Våga vägra värdegrunden

Efter en text som ifrågasatte att svenska jägares pengar går till genusideologisk forskning får nu Jaktjournalen inte längre jaga på Holmen skogs mark. Uteslutningskulturen skördar ännu ett offer, och den kommer inte att upphöra förrän den tysta majoriteten står upp för dem som anklagas för värdegrundsbrott.

För en dryg månad sedan skrev Jaktjournalens chefredaktör Daniel Sanchez en ledartext där han ifrågasatte hur Naturvårdsverket spenderar svenska jägares pengar. Det skulle han inte ha gjort. Tunga aktörer tog hastigt avstånd från texten, och Holmen skog, som Jaktjournalen i flera decennier har arrenderat jaktmark av, publicerade vad som bäst kan beskrivas som ett rent karaktärsmord:

Holmen Skog vill se en inkluderande och mer jämställd jaktmiljö, fri från sexistisk jargong, härskartekniker och machokultur. Den senaste ledaren i Jaktjournalen är ett nedslående exempel på hur angeläget det är att jobba för förändring. Och hur långt vi har kvar. Ledaren försöker på ett okunnigt och raljant sätt underminera forskning som syftar till att skapa en mer hållbar och jämställd viltförvaltning. Det här bidrar inte till förändring. Bättring Jaktjournalen!

På tal om härskartekniker kallades Sanchez därpå till ett möte av ingen mindre än Holmens vd Sören Petersson. ”Min förhoppning är att detta beror på okunskap i frågan kring genus och jämställdhet och inte på Jaktjournalens värdegrund”, skrev han och uppmanade Sanchez att kontakta Mathias Westerlund, som är regionchef för Holmens marker i norra Sverige, ”som för övrigt omfattar ett område där ni jagar”.

Ledaren som var så oförenlig med Holmen skogs värdegrund att Jaktjournalen plötsligt blev omöjlig att ha att göra med, handlade om hur svenska jägares pengar spenderas. Varje år betalar de för ett statligt jaktkort med pengar som går till Naturvårdsverkets viltvårdsfond. I år delar den ut 34 miljoner kronor till olika viltforskningsprojekt – och till en socialkonstruktivistisk analys av genusstrukturer i jägarkåren. Projektet, som går under namnet ”Mot en jämställd och hållbar viltförvaltning”, har även som syfte att aktivt bidra till vad projektledarna betraktar som jämställdhet inom viltförvaltningen.

Att kalla detta ”feministisk kvasivetenskap” är måhända inte den mest diplomatiska formuleringen. Samtidigt är den socialkonstruktivistiska idén att könsskillnader är en social konstruktion helt utan biologiska orsaker inte något som bottnar i objektiva och falsifierbara studier, utan i ideologi.

Poängen med Sanchez text var dock inte att denna forskning borde förhindras. Han ifrågasatte helt enkelt att svenska jägares pengar spenderas på ett ideologiskt projekt vars utgångspunkt verkar vara att den höga andelen manliga jägare är ett problem. Rimligtvis måste chefredaktören för en jakttidning kunna ifrågasätta hur jägarnas pengar spenderas. Och det hade han förmodligen också kunnat, om det inte hade gällt just genusforskning.

”Den känsla som man får”

Svenska Jägareförbundet skrev i en kommentar till Sanchez text att genusforskning krävs för att viltförvaltningen ska leva upp till värdegrunden och vara inkluderande. Det statliga bolaget Sveaskog tog avstånd från Sanchez ledare och fastslog att skogen ska vara ”en trygg plats för alla oavsett ursprung, kön, sexuell läggning och religion”, något som tydligen kräver att rådande strukturer ifrågasätts. Och Holmen anklagade Sanchez för sexism och uppmanade honom att inställa sig till möte och förklara sig. 

I mötet, som Sanchez spelade in, deltog Mathias Westerlund och en annan regionchef, Anna Baglioni. De båda cheferna ger i filmen ett obekvämt intryck, som om de försöker få något sagt som de inte vill säga rakt ut. Till slut frågar Sanchez rakt på sak:

– Kan ni peka på delar i min ledare som är sexistiska?

Efter en plågsamt lång paus svarar Westerlund:

– Vi har ju inte sett det så att vi hittat vissa delar, men däremot så skapar den… Den tolkning vi gör när vi läser texten skapar de här funderingarna och det skapar också väldigt många andra som funderar på precis samma sak. Det är nog kanske inte precis ordvalet utan det är den känsla som man får när man läser det här.

När Sanchez ber om exempel på härskartekniker och machokultur blir svaren lika obegripliga. Holmen skog har fått en känsla av att Sanchez förmodligen förespråkar sexistisk machokultur när han kritiserar hur jägarnas pengar spenderas. Nu vill Westerlund ”höra vad ni står för, så att vi kan förklara för andra som är upprörda hos oss nu hur vi tänker kring era möjligheter att verka på vår mark. Vi vill ju känna att vi har samma värderingar och samma grundsyn i saker och ting för att vi ska kunna ha en relation.”

Sanchez lyckades uppenbarligen inte förmedla denna känsla av gemensamma värderingar, för förra veckan kom beskedet att Jaktjournalen inte längre är välkommen att jaga på Holmens mark. Skogsbolagets representanter hävdar att beslutet inte har någonting att göra med ledartexten i mars, men för en utomstående betraktare är det svårt att få något annat intryck än att den som ifrågasätter finansiering av genusforskning i Holmens ögon begår ett så oförlåtligt värdegrundsbrott att det inte går att ha en professionell relation med vederbörande.

Utestängningskulturen

Man kan tycka att en ogrundad känsla av att någon hyser oönskade åsikter är ett tunt skäl att avbryta professionella förbindelser. Bättre skäl behövs dock inte nu för tiden. I mars avskedades exempelvis den biträdande professorn Sandra Sellers från amerikanska Georgetown University efter att hon tagit upp faktum att flera av dem som presterade sämst i hennes klasser var svarta. Samma människor som annars försöker göra allt till en fråga om hudfärg, inklusive akademiska prestationer, fastslog att detta yttrande var oacceptabelt. En kollega till Sellers stängdes till och med av från undervisningen och sade senare upp sig med anledning av att han inte hade ifrågasatt hennes uttalande.

Ett ännu märkligare fall utspelade sig nyligen på den brittiska elitskolan Eton, där engelskläraren Will Knowland avskedades efter nio års tjänst. Han var nämligen av uppfattningen att hans elever borde komma i kontakt med andra perspektiv än de påbjudna, och satte därför ihop en videoföreläsning med titeln The Patriarchy Paradox. Där ifrågasatte han idén om ”toxisk maskulinitet” och argumenterade för att traditionellt manliga dygder som styrka och mod tvärtom kan vara bra för samhället.

Det är inte någon revolutionerande åsikt, men en av Knowlands kollegor tolkade föreläsningen som en form av arbetsplatstrakasserier. Framför allt hade vederbörande, enligt Daily Mail, reagerat på att Knowland uppmanade studenterna att överväga idén att en värld utan några män skulle kunna vara värre för kvinnor än en värld där män existerar. Rektorn valde att ställa sig på kollegans sida.

Sellers och Knowland föll båda offer för vad som på engelska kallas cancel culture. Utestängningskulturen drabbar den som ger uttryck för en åsikt, eller anses ha givit uttryck för en åsikt, som inte överensstämmer med Värdegrunden. Denna är ofta luddigt formulerad, och i allmänhet brukar det vara de mest intoleranta och högljudda som tillåts agera uttolkare för den. De kräver att värdegrundsyndaren utesluts, tystas, stängs av, avskedas, deplattformiseras, avlägsnas från sociala medier och/eller offentligt tillrättavisas i olika kombinationer.

Utestängningsivrarna utgör visserligen en minoritet i de flesta sammanhang, Samtidigt kan en minoritet komma långt på att vara högljudd, aggressiv och ibland våldsam. Särskilt om dess omgivning är likgiltig eller feg. Tyvärr är detta ofta fallet, som med Holmen skog, Georgetown University, Eton och otaliga andra företag och institutioner.

I Storbritannien, som har hunnit längre utför det sluttande planet än Sverige, är ett populärt argument bland utestängningskulturens företrädare att yttrandefrihet inte innebär frihet från konsekvenser. Det stämmer givetvis. Den som säger något kan och bör förvänta sig motargument och invändningar, vilket inte på något vis begränsar hans eller hennes yttrandefrihet. Däremot begränsas en människas yttrandefrihet av att den som ger uttryck för åsikter som avviker från värdegrunden fråntas sin försörjning. I ett fritt samhälle tystar man inte sina meningsmotståndare; man bemöter dem.

Låt inte de intoleranta vinna

När någon väljer att deplattformisera en värdegrundsyndare hänvisar vederbörande gärna till vad andra tycker, exempelvis anställda, kunder eller den allmänna opinionen. I videomötet med Daniel Sanchez säger Mathias Westerlund upprepade gånger att anonyma personer inom företaget har blivit upprörda av ledaren i Jaktjournalen och ifrågasätter ledningens val att låta en tidning där genusforskning ifrågasätts jaga på Holmens mark. ”De upplever att ni visar i tidningen, ja, värderingar och sånt som inte de tycker att Holmen står bakom.”

En återkommande faktor i sådana situationer är att den som fattar beslutet att på ett eller annat sätt tysta någon sällan vill bära ansvaret för beslutet själv. De hänvisar gärna till vad andra tycker, exempelvis anställda, kundkretsen eller folk på Twitter. 

För en utomstående är det svårt att veta hur utbredd upprördheten över denna enskilda ledartext i en tidning som arrenderar jaktmark av Holmen skog egentligen är på företaget. Men att hänvisningar till en anonym samling upprörda människor är en återkommande faktor ger intryck att de som fattar uteslutningsbesluten ofta snarare drivs av rädsla för mobben än av faktisk övertygelse.

En anonym Eton-källa säger till Daily Mail att Etons rektor Simon Henderson tänker i sådana banor:

– Rektorn verkar hysa den missriktade uppfattningen att om det kommer ut att Eton håller en kurs som säger att att maskulinitet inte är giftig, kommer det att användas av woke-mobben för att kritisera skolan, att de kommer att anklagas för att upprätthålla patriarkatet.

Intoleranta människor som lägger ohälsosamt mycket energi på att hitta saker att bli provocerade över och kräva att syndaren straffas kommer alltid att finnas i ett samhälle. Det som däremot inte behöver finnas, är den betydligt större gruppen som låter dem hållas. Den brittiske författaren Douglas Murray, som har skrivit boken The Madness of Crowds (2019) om hur identitetspolitiker använder sin kränkthet som vapen mot oliktänkande, beskrev utestängningskulturen i The Spectator tidigare i år:

Ett litet antal mobbare ger sig på [den som har ifrågasatt rådande ortodoxi]. Och ett större antal i övrigt hyggliga människor misslyckas sedan med att stå upp för vederbörande. Det är den här sista delen som är värd att fokusera på. Det är den enda delen som går att åtgärda.

Men för att den ska åtgärdas behöver människor göra varandra tjänsten att stå upp för den som anses ha brutit mot värdegrunden. Det innebär att utsätta sig för obehaget att ta ställning emot en intolerant och aggressiv mobb, utan annan belöning än förhoppningen att någon en vacker dag vid behov gör samma sak för en själv. Alternativet är nämligen att samhället fortsätter sin undfallande, fega linje och fortsätter låta de mest intoleranta diktera villkoren för det offentliga samtalet.

Vi får inte offra yttrandefriheten för värdegrunden.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *