Marknadsekonomin är universallösningarnas motsats

Är marknadsekonomin en universallösning på kulturlivets alla problem? Naturligtvis inte. Däremot skapar den förutsättningar för fler att hitta lösningar på de problem och utmaningar som dyker upp. Marknadsekonomin är en ständigt pågående experimentverkstad. Inte konstigt att den gör auktoritära systembyggare nervösa.

Efter min senaste krönika i fPlus, om hur kapitalismen och det marknadsekonomiska systemet skapat bättre förutsättningar för ett fritt kulturliv än något annat system i mänsklighetens historia, har somliga rest invändningen att marknaden inte alls är felfri och inte heller löser kulturlivets alla problem. Dessa invändningar är givetvis rätta och riktiga. Jag har dock aldrig påstått att marknaden skulle vara felfri eller en universallösning på kulturlivets utmaningar.

Det är nämligen själva kärnan i marknadsekonomin; den är motsatsen till universallösningar. Marknaden i sig löser inte problem, den allokerar resurser och sprider risker. På kulturområdet borgar marknadsekonomin för kulturutövarnas frihet genom att erbjuda institutionell konkurrens. Den som skapar kultur är inte hänvisad till endast en eller en handfull maktcentra och finansieringskällor, som före marknadsekonomins genombrott. Genom marknadsekonomins genombrott spreds också rikedomen i samhället till fler, vilket gjorde att det uppstod en köpstark publik till vilken författare, konstnärer och musiker kunde vända sig direkt, i stället för att vara hänvisade till den politiska makten eller ett fåtal rika mecenater.

Först när det finns en uppsjö av maktcentra och finansieringskällor finns förutsättningar för ett fritt och oberoende kulturliv.

Coronakrisen har varit ett dråpslag mot många som är verksamma i kultursektorn. Det är en bransch präglad av osäkra anställningar, gigekonomi och kämpande egenföretagare. Nedstängningen av hela samhällen, även i Sveriges mer moderata form, har ryckt undan mattan under fötterna på flertalet av dessa, då konserter, teaterföreställningar, utställningar och andra evenemang ställts in. 

Motståndare till marknadsekonomin har tagit detta till intäkt för att marknaden inte fungerar. Det talas om marknadsmisslyckanden och rop höjs efter statliga ingripanden. I huvudsak handlar det om de som inte heller i andra sammanhang gillar marknadsekonomin som passar på att rasta sina käpphästar. Vad gäller den akuta krisen skiljer sig inte kulturlivet nämnvärt från andra branscher som drabbats hårt, såsom krog- och hotellnäringarna. Tillfälliga statliga stödåtgärder för att hjälpa annars välfungerande företag genom den akuta krisen, när marknaden inte existerar, kan således vara lika motiverade för kultursektorn som för andra drabbade, utan att det betyder att det finns skäl till ökade permanenta offentliga åtaganden på området.

Coronakrisen är en humanitär och en ekonomisk kris, för såväl marknadsaktörerna som för den offentliga sektorn. Utöver den ökade belastningen på sektorer som vård och omsorg innebär den ekonomiska krisen minskade intäkter för det offentliga genom minskade skatteintäkter. De som är kritiska till marknadsekonomin och tycker att kulturen ska finansieras med skattemedel verkar betrakta den offentliga sektorn som ett ymnighetshorn ur vilket resurser alltid kan hämtas, utan tanke på varifrån de kommer. Men varje krona i den offentliga sektorn är hämtad från den privata, från aktörer på marknaden. Den som tycker att kultursektorn skall underordnas politisk styrning vill alltså också att marknaden ska finansiera den, men att staten skall agera mellanhand.

Den som söker en universallösning på kulturlivets alla problem kommer att bli besviken.

Kritiker av marknadsekonomin på kulturområdet menar ofta att marknadsaktörerna saknar den långsiktighet som de offentliga kulturinstitutionerna har, och dessutom saknar de mekanismer för bedömning av konstnärlig kvalitet som får kulturlivet att utvecklas. Den författare som säljer flest böcker är inte nödvändigtvis den mest högtstående i konstnärlig bemärkelse. Dessa invändningar är inte ointressanta, men de skulle lika gärna kunna riktas mot den offentligt finansierade kultursektorn.

Den politiskt styrda sektorn är lika kortsiktig som den kommersiella. När företagaren siktar mot nästa kvartalsrapport siktar politikern mot nästa opinionsmätning. När företagaren följer konjunkturens skiftningar följer politikern opinionens. Men när företagaren tvingas ta ansvar för sitt risktagande kan politikern lämna med ryggen fri efter fyra år. Det ena är ett system för ansvarsutkrävande, det andra för ansvarslöshet.

Visst är marknaden kortsiktig, men så är också politiken. Fördelen med marknaden gentemot det offentliga är riskspridningen. För kulturlivets frihet heter nyckeln institutionell konkurrens. Först när det finns en uppsjö av maktcentra och finansieringskällor finns förutsättningar för ett fritt och oberoende kulturliv. Dessa institutioner behöver ha olika infallsvinklar och olika tidshorisonter. Kulturen behöver långsiktighet och kontinuitet, precis som den behöver förändring och framåtskridande. Den behöver bredd och den behöver spets.

Marknaden kommer inte per automatik att tillhandahålla detta, men det kommer inte heller politiken. Den som söker en universallösning på kulturlivets alla problem kommer att bli besviken. Politiken är inte en universallösning och den politiska styrningen av kulturlivet medför ofta fler problem än vad den förmår lösa. Marknaden är motsatsen till en universallösning: marknadsekonomin är ett system för riskspridning som delegerar problemlösningen till oss alla. Den som tror sig ha en smart idé får möjlighet att prova den. Nya utmaningar hanteras allteftersom de dyker upp.

Auktoritära systembyggare drömmer om kompletta lösningar på tillvarons alla problem. Det är en farlig väg som i bästa fall leder till likriktning och tristess. Marknaden gör inte anspråk på sådana universallösningar; tvärtom skyr den monopolen som sätter den ur spel. Det finns heller ingenting som tyder på att ett monopoliserat kulturliv i politikens ledband hade klarat den aktuella krisen bättre.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!