Statyrivningarna visar vad Black Lives Matter egentligen vill

Statyer förstörs av Black Lives Matter-demonstranter eller tas bort som en eftergift till dem. Det visar både att rörelsen omfattar en agenda som sträcker sig långt bortom motståndet mot våld mot svarta – och att rörelsen är långt ifrån så maktlös som den låtsas.

I söndags förstörde deltagare i en så kallad antirasistisk demonstration i Bristol en staty av Edward Colston, en brittisk affärsman, parlamentsledamot och slavhandlare. Det senare motiverade demonstranterna att riva ned statyn och kasta den i hamnen. Polisen bestämde sig för att inte ingripa i förstörelsen, och stadens borgmästare Marvin Rees sade att statyns existens var kränkande för honom och att den troligen kommer att placeras i ett museum, i stället för att återuppföras.

Detta inspirerade i sin tur Londons borgmästare Sadiq Khan (Labour) att i förrgår sätta ihop en kommission för att säkerställa att statyer, plaketter och gatunamn i huvudstaden reflekterar Londons mångfald och värderingar. Fokus ska föga överraskande ligga på att ”öka representationen” av etniska minoriteter, kvinnor, HBTQ-personer och funktionshindrade. Detta kan givetvis uppnås både genom uppförandet av nya statyer och avlägsnandet av gamla, men att döma av vad som pågår i resten av den anglosaxiska världen lutar det åt det senare.

Exempelvis har studenter i Oxford kampanjat i flera år för att avlägsna en staty av kolonialpolitikern och gruvägaren Cecil Rhodes, vars åsikter om olika etniciteter hade gjort honom otänkbar för politiska uppdrag i dag. I egenskap av generös finansiär av Oriel College står han staty i Oxford, och även om studenterna inte verkar ha några större betänkligheter kring att studera vid institutionen han hjälpte till att finansiera, demonstrerade i tisdags mer än tusen studenter och likasinnade för att statyn ska rivas.

I Sverige letar man förmodligen med ljus och lykta efter motsvarande statyer att förstöra, men ett av problemen med att importera ett annat lands problem är att man inte alltid lyckas hitta belägg för dem i verkligheten.

Black Lives Matter är en löst sammansatt rörelse som saknar officiella ledare eller språkrör. Precis som var fallet med de lika löst organiserade gula västarna i Frankrike, kan man inte utgå ifrån att alla som deltar i rörelsens demonstrationer eller använder dess hashtag i sociala medier delar samma mål och värderingar. Däremot har Black Lives Matter en hemsida, och de visioner och idéer som den ger uttryck för kan rimligtvis betraktas som utgångspunkter för hela rörelsen.

Enligt hemsidan strävar Black Lives Matter efter att ”utrota vit makt och bygga lokal makt att ingripa mot våld mot svarta samhällen”. Vid en första anblick är det inte glasklart hur förstörelse av offentlig konst ingår i detta. Statyer av imperialister och slavhandlare som levde för flera hundra år sedan är inte symboler för vit makt i dagens samhälle, lika lite som Egyptens pyramider är symboler för samtida slaveri. Inte heller innebär de någon form av våld mot svarta samhällen. Åtminstone inte om man utgår ifrån någon vedertagen definition av våld.

Det verkar dock inte Black Lives Matter göra. De demonstrationer som nu sveper över västvärlden tog visserligen sin början i högst konkret våld: mordet på George Floyd. Den definition av våld som demonstranternas plakat ger uttryck för är däremot en helt annan. ”Vit tystnad” (det vill säga när vita människor inte uttalar sitt stöd för Black Lives Matter-rörelsen) är exempelvis våld, om man får tro den sortens plakat som en Södertörnutbildad polis höll upp när hon deltog i en demonstration hon var utskickad för att skingra. ”White silence is violence” är ett återkommande slagord i demonstrationerna.

Den norske freds- och konfliktforskaren Johan Galtung, känd bland annat för sin övertygelse att västvärlden genomsyras av strukturell fascism, menar att våld förekommer i tre former: direkt, strukturellt och kulturellt. Direkt våld är verkligt, fysiskt våld. Strukturellt våld är när strukturer eller institutioner håller olika grupper tillbaka, något som i dag ofta tolkas som att strukturerna eller institutionerna i fråga inte gynnar en underrepresenterad grupp tillräckligt genom att hålla andra tillbaka. Kulturellt våld, slutligen, är kulturella uttryck som legitimerar det direkta eller strukturella våldet: ideologi, konst, språkliga uttryck, vetenskap, skämt – vad som helst.

Stora delar av den identitetspolitiska rörelsen bygger på dessa idéer. Exempelvis kan det tragikomiska begreppet ”mikroaggressioner” bara förstås mot bakgrund av begreppet kulturellt våld. Bara om åsikter och ord kan vara våld, kan det tolkas som en aggression att fråga någon varifrån han kommer eller säga ”Jag tycker att den bäst lämpade personen borde få jobbet.” Breddar man definitionen av våld tillräckligt mycket kan oskyldiga frågor – eller till och med tystnad – inkluderas. 

Detta leder i sin tur till den sortens sammanblandning mellan verkligt våld och helt andra fenomen som till exempel Metoo-rörelsen ägnade sig åt. Genom att bunta ihop sexuellt våld med förment sexistiska skämt försökte den göra gällande att det är en gradskillnad, inte en artskillnad, mellan våldtäkt och att skämta om kvinnor.

Precis som Metoo är Black Lives Matter först och främst en identitetspolitisk rörelse. Dess huvudsyfte är att stärka den egna gruppens inflytande, och använda detta inflytande för att tillvarata vad rörelsens ledare anser är gruppens intressen. Att riva ned statyer är inte en fråga om att bekämpa våld mot svarta, utan ett försök att bestämma vad som ska få synas i det offentliga rummet eller inte.

I denna strävan får demonstranterna både passivt och aktivt stöd av polis och politiker. Sadiq Khans kommission för att öka andelen statyer av minoritetsgrupper och kvinnor i förhållande till vita män och polisen som inte försökte hindra förstörelsen av Colston-statyn i Bristol är bara några få exempel. I staden Mobile i Alabama avlägsnade myndigheterna förra veckan en staty av sydstatsamiralen Raphael Semmes, och delstaten Virginias guvernör vill ta bort en staty av Robert E Lee som respons på Black Lives Matter-demonstrationerna. I Washington DC har borgmästaren döpt om centrum för demonstrationerna till Black Lives Matter Plaza.

Detta stöd, och den påtagliga oviljan hos många politiker och opinionsbildare att kritisera demonstrationerna när de har urartat i vandalism och våldsamheter, visar i sin tur att en annan av Black Lives Matters grundantaganden inte stämmer. Utgångspunkten för rörelsen är att den representerar maktlösa människor som slår uppåt mot ett system utformat för att hålla dem nere. I stället omfamnas de av etablissemanget på ett sätt många andra politiska särintressen bara kan drömma om.

Politiker, poliser och var och varannan Facebookanvändare går Black Lives Matter till mötes. De instämmer, uttrycker förståelse, flyttar statyer och deltar i demonstrationerna. Samtidigt bygger Black Lives Matter på antagandet att svarta hålls tillbaka av strukturellt och kulturellt våld. Det går inte ihop.