Superligan hotar både meritokratin och kulturen

Planerna på en ny europeisk superliga för de största fotbollsklubbarna hotar att förändra europeisk fotboll i grunden. Storklubbarna sågar av den gren de själva sitter på när de tar steget från folkrörelse till underhållningsindustri.

För några år sedan såg jag Paris St-Germain möta Guingamp hemma på Parc des Princes i Paris. Det var en spektakulär match. Guingamp hade en vecka tidigare slagit ut storlaget från huvudstaden ur den franska cupen och nu var det dags för revansch, vilket de fick med råge. PSG vann matchen med 9–0, en överkörning som nästan blev löjlig.

Det var inte bara för Guingamp som matchen blev en traumatisk upplevelse. För egen del innebar den att jag fick uppleva en skräckvision av den europeiska klubbfotbollens framtid. Trots att PSG är en förhållandevis ung klubb (grundad så sent som 1970) hade laget under 80- och 90-talen ett av Europas mest passionerade supporterföljen. Detta var inte helt oproblematiskt.

Med passionen följde omfattande problem med huliganism, framför allt intern sådan mellan lagets två rivaliserande hejaklackar. Supporterbråken fick ett abrupt slut 2010 då ultrassupportern Yann Lorence dödades utanför Parc des Princes och klubbens ordförande beslöt att porta de dominerande supportergrupperingarna från läktarna. För att förhindra att problemen återuppstod infördes ett system med slumpvis placering på arenan.

Under matchen mot Guingamp märktes ingenting av allt detta. Både huliganismen och den passionerade supporterkulturen lyste med sin frånvaro. Att våldsamheterna upphört var naturligtvis positivt, men i samband med åtgärderna mot huliganismen hade man kastat ut hela barnkullar med badvattnet. Också den positiva, passionerade supporterkulturen hade kvävts. Allt kändes tillrättalagt, konstlat, på låtsas. Där fanns visserligen en hejarklack, men den var kringskuren och begränsad. Den nya ägaren, ett statligt investmentbolag från Qatar, har förbjudit negativa ramsor.

Ska fotboll i första hand förstås som kultur eller som ekonomi? Den frågan har aktualiserats av att ett antal europeiska storklubbar tagit initiativ till en ny ”superliga” som ska vara sluten och konkurrera med de etablerade mästarligorna Champions League och Europa League. Stora delar av fotbollsvärlden, inklusive de aktuella klubbarnas egna supportrar och spelare, rasar mot initiativet, men klubbarna verkar beslutna att gå vidare med sina planer.

De negativa reaktionerna är begripliga. För en fotbollssupporter innebär planerna på en ny ”superliga” dystra framtidsutsikter. Blir ligan verklighet är den slutstationen i en utveckling som har pågått i årtionden, en utveckling bort från supporterengagemang och gräsrotsinflytande, från föreningsliv och lokal förankring, från passion, till underhållningsindustri.

En folkrörelses död

De stora europeiska fotbollsklubbarna grundades precis som andra som lokala idrottsföreningar och deras historia är intimt sammanbunden med orterna de har funnits på. Generation efter generation har följt sitt lag i med- och motgångar, i Liverpool, Manchester, London och andra städer. Hela städer och grannskap har levt med, och för, fotbollen. Men i takt med att internationella affärsintressen fått allt större inflytande har banden mellan de stora klubbarna och deras lokala supporterbas blivit allt svagare.

När de brittiska klubbarna öppnade för att släppa majoritetsägandet från föreningarna till kommersiella aktörer accelererade utvecklingen. Ryska oligarker och shejker från emiraten blev plötsligt de största makthavarna i den brittiska nationalsporten. Intäkterna från den internationella TV-publiken blev viktigare än supportrarna på läktarna. Den internationella klubbfotbollen har blivit en storindustri. Allt mer av fotbollens omsättning koncentreras till allt färre klubbar.

Det är inte svårt att se varför de mest framgångsrika klubblagen vill skapa en egen liga. I botten ligger ett missnöje med de internationella fotbollsorganisationerna, men huvudsakligen handlar det om att behålla en större del av intäkterna för egen del. Att distansera sig från den internationella folkrörelse som de själva växte fram ur och ta steget till att fullt ut bli en kommersiell underhållningsindustri.

De aktuella klubbarnas supportrar är inte glada åt planerna på en ny superliga. Tusentals Liverpoolsupportrar protesterade mot den egna klubbens planer utanför den Corona-tömda arenan Elland Road inför måndagskvällens bortamatch mot Leeds United. Liknande protester har hörts från supportrar till andra lag bakom superligaplanerna. Men deras röster spelar ingen roll. Sedan föreningarna gav upp majorietsägandet i klubblagen har supportrarnas åsikter marginell betydelse.

51-procentsregeln

I Sverige skyddas supportrarnas intressen av den så kallade 51-procentsregeln som slår fast att aktiemajoriteten i en fotbollsklubb som drivs som ett aktiebolag måste ägas av en ideell förening. På ett principiellt plan kan man ifrågasätta varför Riksidrottsförbundet ska diktera villkoren för ägandet i klubbarna, men i praktiken har regeln haft stor betydelse för att skydda den allsvenska fotbollen från att gå samma öde till mötes som klubbfotbollen i England och andra länder. Det ska bli intressant att se hur storklubbar som FC Barcelona och Real Madrid som fortfarande är föreningsägda ska navigera kring den tänkta superligan.

Det europeiska fotbollsförbundet Uefa hotar nu att stänga ute superligaklubbarna från Champions League och Europa League, något superligaklubbarna måste ha räknat med då de valt att förlägga sina tänkta matchdagar mitt i veckorna, precis som Champions League och Europa League. Hårt mot hårt således.

Kortsiktigt finns förmodligen stora vinster att hämta för storklubbarna när de behåller en större del av intäkterna från den internationella, framför allt asiatiska, tv-publiken, för sig själva. Frågan är dock om de inte långsiktigt sågar av den gren som de själva sitter på genom att slutgiltigt klippa banden med det internationella seriesystemet och anlägga ett amerikanskt förhållningssätt.

På andra sidan Atlanten ser synen på idrott annorlunda ut än i Europa. I USA är de högsta serierna i de stora idrotterna slutna. Inga lag kan åka ur och inga lag från lägre divisioner kan avancera till den högsta ligan. Matcherna spelas för underhållningens och de kommersiella intäkternas skull. Någon supporterkultur av det slag som omgärdar många europeiska klubbar finns i regel inte.

Ett meritokratiskt system

I Europa är de nationella ligorna sammanlänkade i ett internationellt seriesystem. I teorin innebär det att jag och några kompisar kan grunda ett nytt fotbollslag i morgon och börja spela i den lägsta divisionen. Spelar vi bara tillräckligt bra och vinner våra matcher kan vi avancera till nästa division. Fortsätter de sportsliga framgångarna kan vi till slut vinna Allsvenskan och kvalificera oss till Champions League. Detta är den europeiska klubbfotbollens meritokrati och den dröm som driver klubbsystemet. För de små klubbarna innebär det vetskapen om att möjligheten finns där, åtminstone i teorin. För de stora klubbarna innebär det insikten om att de utgör toppen av en gigantisk pyramid, att de är de bästa bland de bästa.

En sluten superliga för de största klubbarna skulle innebära slutet på detta meritokratiska system och en existentiell omprövning av den europeiska fotbollens natur. Visserligen har det meritokratiska systemet i praktiken redan upphört och ett fåtal klubbar turas om att vinna mästartitlarna, men den tänkta superligan skulle innebära det definitiva slutet, i och med att möjligheterna till avancemang skulle försvinna även i teorin.

Den tänkta superligan skulle också innebära slutet för supporterkulturen som vi lärt känna den under 1900-talet. Den passionerade gräsrotsrörelsen, med alla dess avigsidor, som bar upp fotbollen och skapade den inramning som gjorde den till världens största sport, har ingen plats i den nya verklighet som superligaklubbarna snickrar på. Den tillrättalagda och vingklippta hejaklack som jag såg på Parc des Princes ger en fingervisning om läktarkulturens framtid.

Fotboll som kultur eller ekonomi

Den europeiska klubbfotbollen står inför ett existentiellt vägval: vill man ta steget fullt ut och förvandla sig till enbart en kommersiell underhållningsindustri, som elitidrotten i USA, eller vill man behålla banden till den internationella kulturella folkrörelse som den europeiska klubbfotbollen har varit i ett århundrade? Det är möjligt att den asiatiska tv-publiken inte kommer att notera skillnaden när supportrarna försvinner från storlagens läktare och ersätts av fotbollsturister, och att intäkterna fortsätter att öka. Men det finns också en uppenbar risk att en fotboll som förlorar sina rötter, och därmed sin själ, också tappar sin attraktionskraft hos tv-publiken.

Sociologen Hans Zetterberg har skrivit om hur samhällets olika sfärer måste förstås och tillåtas fungera utifrån sin egen inneboende logik. De sex sfärer som han identifierade var ekonomin, politiken, kulturen, religionen, konsten och vetenskapen. Var och en av dessa måste fungera på sina egna villkor. Försökte man tillämpa logiken från en sfär på en annan skulle det hämma och begränsa dess förutsättningar. De senaste decenniernas tendens att underkasta klubbfotbollen den marknadsekonomiska logiken har förändrat fotbollen i grunden.

Som anhängare av marknadsekonomi är det särskilt beklämmande att se hur den marknadsekonomiska logiken används för att omstöpa den ideella sektorn, som har växt fram på helt andra premisser än den kommersiella. En ideell förening är inte ett kommersiellt bolag, och ett elitfotbollslags syfte är inte i första hand att tjäna pengar åt sina ägare utan att vinna titlar och ära åt sin klubb och dess medlemmar.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!