Rättvisa måste skipas

Tortyrvåldtäkten på en kyrkogård i Solna har satt fingret på en allvarlig brist i Sverige. Vårt rättsväsende kommer med stor sannolikhet inte att ge förövarna vad de förtjänar, den här gången heller. Staten måste börja sköta sitt uppdrag som ställföreträdande hämnare – annars kommer någon annan att ta över rollen.

På söndagsmorgonen 23/8 hittades två tonåriga pojkar på en kyrkogård i Solna, svårt misshandlade. Sedan dess har allt fler detaljer uppdagats, den ena vidrigare än den andra. Pojkarna blev kidnappade, våldtagna och torterade i nästan tio timmar. De blev knivhuggna, urinerade på och levande begravda.

Två saker, vid sidan av det brutala våldet, gör fallet extra otäckt. Offren verkar ha varit slumpvis utvalda, angripna enbart för att de hade oturen att befinna sig på samma plats som förövarna. Och den ena av förövarna skulle i sin tur inte ens ha varit där om det inte vore för det svenska rättsväsendets absurda mildhet mot unga brottslingar. Han dömdes nyligen för mordbrand, men eftersom han var 20 år fick han straffrabatt – en mordbrand anses tydligen vara mindre allvarlig om mordbrännaren enbart varit myndig i två år – vilket innebar att straffet hamnade under gränsen för obligatorisk häktning. Alltså sattes han på fri fot i väntan på en fängelseplats, och utnyttjade sin frihet till att tortera, våldta och knivhugga tonåringar.

Brott som det här behöver sonas. Inte genom att förövarna får vård, omsorg, straffrabatt och återanpassas till ett samhälle de inte förtjänar att vara en del av. Utan genom att de får lida proportionerligt till smärtan och förnedringen de utsatt sina offer för, eller i alla fall så nära ett rättssamhälle kan komma.

Det finns två goda skäl till att låta öga för öga-principen gälla. Det första, och viktigaste, är moraliskt. Den som har utsatt en annan människa för den här sortens våld ska inte kunna gå vidare i livet efter ett par års fängelsestraff som om inget hänt.

En del progressiva tyckare, den sorten som betraktar förövare som offer för socioekonomiska faktorer och tror att de bara behöver lite sympati och vård för att bli mönstermedborgare, brukar avfärda ett sådant resonemang som ”hämndbegär”. Underförstått är det en låg och smutsig instinkt att vilja åsamka den som skadat en annan samma lidande som han orsakat, om än i form av exempelvis ett långt och torftigt liv i fängelse. I själva verket är det tvärtom. Hämndbegäret, om vi kallar det så, är ett uttryck för människors inneboende känsla för rättvisa. Man förtjänar att bli behandlad som man behandlar andra. Goda handlingar ska belönas och onda handlingar ska straffas. Den instinkten är inte en låg impuls, utan en av mänsklighetens bästa sidor.

Det behövs egentligen inget mer skäl att låta öga för öga-principen råda. Moraliska överväganden går före konsekvensetik. Konsekvensen av att inte ge våldtäktsmännen på kyrkogården i Solna vad normalt funtade människor upplever att de förtjänar, skulle dock bli så allvarlig att den behöver diskuteras. Brott behöver sonas. Rättvisa måste skipas för att offren ska få återupprättelse, men också för att resten av oss, vi som läser om tortyren på kyrkogården i tidningarna och känner vämjelse inför att något sådant äger rum i vårt samhälle, behöver veta att vi åtminstone lever i ett samhälle som (bildligt) slår tillbaka mot förövare.

Rättsväsendets uppgift i sammanhanget är att vara en ställföreträdande hämnare. För hämnd kommer förr eller senare att utkrävas, och skipas inte rättvisa i domstol kommer den att skipas på något annat sätt. Vid det här laget har förmodligen miljoner människor läst om vad som hände på kyrkogården i Solna i helgen, och bland dem finns utan tvekan personer som skulle vara beredda att ge förövarna vad de förtjänar.

Om inte rättsväsendet gör sitt jobb, är det knappast några moraliskt högtstående individer och grupper som kommer att fylla tomrummet. De kommer att vara våldsamma, förmodligen impulsiva, och med begränsat intresse för rättssäkerhet. Men om de upplevs vara de enda som faktiskt straffar brottslingar, medan lagstiftare och domstol nöjer sig med att utdela påföljder, är risken att de alternativa hämnare som dyker upp vinner folkligt stöd.

Det märktes exempelvis när ett MC-gäng i Trollhättan sommaren 2018 misshandlade en barnvåldtäktsman i stället för att gå till polisen – mamman till ett av hans offer förklarade att hon ”inte tror så mycket på rätten/rättssystemet när våldtäktsmän går fria” – var det många som snarare hyllade än fördömde det i sociala medier. Och i anslutning till reportage om grova brott kan man ofta läsa önskemål om att förövaren ska utsättas för en brutal behandling i fängelset, vilket signalerar två saker: att straffen som utdelas i sig inte uppfattas som tillräckliga för att brottet ska sonas, och att den med största sannolikhet grovt kriminella fånge som förgriper sig på förövaren i fråga anses göra helt rätt.

Lagstiftare och domstolar måste se till att brottslingar som våldtäktsmännen i Solna får vad de förtjänar. I stället kommer nu den yngre förövaren, som var 18, att slippa hälften av sitt straff. Vi kan bara hoppas att han inte utnyttjar tiden i frihet på samma sätt som den äldre förövaren har gjort.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!