Näringslivets kvotering är självskadebeteende

Jämställdhet kan inte mätas i andelen kvinnor i börsbolagens styrelserum. Ändå köper stora delar av näringslivet den identitetspolitiska idén att jämställdhet är en fråga om lika utfall, inte lika möjligheter. Meritokratin håller på att gå förlorad.

Dagens Industri publicerade nyligen en märklig artikel. Den är vinklad som en opinionstext, men har av någon anledning hamnat på nyhetsplats. Skribenten är missnöjd med hur Sveriges ledande riskkapitalbolag investerar. Inte för att företagen de investerar i presterar dåligt eller agerar oetiskt, utan för att de inte har tillräckligt många kvinnor i styrelserna.

Föremålen för DI:s granskning är riskkapitalbolagen EQT och Nordic Capital, som investerar i både börsnoterade och icke börsnoterade företag. Bland de börsnoterade företagen är 27 procent av styrelseledamöterna kvinnliga i EQT:s portfölj och 31 procent i Nordic Capitals. Bland de onoterade företagen är siffrorna 18 respektive 17 procent. Dessutom har EQT bara en kvinnlig vd i sin portfölj, medan konkurrenten inte har en enda.

Enligt DI:s reporter visar dessa siffror att ”jämställdheten brister ordentligt” i riskkapitalbolagens portföljer. Det stämmer inte. Att fler män än kvinnor är ledamöter i de aktuella styrelserna säger ingenting om jämställdheten i företagen, eftersom det är fullt möjligt för en ojämn könsfördelning att uppstå i en situation där män och kvinnor har exakt samma möjligheter. Att en man bedöms bäst lämpad att till exempel axla en vd-roll behöver inte innebära att kvinnor har uteslutits eller missgynnats på grund av sin könstillhörighet.

Vad analysen i DI utgår ifrån är en förvriden definition av jämställdhet där det är lika utfall, inte lika möjligheter, som är målet. Problemet är att de ofta är ömsesidigt uteslutande. Har män och kvinnor samma chanser är det sällsynt att utfallet blir 50/50. Vill man av någon anledning uppnå en 50/50-fördelning måste man därför ge en grupp bättre möjligheter än den andra.

Det är precis vad ansvariga politiker strävar efter. Efter att ha läst DI:s granskning av riskkapitalbolagen vill nu jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) återuppliva det gamla förslaget om tvångskvoterade bolagsstyrelser. 2016 föreslog regeringen att bolag som inte hade minst 40 procent kvinnor i sin styrelse år 2019 skulle beläggas med en straffavgift – från en kvarts miljon till fem miljoner kronor. 

Den gången föll förslaget redan i civilutskottet tack vare motstånd från den före detta alliansen och Sverigedemokraterna. Nu vill alltså Lindhagen göra ett nytt försök. Tyvärr köper både Nordic Capital och EQT hennes problembeskrivning rakt av. 

– Vi vill ha fler kvinnor på ledande positioner i våra portföljbolag. Det är också något vi arbetar aktivt för. Det arbetet går i rätt riktning, men här och nu har vi inte nått hela vägen fram, säger Nordic Capitals kommunikationschef Elin Ljung.

– Vi tar det i högsta grad på allvar. (…) Vi vill gärna påskynda det, men det här är absolut en topprioritet för oss, säger EQT:s Sverigechef Masoud Homayoun.

Det kan förstås vara så att riskkapitalbolagen vill blidka de politiker som hotar med kvotering. Att tvingas prioritera kön högre än kompetens riskerar att göra ekonomisk skada, vilket de rimligtvis vill undvika. Men när de skriver under på idén att jämställdhet är en fråga om lika utfall bidrar de till ett politiskt klimat där kvotering betraktas som ett verktyg för ett gott syfte, snarare än en ideologiskt motiverad frihetsinskränkning.

Även utomlands bidrar finansbranschen aktivt till detta politiska klimat. I början av december lämnade den amerikanska börsen Nasdaq in en ansökan till tillsynsmyndigheten Securities and Exchange Commission om att få tvinga alla börsregistrerade bolag att ha minst en kvinna och en representant för en etnisk eller sexuell minoritet i styrelsen. På skamlöst nyspråk beskriver Nasdaq-chefen Nelson Griggs detta tvång som ”en möjlighet” för de drabbade företagen att göra framsteg inom representation.

Finansanalytikern Henrik Mitelman beskriver ”näringslivets flathet mot galenskaper i vår samtid” – i det här fallet identitetspolitiken – som ett av de tre största hoten mot ekonomin. Men näringslivets identitetspolitik är inte bara ett ekonomiskt självskadebeteende. Att göra kön till en relevant fråga vid anställningar och förtroendeuppdrag är att förstöra det som byggts upp under flera hundra års strävan mot verklig jämställdhet, där män och kvinnor har samma chanser i livet och deras kön inte spelar roll.

Det är givetvis inte säkert att alla näringslivstoppar bryr sig om meritokrati. Men de borde fortfarande försvara den, för sin egen skull. Det är inte bara den enskilda människan som förlorar när kön tillåts gå före kompetens, utan hela samhället.

Foto: Bfishadow. (CC BY 2.0)

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!