Sänk skatten

I Sverige betalar vi skatt på skatt på skatt. Stat, kommuner och landsting lägger beslag på 42,8 procent av allt som medborgarna producerar. Ändå tycker liberala ledarsidor att borgerligheten ska sluta driva på för skattesänkningar, och förespråkar återinförande av orättfärdiga egendomsskatter, i jämlikhetens namn.

I Sverige betalar vi skatt på skatt på skatt. I landet med ett av världens högsta skattetryck – Sverige ligger på fjärde plats efter Frankrike, Belgien och Danmark –betalar först din arbetsgivare skatt för nöjet att ha dig anställd. Sedan betalar du skatt på den del av inkomsten som blir kvar. Om du sedan köper något för pengarna betalar du konsumtionsskatt. Ibland betalar du även konsumtionsskatt på skatt, till exempel när du köper bensin till din bil. Väljer du att i stället spara dina pengar, till exempel i aktier, betalar du skatt på det.

Frågan om skattetrycket var länge den svenska borgerlighetens minsta gemensamma nämnare. Den borgerliga åsiktsgemenskapen har alltid varit en skör konstruktion, men även om uppfattningarna har gått isär på många områden har ändå synen på ägande som något positivt och en strävan efter ett lägre skattetryck förenat de ickesocialistiska partierna. Så är det inte längre. Att de liberala partierna tillsammans med de två största liberala ledarsidorna och de två liberala tankesmedjorna nu tar ställning för höjda egendomsskatter bekräftar den gamla sanningen om att den som viker sig i de kulturella konflikterna förr eller senare kommer att göra det också i de ekonomiska.

Delar av den svenska borgerligheten har länge kritiserat den danska borgerligheten för att den fokuserade på att föra kulturkamp framför att sänka skatterna. Följaktligen lyckades Sverige under alliansåren hamna efter Danmark på topplistan över världens högsta skattetryck. Tredjeplatsen gjorde att vänsterdebattörer som Göran Greider menade att Sverige därmed hade blivit nyliberalt. Nu har även Frankrike gått om Sverige vad gäller skattetryck, så från ett greiderianskt perspektiv måste den anarkokapitalistiska omdaningen nu anses fullbordad.

Vad Danmark vann på att prioritera kulturkriget var emellertid en friare debatt, bredare åsiktskorridor och högre i tak. Man vann en press med många skiftande perspektiv som stod mot varandra och ett kulturliv som inte dominerades av kvävande myndighetsaktivism. Kort sagt, man hindrade att problemformuleringsprivilegiet ensidigt hamnade i meningsmotståndarnas händer.

Att bryta en kulturell hegemoni tar lång tid. Det visste den västtyske studentledaren Rudi Dutschke, som i slutet på 1960-talet lanserade begreppet ”den långa marschen genom institutionerna”, en strategi som gick ut på att revolutionärerna i stället för att gripa makten genom väpnad kamp skulle bida sin tid och göra karriärer inom de samhällsinstitutioner som påverkar tänkandet i samhället: skolan, universiteten, massmedierna, kyrkan, kulturlivet. Denna strategi är i regel framgångsrik då det inte finns något organiserat motstånd. De som driver en aktivistisk agenda har alltid ett övertag gentemot dem som förespråkar neutralitet, opolitiskhet och meritokrati.

Att sänka skatter går förhållandevis fort, när man väl har bestämt sig. Att bryta en hegemoni tar tid, årtionden. Den danska borgerligheten har således ett betydligt bättre utgångsläge än den svenska, som kastade alla ambitioner att utmana den radikala hegemonin på kulturområdet över ända. Många borgerliga företrädare anslöt sig rentav till den radikala agendan. Att dessa nu tycker att skatter ska höjas borde således inte förvåna någon.

Det finns emellertid något befriande över att de vänsterliberala kulturkrigarna inte längre försöker dölja sin radikalism bakom ett ekonomiskt fikonlöv.

Expressens ledarsida slår i en osignerad linjeledare fast att ”borgerliga partier är osunt besatta av att sänka skatter” och tycker att det är ett problem att Sverige har låga kapitalskatter. Fastighetsskatten bör också återinföras, eftersom den enligt Expressens ledarredaktion har en ”regressiv fördelningsprofil”. Det avslöjar hur Expressens förment liberala skribenter betraktar privat egendom. Att den som har en villa i Stockholmsområdet skulle betala mer med den gamla fastighetsskatten än den som bor i glesbygd beror givetvis på att priserna i storstadsområdet har stigit, vilket också innebär att ägaren betalt mer och sannolikt är skuldsatt upp över öronen.

På Twitter applåderar Dagens Nyheters politiska chefredaktör Amanda Sockolnicki Finanspolitiska Rådets förslag till skattereform, som bland annat omfattar höjda skatter på ägande. Att liberala ledarsidor tar ställning för konfiskatoriska egendomsskatter, med fördelningspolitiska argument, visar att kulturkriget nått sin fullbordan och att den svenska borgerligheten inte längre existerar ens som tankekonstruktion. 

Dagens Nyheters ledarredaktion ansluter sig till den socialistiska definitionen av rättvisa när de slår fast att omfördelning från den som äger är en rättvisefråga: ”Strävsamhet, ambition och eget arbete måste vara viktigare än att äga och låna.” Det slår dem inte att just möjligheten att kunna köpa något, till exempel en bättre bostad, för pengarna man tjänar är en av de vanligaste drivkrafterna bakom just strävsamhet, ambition och eget arbete. Att den som arbetar hårt skall beskattas tre gånger när den förverkligar sina ambitioner är en allt annat än liberal definition av rättvisa.

När borgerliga partier och opinionsbildare köper den socialistiska verklighetsbeskrivning som gör gällande att all egendom från början tillhör staten att förfoga över som den vill, och att skattesystemet skall användas till att ”jämna ut skillnader” mellan exempelvis olika upplåtelseformer, då finns inte längre någon borgerlig åsiktsgemenskap. Det finns emellertid något befriande över att de vänsterliberala kulturkrigarna inte längre försöker dölja sin radikalism bakom ett ekonomiskt fikonlöv.

Värnandet av privategendomen är den grund på vilken varje idé om en borgerlig åsiktsgemenskap vilar. När delar av den tidigare borgerligheten inte längre ser skillnad mellan avdrag och bidrag, inte längre ser värdet i privat ägande och inte längre strävar efter att det offentligas andel av den totala samhällsekonomin skall minska, då har denna borgerlighet förlorat sitt existensberättigande.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!