När det blev fascism att läsa klassiker över loven

När en lärare gav sina elever i läxa att läsa skönlitteratur över lovet gick progressiva twittrare i taket. Att tvingas till läsning av skönlitteratur under ledigheten var auktoritär fascism, hette det. En lösning på de oförsonliga motsättningarna kring skolans roll skulle kunna vara att avskaffa den tvingande skolplikten.

När läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim nyligen twittrade att hon tänkte ge sina elever i läxa över jullovet att läsa en litterär klassiker som hon valt ut gick delar av Twitter i taket. Att ge elever läxa över lovet var illa nog, men att dessutom tvinga dem att läsa skönlitteratur var skrämmande auktoritärt. Att det till råga på allt rörde sig om en roman som läraren valt ut var närmast att likställa med fascism. Ordvalen är inte mina, utan hämtade från några av Mannerheims kritiker på Twitter.

Tilltaget, att ge elever i läxa över lovet att läsa av läraren utvald skönlitteratur, tycks ha träffat ett flertal av de kulturradikalas allra ömmaste punkter på en och samma gång, av reaktionerna att döma. För det första är läxor i sig något som provocerar den grupp som anser att skolan skall vara befriad från krav, måttstockar och betyg. Läxor är stressande, hävdas det och dessutom orättvisa eftersom vissa barn har föräldrar som kan hjälpa dem och andra inte.

”Det är nog få utomstående betraktare som skulle hävda att den svenska skolan utmärker sig som alltför auktoritär och krävande.”

Ett intressant perspektiv på läxläsningen gavs för övrigt på Twitter av skoldebattören Hamid Zafar, tidigare rektor vid Sjumilaskolan i Göteborg och i fjol utnämnd till årets svensk av nyhetsmagasinet Fokus: ”En reflektion jag gjorde som rektor i förorten: Den allra största skillnaden mellan utländska och svenska föräldrar är att de utländska ställer mycket högre krav på läxor. Många av dessa mäter en lärares kvalitet i mängden läxor de skickar med barnen hem.”

Det är nog få utomstående betraktare som skulle hävda att den svenska skolan utmärker sig som alltför auktoritär och krävande. Tvärtom brukar såväl elever som föräldrar med erfarenhet från utländska skolsystem förvånas över kravlösheten. Läxor över loven är mer regel än undantag på många håll.

För det andra är läsningen av klassiker något som provocerar de progressiva kulturkrigarna. Egentligen är det erkännandet av att det överhuvudtaget finns något sådant som ”klassiker” som provocerar, eftersom det bygger på en idé om att konstnärliga verk kan mätas med andra måttstockar än de samtida politiska. Det är därför inte ägnat att förvåna att frågan om en litterär kanon gång på gång blivit en av stridsfrågorna i det så kallade ”kulturkriget” mellan progressiva och övriga. Under den danska ”kulturkampen” i början av 2000-talet stod just frågan om en litterär kanon i fokus.

Eftersom en kulturell kanon är någonting som vaskas fram över lång tid, decennier och sekler, ja till och med årtusenden, är det en process som de politiska kulturkommissarierna svårligen kan ta kontroll över, även om försök görs regelbundet. De progressiva kraven på att kvotera in författare på läslistor utifrån kön eller hudfärg kommer sannolikt att ha liten betydelse för det långsiktiga framvaskandet av kanoniserade verk. Faktum är att de verk som maktens megafoner velat höja upp ofta har hamnat i skuggan av subversiva och oppositionella verk. Undantag finns givetvis från denna regel, men den centrala poängen är att den kulturella kanon inte är en produkt av den politiska maktens smak och urvalsprinciper, vilket naturligtvis sticker i ögonen på dem som förfogar över den politiska maktapparaten.

”Det är därför inte ägnat att förvåna att frågan om en litterär kanon gång på gång blivit en av stridsfrågorna i det så kallade ’kulturkriget'”

För det tredje provocerar det uppenbarligen att Mannerheim tagit sig friheten att välja vilka böcker eleverna ska läsa. ”Det dödar läslusten” invänder kritikerna. Just denna idé, att kunskapsinhämtning enbart får drivas av lust, och att varje form av tvång riskerar att döda denna lustkänsla, tycks märkligt nog enbart gälla just läsningen av skönlitteratur. Tillämpar man resonemanget på andra skolämnen blir det tydligt hur absurt det är. Vem skulle någonsin lära sig matematik om tragglandet av räkneuppgifter avskaffades med hänvisning till att den riskerade att ”döda räknelusten”? Vem skulle lära sig ett nytt språk om övandet av glosor avskaffades för att det riskerade att ”döda språklusten”?

Anledningen till att många progressiva menar att läsning enbart skall vara luststyrd hänger samman med orsakerna till deras motstånd mot kanon. På samma sätt som det krävs övning och åter övning för att lära sig mer avancerad matematik, och tragglande av glosor för att lära sig ett språk, behöver man träna sig på att läsa mer avancerade texter för att kunna tillgodogöra sig mer avancerad litteratur. 

Precis som matteläraren guidar sina elever genom räkningens mysterier och franskläraren öppnar portarna till den franska språkvärlden är svenskläraren skickad att ledsaga sina elever till litteraturen. Det är inte konstigare att svenskläraren väljer vilka skönlitterära verk hennes elever ska läsa än att matteläraren delar ut räkneuppgifter.

Föreställningen att det är större risk att en påtvingad roman dödar läslusten än stimulerar densamma är så absurd att det uppenbart måste bottna i någonting annat. Bakom motviljan mot att läraren väljer ut litterära verk ligger ett motstånd mot föreställningen om kvalitetshierarkier inom konsten. Om läraren anses bättre skickad att välja ut vilka böcker eleverna ska läsa än eleverna själva innebär det att det finns en kunskapshierarki inom litteraturen, precis den typ av hierarkier som de progressiva vill kullstörta.

Det finns i grunden två sätt att sträva efter jämlikhet; det ena är att verka för att alla ska få det lika bra och det andra är att verka för att alla ska få det lika dåligt. I början av 1900-talet var arbetarrörelsen en bildningsrörelse som verkade för att arbetarklassens barn skulle ges samma förutsättningar för bildning och utbildning som de mer besuttna. Det fanns ingen hejd på ambitionsnivån. Arthur Engberg, sedermera ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regeringar, tyckte till exempel att det var en rimlig ambition att industriarbetare skulle kunna lära sig latin och klassisk grekiska för att kunna ta del av västerlandets klassiker på originalspråk. Denna bildningsoptimistiska tid känns mer än ett sekel bort. De progressivas rörelse från bildningsoptimism till bildningspessimism följde på det successiva övertagandet av samhällets institutioner. Bildade medborgare tenderar att vara obekväma och svårhanterliga för den som sitter på den politiska makten.

Om skolan görs till ett erbjudande snarare än till ett tvång faller argumentet om auktoritarianism.

Twitterdiskussionerna efter Mannerheims tweet om läsläxan över lovet röjer en avgrundsdjup klyfta i synen på skolans roll och uppgift. På ena sidan står de som menar att skolans uppgift är att förmedla kunskaper och att läraren är bäst skickad att leda denna process. På den andra sidan står de som menar att varje form av styrning och tvång är auktoritärt maktmissbruk, att likställa med fascism. Det är uppenbart att dessa två synsätt inte går att förena.

Det finns dock en enkel lösning på problemet: avskaffa den lagstadgade skolplikten. Om skolan görs till ett erbjudande snarare än till ett tvång faller argumentet om auktoritarianism. Låt sedan lärare och skolledare utforma skolor enligt sina respektive principer så kan de föräldrar som vill att deras barn skall gå i skolor där kunskapsförmedlingen står i fokus och där man använder beprövade undervisningsmetoder och hemläxor skicka sina barn dit, medan de föräldrar som anser att läxor över loven är fascism kan skicka sina barn till skolor utan krav eller tvång.

I Finland har man läroplikt i stället för skolplikt, det vill säga föräldrarna är skyldiga att tillse att barnen får ta del av de erforderliga kunskaperna, men inte nödvändigtvis inom ramen för den vanliga skolundervisningen. Kanske är det en delförklaring till varför de finska eleverna uppnår så mycket bättre skolresultat än de svenska.

Alla skulle dock vinna på om de som anser att läxläsning över loven är att likställa med fascism höll sig på sin kant och inte lät sina ideologiska föreställningar förpesta tillvaron för dem som anser att skolan i första hand skall vara en kunskapsinstitution och att det är ett större problem att unga läser för lite, än att läraren väljer vilka böcker eleverna ska läsa över loven.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!