De som river statyer och de som reser dem

Det går inte att kräva att historiska gestalter ska dela vår samtids värderingar. Inte heller kan en person ur det förflutna avfärdas genom att reduceras enbart till sina uppfattningar i en specifik fråga. Dagens bildstormningar kommer varken att göra oss tolerantare eller friare, bara dummare.

Statyer har rests och rivits ned under större delen av mänsklighetens historia. De har rests för att hylla folkets hjältar eller dess underkuvare, de har störtats när tyranniska regimer fallit, eller när tyranniska regimer tagit makten. Att vilja sätta sin prägel på det offentliga rummet och bokstavligen sig själv på piedestal är symbolpolitik i ordets ursprungliga betydelse. Att resa en staty är en maktdemonstration, liksom att störta den till marken.

När det kommunistiska förtrycket brakade samman förstördes statyer föreställande de kommunistiska ledare och tänkare över hela Östeuropa. De hade rests i massor på gator och torg i de underkuvade länderna för att manifestera realsocialismens överhöghet. När muren föll och folken i öst- och centraleuropa äntligen slet sina bojor ville de begripligt nog slippa se dessa symboler för en korrupt ideologi.

Efter det andra världskrigets slut rensades Tyskland på statyer och andra symboler för den nazistiska regimen. Minnet av den skändliga perioden 1933–45 skulle i möjligaste mån utplånas ur offentligheten. Det låg i många tyskars intresse att så snabbt som möjligt vända blad och gå vidare; – både de som lidit under förtrycket och de som varit en del av det.

När de amerikanska trupperna invaderade Bagdad 2003 passade ett förband marinkårssoldater på att fälla den tolv meter höga Saddam Hussein-statyn på Firdostorget. Denna symbolladdade händelse skedde framför rullande tv-kameror och kablades ut över världen som ett bevis på Baath-regimens fall. På den tomma sockeln restes några månader senare en ny skulptur av den irakiske skulptören Bassem Hamad al-Dawiri, symboliserande Iraks enighet. Denna skulptur förstördes i sin tur 2011.

Äpplen och päron

Dessa exempel har dykt upp i debatten kring den senaste tidens attacker mot gamla statyer i Europa och USA i samband med Black Lives Matter-protesterna. Försöken att likställa dagens demonstranters vandalisering och krav på borttagande av gamla statyer i europeiska och amerikanska städer i dag med rivningarna av monument i samband med totalitära och auktoritära regimers fall är dock direkt missvisande. Sannolikt anförs exemplen på grund av okunnighet, men i förekommande fall i syfte att blanda bort korten och misstänkliggöra den som kritiserar demonstranterna.

Skillnaderna mellan att när en totalitär regim faller riva ned monument som en regimen har rest över sig själv och att ge sig på flera hundra år gamla monument över ännu äldre personer från det förflutna är åtskilliga. Två av de mest avgörande skillnaderna är tid och kvantitet. En annan handlar om varför monumenten har rests.

Demonstranter anser nu att man ska avlägsna statyer över Winston Churchill eftersom de hävdar att denne var rasist. Enligt dagens definitioner var han antagligen det, i likhet med många andra som var barn av samma tid. Men det var inte för sina åsikter om andra raser som Churchill blev en nationell hjälte i Storbritannien, utan för sina insatser som politiker, framför allt när han ledde landet i kampen mot Nazityskland under det andra världskriget. Statyerna över Hitler, som revs efter krigsslutet, var däremot monument över hans förtryckarregim och störtades så snart regimen föll.

Slavhandlaren i Bristol

Att demonstranterna har fel i fallet Churchill är uppenbart. Hur är det då med Edward Colston, den brittiske affärsmannen och filantropen vars staty nyligen revs i Bristol av upprörda demonstranter med hänvisning till att Colston var involverad i handel med afrikanska slavar? Fallet är onekligen mer delikat, eftersom statyerna över Colston inte restes på grund av hans inblandning i slavhandeln, utan på grund av hans insatser som politiker och filantrop. Colston donerade stora summor till skolor, kyrkor, fattighus och sjukhus. Samtidigt kom en del av den förmögenhet som möjliggjorde denna välgörenhet från handel med slavar. 

Här kommer tidsaspekten in. Statyn över Saddam Hussein på Firdostorget hade stått på sin piedestal endast ett år när den revs. Statyn över Colston har stått i flera hundra år. Storbritanniens inblandning i den transatlantiska slavhandeln genom män som Colston är en skamfläck. Slaveriet var dock redan på denna tid kontroversiellt i Storbritannien, och dess avskaffande drevs fram av brittisk opinion. Under större delen av de hundratals år som Colston stått staty i Bristol har slaveri således betraktats på samma sätt som vi betraktar det: som någonting både förkastligt och förbjudet. Att statyn har stått där har inte varit en hyllning till slaveriet, utan en påminnelse om det.

Att reducera Churchill till hans eventuella rasism är lika missvisande som att reducera Hitler till hans akvareller, eller möjligen för utbyggnaden av de tyska motorvägarna. Det finns också en fara med att avkräva historiska gestalter oförvitlighet utifrån vår tids värderingar. Om bara monument över personer vars göranden och låtanden anses acceptabla i dag ska tillåtas i de offentliga rummen blir det inte många historiska gestalter kvar. Colstons involvering i The Royal African Company var förkastlig, men ett historiskt faktum. Statyer från det förflutna påminner oss om historien, också dess mindre smickrande sidor.

Skulle vi ställa samma moraliska krav på historiska gestalter som vi ställer på dem vi reser statyer över i dag skulle vi vara tvungna att avlägsna samtliga monument över romerska kejsare. Romarriket var ett välde som baserade sin ekonomi på de slavar som togs som krigsfångar under ständiga brutala erövringskrig. De egyptiska faraonerna hade en minst lika tveksam värdegrund, och de gravmonument utanför Kairo som räknas till mänsklighetens underverk skulle behöva jämnas med marken om kraven på oförvitlighet utifrån dagens måttstockar utsträcktes till antiken.

Historien omtolkas

Visst är det skillnad mellan de 300 år som skiljer oss från Colston och den transatlantiska slavhandeln, och de 4 500 år som skiljer oss från faraonerna, men tidsfönstret för att riva ned monument bör vara kort. En staty som stått i hundra år är inte bara ett monument över den person som den avbildar, utan också över den tid då den tillkom, och laddas sedan med nya innebörder under den tid som den står på sin plats.

Karl XII-statyn i Kungsträdgården i Stockholm restes till 150 årsminnet av kungens död, och speglar således inte bara den svenska stormaktstidens sista skälvande ögonblick, utan också det borgerliga 1800-tal som tyckte att det var en bra idé att gjuta kungastatyer i brons. Karl XII har dessutom lånats som symbol av personer och grupper med vitt skilda politiska agendor, från upplysningsmannen Voltaire som skrev en panegyrisk monografi över den svenske krigarkungen, via 1800-talets liberala rösträttskämpar som August Blanche (som även var initiativtagare till den insamling som finansierade statyn) till 1990-talets skinheads vars kransnedläggningar vid statyn föranledde kravaller. Historien tolkas och omtolkas, symbolers innebörd skiftar över tid.

Totalitär massproduktion

Vad gäller statyerna över Hitler och Stalin finns också en kvantitetsaspekt. De massproducerades och restes överallt som symboler för regimen. (Dessa statyer i massupplaga var i regel av undermålig konstnärlig kvalitet, en fator som också bör vägas in.) Det är begripligt att människor ville slippa se dem när regimen fallit. De avlägsnades följdriktigt i samband med nazismens och kommunismens sammanbrott. 

Några Hitlerstatyer finns mig veterligt inte kvar, men några kommunististatyer har överlevt och utgör i dag historiska minnesmärken som borde stå kvar, inte nödvändigtvis som en hyllning till kommunismen, men som en påminnelse om dess fasor. Hade det stått en staty över slavhandlaren Colston på varje torg i Storbritannien hade det varit begripligt att människor tröttnat, men en enskild staty borde kunna utgöra en nyttig påminnelse om ett mörkt kapitel i det brittiska imperiets historia.

Historiens skräckkabinett

Ett argument för att inte avlägsna gestalter ur historiens skräckkabinett från deras piedestaler är just att deras närvaro blir en påminnelse om vår historias mindre smickrande sidor. Vi kan inte lägga det förflutna till rätta, eller göra ogjort det som gjordes, men vi kan dra lärdomar. De totalitära regimernas byggnadsverk och statyer betraktas inte i dag på det sätt som deras humorlösa upphovsmän hade önskat och tänkt sig. I dag skrattar vi åt det pompösa i den sovjetiska estetiken. 

En alldeles särskilt obehaglig figur i den europeiska historien är kung Leopold II av Belgien, ökänd för sitt privata koloniseringsäventyr i Kongo. Under Leopolds brutala styre i Kongostaten, som ägdes av honom personligen, beräknas mellan 8 och 30 miljoner människor ha mist livet och miljoner andra utsatts för ohyggliga grymheter, som avhuggna händer och fötter. När fasorna i belgiska kongo blev kända för omvärlden väcktes en stark internationell proteströrelse som 1908 tvingade fram att Leopold överlämnade kolonin till den belgiska staten.

Redan i sin samtid var Leopold II en ökänd figur. Det Afrikamuseum som han lät inrätta i Bryssel, som ett propagandanummer för sin verksamhet i Kongo, står i dag som ett monument över en av de absolut grymmaste och obehagligaste episoderna in den europeiska kolonialismens historia. Med dagens demonstranters logik borde museet jämnas med marken. Det skulle vara en stor förlust för förståelsen av kolonialismen och den rasistiska ideologi som möjliggjorde grymheterna vid de belgiska gummiplantagerna. Statyerna av Leopold II står inte kvar som hyllningar, utan som skräckexempel.

Historielösheten gör oss dummare

De som i dag rasar mot monument i europeiska och amerikanska städer bär inga likheter med de som fällde Stalinstatyer när östblocket föll. De skändar inte statyer över en sittande, totalitär regim. De skändar historiska lämningar i öppna demokratiska samhällen. Den rasande mobbens kamp mot historien påminner mer om de talibaner som 2001 sprängde de medeltida Buddhastatyerna i Bamiyandalen i Afghanistan, eftersom de ansågs strida mot islams värdegrund. Totalitära ideologier har alltid krävt renlärighet, också av det förflutna. Både nazisterna och kommunisterna gjorde ansträngningar för att utplåna kulturella uttryck som inte ansågs förenliga med den egna ideologin. 

I demokratiska samhällen brukar vi vara mer ödmjuka inför historien. Också lämningar från mörkare tidevarv bevaras. Stalins kulturpalats i Warzsawa har blivit en populär symbol för staden, trots att upphovsmannen knappast står högt i kurs bland dagens polacker. Helt okontroversiellt är det emellertid inte; ett antal politiker har sedan kommunismens fall drivit på för att det ska rivas. 

Utanför Olympiastadion i Rom möter åskådarna på väg till fotbollsmatcherna alltjämt en gigantisk obelisk med namnet Mussolini, efter stadions grundläggare. Å andra sidan är romarna kanske mer vana än andra att leva bland lämningarna från ett komplicerat och ofta brutalt förflutet. Skulle romarna tillämpa dagens demonstranters krav på oförvitlighet hos historiska gestalter skulle det inte bli många monument kvar för besökare att glädjas åt.

Historien är ofta brutal, motsägelsefull, omoralisk och framför allt otidsenlig. Att sopa den under mattan kommer varken att göra oss tolerantare eller friare, det vet vi för, det har provats förut. Att statyerna på våra gator och torg visar hur värderingar ändrats de senaste seklerna är skäl nog att låta dem stå kvar.