klimatpolitik, utan ett ekonomiskt straff. Den moraliska eliten gillar inte flyg – åtminstone inte när andra gör det. Endera verkar de vilja att långresor ska vara förbehållna dem som har råd med DN:s klimatåtgärder eller möjlighet att lifta med Youtubekändisar på lyxfartyg över Atlanten, eller så vill de helt enkelt att flyg ska vara något för just eliten. Om bara resten håller sig på marken blir klimatavtrycket inte så farligt. 

Det skulle exempelvis förklara den brittiske prins Harrys jetsetliv i kombination med predikningar om hur det är en ”smutsig ovana” att köpa frukt i plastförpackningar. Om bara alla andra slutade använda plast skulle vi kanske lyckas klimatkompensera för prinsens privatflygplan?

Bevisföremål 3: Sockerskatt

Alla skatter drabbar dem med minst marginaler hårdast. Ju mer pengar man har, desto större andel har man råd att förlora utan att behöva oroa sig för morgondagen. Punktskatter går dock steget längre. Påfallande ofta riktas de mot en livsstil som är vanligare bland socioekonomiskt svaga grupper. 

Ett exempel är den sockerskatt som svenska forskare, politiker och opinionsbildare med jämna mellanrum föreslår att införa i Sverige. Enligt Livsmedelsverket äter lågutbildade mer socker och mindre grönsaker än högutbildade, och barn i socioekonomiskt svaga familjer äter mer socker än snittet. De som förespråkar sockerskatt undviker gärna att nämna detta. Den välvilliga tolkningen är att de inbillar sig att de hjälper fattiga extra mycket genom att ta extra mycket av deras pengar, men om målet är att göra medborgarna hälsosammare, visar sig sockerskatt gång på gång vara ett misslyckande.

Danmark har haft sockerskatt sedan 2009. I dag uppskattas smugglas godis med passerat utgångsdatum – ibland flera år gammalt – smugglas från Malmö över Öresund, och var fjärde godisbit som säljs i Danmark uppskattas vara illegal. När Finland införde sockerskatt 2011 tog det bara två år för finansministeriet att konstatera att det inte gick att identifiera några positiva hälsoeffekter, och 2017 avskaffades den. Norge, å sin sida, chockhöjde 2018 sockerskatten, med en ordentlig blomstringstid för den svenska gränshandeln som följd.

Sociologen Susanne Brandheim har beskrivit hur 1900-talets stora kollektiva folkhälsosatsningar på 90-talet lämnade plats för en ny folkhölsoideologi. Hälsa började uppfattas som den enskildes ansvar – en rimlig utgångspunkt – men samtidigt importerades från USA föreställningen att fetma är en epidemi. Summan blev en ny dogm, att varje individ har ett ansvar att bekämpa ”epidemin” genom att se till att vara smal. Därifrån är steget inte långt till att det anses vara ett direkt omoraliskt val att prioritera godsaker över träning.

Det skulle förklara varför Sverige, trots våra grannländers misslyckanden, fortfarande sneglar mot sockerskatt. Den skulle inte göra livsnjutarna sockerfria, men det skulle i alla fall straffa dem för deras livsstil.

Bevisföremål 4: Tobaksskatten

Ingenstans är det tydligare att den moraliska eliten ser ned på avvikande livsstilar än när det gäller rökning. Svensk tobakspolitik motiveras helt öppet med att ”avnormalisera” rökning – bokstavligt talat att få dem att känna sig avvikande och ovälkomna. Tobaksskattens utformning bekräftar att skademinimering inte är syftet, för i så fall skulle den inte omfatta snus. Det är med all sannolikhet tack vare att snus, som är långt mycket hälsosammare än cigaretter, är tillåtet i Sverige som vi har en sällsynt låg andel rökare.

Medan nästan alla, inklusive samhällets eliter, i någon utsträckning konsumerar socker och alkohol, är rökare en tydlig minoritet. Enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning är cigarettberoende dessutom många gånger vanligare bland socioekonomiskt svaga. Med andra ord: medan beslutsfattare i allmänhet ser poängen i ett glas rosé, är det sällsynt att de själva röker. Det gör rökarna till ett lätt byte för den sociala ingenjörskonsten.

Inte ett styrmedel utan ett straff

Att tycka att andra lever fel är naturligt. Om man uppfattar sin egen livsstil som rätt blir ju alternativen fel. Tyvärr har människor en tendens att glömma bort att den livsstil som är rätt för en person inte nödvändigtvis är rätt för en annan. Renlevnadsmänniskor och livsnjutare tycker om helt olika saker, och de vanor som skulle göra den ena lycklig skulle göra den andra olycklig. I grunden är det en fråga om vad man värderar högst: ett så långt och hälsosamt liv som möjligt, eller att ta en eller annan hälsorisk för att sätta guldkant på vardagen. 

Båda prioriteringarna är legitima, men politiken är utformad som om hälsomänniskornas utgångspunkt är den enda rätta. Det är inte ett problem att somliga uppfattar andras livsstil som fel, men det blir ett problem när de använder politiken som verktyg för att straffa avvikarna. För det är vad det handlar om, när det kommer till kritan. Skatterna som ska styra våra liv är i själva verket inte styrmedel utan bestraffningar.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!