Statsindividualismens falska löfte

Myndigheternas oförmåga att hantera den eskalerande våldsutvecklingen kommer förhoppningsvis att få fler att genomskåda den statsindividualistiska lögnen. En allomfattande stat är varken garanten för frihet eller trygghet, tvärtom har den undergrävt båda. Nu ser vi resultatet.

Om du inte tillbringat de senaste veckorna under en sten eller på en öde ö utan mobiltäckning kan du svårligen ha missat dem: filmklippen som visar kravallutrustad polis som retirerar för en stenkastande mobb som tänt eld på bilar och skanderat antisemitiska slagord om att mörda judar. Våldsamheterna påstås vara en reaktion på att provokatörer tagit sig före att bränna en koran (eller sparka på – uppgifterna går isär), just för att framkalla sådana reaktioner.

På motsvarande sätt kan det svårligen ha undgått någon att två tonårspojkar häromveckan utsattes för en utdragen tortyrliknande misshandel på en kyrkogård i Solna norr om Stockholm. Enligt uppgifter skall de två pojkarna, som utvalts på måfå utan koppling till sina plågoandar, ha utsatts för knivhugg, våldtäkt och försök till att begrava dem levande..

Dessa två nyhetshändelser har stuckit ut i ett nyhetsflöde som även i övrigt präglats av ovanligt mycket våldsamheter. Från Göteborgs så kallade ”utsatta områden” rapporteras att de kriminella tagit kontrollen och upprättat vägspärrar där de kontrollerat dem som farit in och ut ur stadsdelarna. Från samma stad rapporteras om tumult när stadens gangsterbossar hållit konferens på ett av stadens finare hotell, och vägrat lämna platsen.

När fokus flyttades från nattväktarstatens grundläggande funktioner till politiska intrång i privatlivet tappade makthavarna till slut intresset för statens hårda skal.

Att händelseutvecklingen urartat bortom myndigheternas kontroll blev uppenbart när Polismyndigheten häromdagen gick ut med ett pressmeddelande till allmänheten, med uppmaningen att ”samhället måste sätta ned foten mot våldsutvecklingen”. Denna uppmaning är särskilt uppseendeväckande, eftersom det är just Polismyndigheten som utgör den fot som samhället har att sätta ned i sådana sammanhang. 

Dessutom är det anmärkningsvärt att en så kritisk myndighet väljer att avlägga rapport direkt till allmänheten i detta läge, sannolikt för att sätta press på ansvariga politiker. Den eskalerande våldsutvecklingen har varit ett faktum i åratal. Ingen som inte levt under nämnda sten eller på den öde ön kan hävda att de inte hade någon aning. Så varför har inga åtgärder vidtagits?

Denna uppmaning är särskilt uppseendeväckande, eftersom det är just Polismyndigheten som utgör den fot som samhället har att sätta ned i sådana sammanhang. 

Samtidigt som våldsverkarna tillåts ta över gator och torg genomför den anorektiska Försvarsmakten en skarp insats i Östersjön med anledning av det försämrade säkerhetsläget i närområdet. Ryssland övar anfall på Sverige några sjömil bort och i dess vasallstat Vitryssland kämpar den sittande regimen för sin överlevnad. Vad som händer om den faller kan man bara spekulera i, men sannolikheten att den stora grannen i öst kommer att förhålla sig passiv får sägas vara låg. Den svenska insatsen är emellertid en charad. Sverige kan inte försvara sig självt. Om allt går vägen och de innevarande försvarsbesluten infrias kan vi möjligen göra det 2030. Det är om tio år.

Att Försvarsmakten och Polismyndigheten inte förmår fullgöra sina grundläggande uppgifter är ett hot mot hela det offentliga Sverige och dess legitimitet. Enligt den kontraktsteori som formulerats av teoretiker som Thomas Hobbes och John Locke och som en stor del av vår förståelse för politik utgår ifrån, har vi som medborgare uppgivit en stor del av våra- fri och rättigheter till staten i utbyte mot att denna sörjer för vår grundläggande säkerhet och trygghet. I Hobbes fall utgår idén från en mörk människosyn: utan staten (leviathan som han väljer att kalla den efter ett mytologiskt havsvidunder) skulle människorna vara vildar som ägnade tiden åt att slå ihjäl varandra.

Den svenska insatsen är emellertid en charad. Sverige kan inte försvara sig självt.

Ingen har naturligtvis någonsin skrivit under ett sådant samhällskontrakt, men idén om en överenskommelse mellan medborgare och stat återkommer gång på gång, inte minst i de fall då samhällskontraktet anses vara brutet, av endera parten. Den som bryter mot lagar och bestämmelser anses ha svikit sin del av kontraktet, och på motsvarande vis anses staten ha svikit sin del av avtalet när den inte längre förmår leverera sitt grundläggande löfte om ordning och säkerhet.

Den nattväktarstat som skulle sörja för att medborgarna kunde sova tryggt om nätterna har under 1900-talet kompletterats med en expanderande socialstat som kommit att sluka allt mer av samhällets resurser och utvidgat sina befogenheter på samhällslivets alla områden. För att motivera denna maktöverföring från medborgarna till myndigheterna har dess tillskyndare konstruerat idén om statsindividualism. Denna åskådning, som i vårt land blev dominerande överideologi under 60- och 70-talen, går i korthet ut på att den enskilda individen befrias från olika typer av beroendeförhållanden genom att i stället inordna sig i ett ensidigt beroendeförhållande till den starka staten.

Enligt den statsindividualistiska ideologin är civilsamhällets frivilliga gemenskaper, de som Edmund Burke kallade för ”samhällets små plutoner”, i själva verket uttryck för förtryckande strukturer som staten i sin allvisa godhet ska befria oss ifrån. Utifrån detta synsätt, som bygger på föreställningen att vi inte förstår vårt eget bästa, kan i princip vilken maktkoncentration som helst motiveras, från bostadspolitiska miljonprogram till tvångskvoterat uttag av föräldraförsäkringen.

Men någonstans på vägen tappade de statsindividualistiska socialingenjörerna greppet om den grund på vilken hela deras samhällsexperiment vilade: det grundläggande löftet om att sörja för medborgarnas säkerhet och upprätthållande av lag och ordning. När fokus flyttades från nattväktarstatens grundläggande funktioner till politiska intrång i privatlivet tappade makthavarna till slut intresset för statens hårda skal. Den som intresserade sig för frågor om lag och ordning och rikets yttre försvar betraktades rentav som suspekt. I stället kröp via sociologin och dess avnämare kriminologin ideologiska perspektiv in även på rättsstatens område, där förövare började betraktas som offer och poliser som förövare.

Nu tycks denna parallella utveckling, där staten övertagit civilsamhällets funktioner samtidigt som nattväktarstaten tillåtits vittra bort, ha nått vägs ände. Den offentliga sektorn har mer resurser än någonsin tidigare. Sverige har alltjämt ett av världens högsta skattetryck. 2019 lade stat, kommuner och regioner beslag på 42,8 procent av allt som medborgarna producerade. Trots detta åtnjuter inte medborgarna det grundläggande skydd som är själva förutsättningen för att de skall underordna sig myndigheterna. När medborgarna inte längre kan röra sig fritt på gator och torg, när kriminella tar kontrollen över hela bostadsområden, när barnsliga provokatörer nekas inresetillstånd för att polisen inte förmår skydda dem mot rasande folkmobbar, då går det inte längre att tala om ett samhällskontrakt.

Likväl fortsätter statsindividualisterna att med oförminskad frenesi inskränka fri- och rättigheterna för vanliga medborgare. Flera exempel har vi tagit upp här i Kompass, till exempel de allt mer drakoniska regleringarna av legalt vapeninnehav. Konsekvensen blir parallella samhällen där de hederliga medborgarna underkastas allt mer långtgående inskränkningar av sina fri- och rättigheter, samtidigt som de kriminella kommer undan med i princip vilka övertramp som helst.

Individuell frihet åstadkoms inte av en allomfattande stat, hur mycket statsindividualismens anhängare än hävdar det, utan genom institutionell konkurrens.

Det enda positiva som möjligen kommer ut ur detta är att fler börjar genomskåda den statsindividualistiska lögn som länge kolporterats av politiska makthavare och av opinionsbildare som hävdat att valet står mellan en stark stat eller ett klansamhälle av den typ som finns i kollapsade stater i Mellanöstern och Afrika. Beläggen för denna konstruerade dikotomi är få och svaga. Däremot finns argument som tyder på att den expanderande staten rentav leder till minskad trygghet: dagens amerikanska städer är våldsammare än västerns nybyggarstder, med dess stora poliskår och enorma fängelsesystem, än i den så kallade vilda västern.

Individuell frihet åstadkoms inte av en allomfattande stat, hur mycket statsindividualismens anhängare än hävdar det, utan genom institutionell konkurrens. Den monolitiska socialstaten har visat sig fungera sämre än de frivilliga gemenskaper som den trängde undan. Medborgarna är varken friare eller tryggare i dag än för hundra år sedan, men de dignar under ett skattetryck och ett regelverk som dåtidens människor inte ens hade kunnat föreställa sig. Statsindividualismen visade sig varken innebära individualism, eller ens en fungerande stat.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!