Vinstdebatten är en rökridå

Debatten om vinstdrivande skolföretag är en dubbel rökridå. Dels används den för att skyla över decennier av skolpolitiska misslyckanden. Dels är de vinstdrivande skolföretagen en bekväm syndabock för dem som inte vill kännas vid sitt eget ansvar för segregationen i samhället.

Debatten om vinster i välfärdsföretag är tillbaka. Den här gången är det de vinstdrivande skolkoncernerna som är under beskjutning. Förevändningen är ökad skolsegregation. Debatten har varit död sedan Ilmar Reepalus utredning begravdes i tysthet. Sedan dess har de rödgröna varit medvetna om att de inte har någonting att vinna på att utmana den hos medelklassen populära friskolereformen. Skulle vinster i skolföretag förbjudas skulle 70 procent av de elever som i dag går i fristående skolor bli tvungna att återvända till den kommunala skolan. Det skulle inte uppskattas av deras familjer.

Bakgrunden till den nu uppblossande friskoledebatten är bland annat Björn Åstrands utredning ”För en mer likvärdig skola” som föreslår en rad åtgärder som skulle försvåra möjligheterna för såväl vinstdrivande som ideellt drivna skolor. Skulle utredningens förslag bli verklighet skulle möjligheten att välja en fristående skola kraftigt kringskäras på många håll i landet.

Det är uppenbart att den nya debatten om vinst i friskolekoncerner är en rökridå som lagts ut av den politiska vänster som länge med ljus och lykta letat efter en traditionell höger-vänster-konflikt som kan styra uppmärksamheten från samtidens brännande frågor. De vinstdrivande skolföretagen blir dessutom en perfekt syndabock att skylla den misslyckade skolpolitiken på.

Genom de vinstdrivande skolbolagen har fler svenska skolelever fått möjlighet att välja fristående skolor.

Det är mycket som inte fungerar som det ska i den svenska skolan: vikande kunskapsnivåer, betygsinflation, lärarbrist, stök och bråk, växande segregation mellan olika elevgrupper. Vad man än anser om de vinstdrivande skolkoncernernas aktieutdelning är det lätt att inse att skolans problem knappast kan skyllas på denna, som utgör någon promille av den totala omsättningen i den svenska skolan.

Genom de vinstdrivande skolbolagen har fler svenska skolelever fått möjlighet att välja fristående skolor. Ideellt drivna friskolor har inte samma möjligheter att ta in privat kapital, investera och expandera framgångskoncept. När en ideellt driven skola blir populär växer kön. När en kommersiellt driven skolverksamhet blir populär finns helt andra möjligheter att expandera verksamheten så att fler får möjlighet att ta del av den.

Friskolemotståndarna påstår att friskolorna väljer sina elever, vilket naturligtvis är helt felaktigt. Det är familjerna som väljer skola. I den mån det fria skolvalet har ökat segregationen utgörs skillnaden mellan de som gör ett aktivt val och de som inte gör det. Den avgörande skillnaden går inte mellan infödda och elever med utländsk bakgrund, utan mellan föräldrar med eftergymnasial utbildning och föräldrar som saknar sådan. Att familjer med lägre utbildning i mindre utsträckning väljer att använda sig av det fria skolvalet är naturligtvis beklagligt, men det kan inte vara något som de som gör ett aktivt val ska hållas ansvariga för.

I och med friskolereformen och det stora utbud av fristående skolor som möjligheten att driva kommersiell verksamhet i skolsektorn har medfört har fler svenska skolelever möjlighet att göra bruk av det fria skolvalet än elever i jämförbara länder. Den stora skillnaden mellan det svenska system med skolpeng och de länder där skattefinansierade skolor inte får gå med vinst är att där tar de fristående skolorna ut terminsavgifter. I Danmark kostar det till exempel 2 500 kronor i månaden att ha sitt barn i en fristående skola. 

Det är lätt att inse vad ett sådant system gör för segregationen i samhället. Avskaffandet av vinstdrivande skolkoncerner skulle innebära en återgång till den ordning där majoriteten var hänvisade till de kommunala skolorna där de bodde, medan ett ytterst litet fåtal kunde skicka sina barn till elitskolor som Gränna och Lundsberg. Så såg det ut i det gamla folkhemssverige, som berömde sig om att inte ha några kelgrisar eller styvbarn.

Det fria skolvalet har inneburit en möjlighet för elever i segregerade områden att söka sig därifrån för att bryta med utanförskapet.

Det anförs också moraliserande argument om att det skulle vara principiellt fel att privata bolag gör vinst på skattepengar. Det är ett underligt argument med tanke på att offentlig sektor upphandlar varor och tjänster från privata företag för hundratals miljarder varje år. Det är privata företag som alltså gör vinst på skattepengar. De privata företag som bygger skolorna, som producerar läromedlen, som städar skolkorridorerna och som levererar mat till skolmatsalen, gör alla vinst på skattepengar.

Att bedriva undervisning är inte vilken verksamhet som helst, invänder friskolemotståndarna då. Det är förvisso sant, men om ett privat företag kan leverera undervisning som möter och till och med överträffar myndigheternas ställda krav. Dessutom gör de det på ett sådant sätt att familjer aktivt väljer att skicka sina barn dit, och till en lägre kostnad för skattebetalarna, hur kan det vara mer principiellt fel än när privata företag levererar andra varor och tjänster till den skattefinansierade sektorn?

Friskolemotståndarna liknar ibland skolverksamheten vid polismyndigheten, en annan samhällskritisk verksamhet som ytterst få anser kan läggas ut på entreprenad. Men faktum är att många polisiära, och militära, uppgifter redan i dag utförs av privata – vinstdrivande – företag. Såväl regeringskansliet och riksdagen som den svenska basen i Afghanistan vaktas av personal från privata säkerhetsföretag. Som gör vinst på skattepengar.

Det har funnits exempel på oseriösa aktörer som etablerat sig i friskolesektorn. Dessa har emellertid snabbt slagits ut, i takt med att det dåliga ryktet spridit sig och i takt med att det offentliga blivit bättre på att ställa krav. Det svenska friskolesystemet är inte perfekt och mycket kan fortfarande förbättras. Att frånta den majoritet av eleverna som i dag går i fristående skolor den möjligheten skulle varken lösa den svenska skolans problem eller segregationsproblematiken.

Det fria skolvalet har inneburit en möjlighet för elever i segregerade områden att söka sig därifrån för att bryta med utanförskapet. Att ta ifrån dessa elever denna möjlighet för att det finns andra familjer som inte använder sig av den är inte solidariskt. Det är inte heller rimligt att betrakta skolan som i första hand ett integrationsinstrument eller förvänta sig att den skall lösa alla samhällsproblem som springer ur misslyckanden på andra politikområden.

De framgångsrika skolföretagen, som driver verksamhet som många efterfrågar, är inte orsaken till den svenska skolans problem. Skolan ska inte klä skott för politikens övriga misslyckanden, och de elever som söker sig till fristående skolor ansvarar inte för de som inte gör ett aktivt val. 

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!