Förslagen om att göra förskolan obligatorisk från allt lägre ålder är desperata åtgärder för att motverka segregation och språkförbistring utan att peka ut särskilda grupper. Men barn kan inte göras till integrationsinstrument för att politiken har misslyckats.
Den senaste tiden har förslagen om att göra förskolan obligatorisk allt tidigare stått som spön i backen. Stockholms Handelskammares Omstartskommission har föreslagit att den ska vara obligatorisk från fyra års ålder, regeringen vill göra den obligatorisk från tre års ålder, och några socialdemokrater vill tvinga barnen redan när de fyller två.
I det antika Sparta, som många gånger framställts som föregångare till senare tiders totalitära och militaristiska samhällen, togs gossebarnen från föräldrarna vid sju års ålder och flickebarnen vid tio års ålder, för att uppfostras av det offentliga. Detta brukar användas som ett skräckexempel på spartanernas inrutade och auktoritära samhällssystem. I dag framstår det nästan som en frihetlig utopi.
När den skattefinansierade barnomsorgen infördes i Sverige och andra västländer var den ett erbjudande som syftade till att avlasta framför allt kvinnor för att på så sätt skapa mer jämlika förhållanden på arbetsmarknaden. När dagens förslag om obligatorisk förskola från allt lägre åldrar ska motiveras är det uppenbart att det har skett en förskjutning i synen på förskolans syfte.
Det handlar naturligtvis om integrationspolitik, som nästan allt annat verkar göra i dessa dagar. Andra hänsyn får stå tillbaka när politiker griper sig an integrationsproblematiken. På skolområdet har det fria skolvalet plötsligt börjat anses vara ett problem, eftersom det anses bidra till segregationen. Familjer med studiemotiverade elever ska inte få göra ett aktivt val för att gynna sina barn, eftersom dessa i första hand betraktas som instrument för integrationsprojektet. Gårdagens kuddflickor – skötsamma flickor som placerades mellan stökiga pojkar – har ersatts av kuddsvenskar – infödda elever som ska späda ut alltför invandrartäta elevunderlag i hopp om att det ska motverka segregation.
Det sägs att när man bara har tillgång till en hammare ser varje problem ut som en spik.
Också förskolan verkar numera i första hand anses vara ett integrationspolitiskt instrument. Det är ett utbrett problem att barn i utanförskapsområden växer upp utan att lära sig tillräckligt bra svenska för att kunna tillgodogöra sig skolundervisningen. Det riskerar att cementera ett livslångt utanförskap, i skolan, på arbetsmarknaden och i samhället. Samhällen med stora grupper som lever utanför majoritetssamhället riskerar att drabbas av motsättningar och slitningar som vi i dagens gängvåld och vågor av förnedringsrån bara ser en föraning av. Helt klart behöver utanförskapet brytas och svenskkunskaperna förbättras.
Det är här förskolan kommer in i bilden. Genom att göra den obligatorisk hoppas politikerna på att kunna drilla barnen från utanförskapsområdena i språk och andra nödvändiga kunskaper som fordras för att ta sig in i majoritetssamhället. Men eftersom politiker inte vill peka ut några särskilda grupper, då det anses fult i Sverige, föreslår man att den ska göras obligatorisk för alla. “Alla ska med”, som det hette i Socialdemokraternas valkampanj 2010, “vare sig de vill det eller ej”, skulle man kunna tillägga.
Det sägs att när man bara har tillgång till en hammare ser varje problem ut som en spik. Politiker söker politiska lösningar på varje samhällsproblem, så också den så kallade integrationsskulden. Det vill säga att Sverige genom alltför stor invandring under alltför kort tid fått fler invandrare än vad majoritetsbefolkningen förmår integrera. För den som talar om en integrationsskuld är det dock viktigt att klargöra vem det är som står i skuld till vem, och således är återbetalningsskyldig, för att fullfölja metaforen.
Det är inte barnen som saknar behov av extra svenskundervisning men som drabbas av det allt tidigare förskoletvånget som står i skuld till någon. Inte heller är det de studiemotiverade familjerna som gör ett aktivt skolval för att skapa så bra förutsättningar som möjligt. De som står i någon slags skuld på integrationsområdet är de politiker som beslutade om den migrationspolitik som ledde fram till dagens integrationsproblem, eller utmaningar som det heter på politikerspråk, och de opinionsbildare som ideligen verkade för att tona ned och skyla över konsekvenserna.
För den som talar om en integrationsskuld är det dock viktigt att klargöra vem det är som står i skuld till vem.
Det är uppenbart att det finns stora problem med att barn i Sverige inte växer upp med fullgoda svenskkunskaper, och att det ligger i hela samhällets intresse att hantera denna problematik. Till exempel genom extra språkundervisning för de grupper som i dag inte lär sig fullgod svenska. Men andra förskolebarn och skolelever kan inte vara integrationspolitiska instrument i första hand. Deras friheter och möjligheter ska inte inskränkas och offras för att det finns andra barn och ungdomar med andra behov. Rikta insatserna där de behövs, men kasta inte ut hela barnkullar med badvattnet.
Integrationsproblematiken är akut, men all offentlig verksamhet kan inte syfta till att lösa just den. Det är den generella välfärdsstatens problem, att utgångspunkten är att den ska fungera lika för alla, oavsett förutsättningar. Vi är inte stöpta i samma form, eller som det heter med ett engelskt uttryck, no size fits all. Trots att Sverige inte ens har ett militärt försvar att tala om håller den svenska staten på att överträffa det militaristiska Sparta när det kommer till att tvinga in barnen i statlig fostran.
