Hädelse är inte intolerans

Att så många i Sverige och väst börjat köpa extremisternas problemformuleringar visar att terror fungerar som metod. Men ingens religionsfrihet har någonsin inskränkts av några karikatyrteckningar. Krav på underkastelse från omgivningen är inte en legitim reaktion på sårade religiösa känslor.  

En video som visar bangladeshiska muslimska män som gravallvarliga köar med varsin sko i handen för att få slå på ett fotomontage där Emanuel Macrons ansikte placerats på en hunds kropp leder tankarna till Monty Python och ”the fish slapping dance”. Skrattet fastnar dock i halsen när man tänker på den senaste tidens terrordåd och besinnar vad anhängarna till denna humorlöshetens ideologi är kapabla till.

Flera brutala islamistiska terrordåd har de senaste veckorna skakat Europa, och i Bangladesh har kränkta muslimer bränt ned hinduiska familjers hem, efter rykten om att en bangladeshisk man bosatt i Frankrike hyllat president Emmanuel Macron på sin Facebooksida. Det är värt att besinna för dem som till äventyrs tror att det räcker med att upphöra med karikatyrteckningar av profeten för att extremisterna ska låta sig nöjas. Det finns en anledning till att ordstävet inte lyder ”ger man dem ett lillfinger kommer de givetvis att ge med sig”.

Det är i dag lätt att ta landvinningarna på yttrandefrihetens område för givna.

Det rör sig inte heller om en handfull extremister som är upprörda. I Dhaka demonstrerade 50 000 muslimer mot Macrons uttalanden om att bekämpa islamismen, och polis var tvungen att hindra demonstranterna från att nå den franska ambassaden. Dessa tiotusentals människor tycker alltså att de franska reaktionerna på terrordåden är mer upprörande än att extremister mördar och lemlästar i deras religions namn. Det är som om tiotusentals kristna skulle ha gått ut och protesterat mot den norska statens agerande efter Anders Behring Breiviks terrordåd på Utöya (Breivik hävdade först att han var kristen, men har senare tagit avstånd från kristendomen).

De som nu av rädsla eller andra anledningar försöker flytta hela eller delar av skuldbördan för terrordåden från terroristerna till dem som påstås ha ”provocerat fram” reaktionerna, det vill säga karikatyrtecknare och andra, försöker inte sällan få det till att förekomsten av karikatyrteckningar av profeten skulle innebära bristande respekt för det heliga.

Hädelse är inte att undergräva det heliga; man skulle rentav kunna säga att hädelse är att ta det heliga på allvar.

Att islamisterna själva inte hyser någon respekt för det som heligt är blir uppenbart av de terrordåd som begås inuti kyrkor under pågående gudstjänst. Att troende kristna blir måltavlor för terror som påstås härröra ur upprördhet över blasfemiska karikatyrteckningar eller den sekulära franska statens politik visar att detta handlar om något annat än sårade religiösa känslor. Som alla religionskrig är det en politisk kamp för hegemoni. Inte heller handlar det om någon utsatt minoritet som det är synd om. I de flesta länder där våldsamma protester mot Frankrike brutit ut är muslimer i överlägsen majoritet. I Bangladesh utgör de mer än 90 procent av befolkningen, runt 146 miljoner människor. Den franska politiken används som förevändning att ånyo ge sig på den hinduiska minoriteten.

Någon utbredd åstundan att kränka och skända muslimer finns inte i väst. Tvärtom åtnjuter religiösa minoritetsgrupper stor frihet att utöva sin religion efter eget gottfinnande. Det är först när de försöker påtvinga det omgivande samhället sina regler och tabun som de ibland stöter på patrull. Det är nog få som insisterar på att karikatyrer av profeten Muhammed skall visas i moskéer eller tryckas upp i ansiktet på islamiska trosbekännare som spatserar runt på stan. Respekt för andras heliga platser och personliga integritet är grundläggande för öppna samhällen. Tolerans innebär just att tolerera sådant som man inte håller med om eller ens gillar. Tolerans innebär inte att anpassa sig efter andras långtgående krav på underkastelse och problemformuleringsprivilegium. Den som inte kan leva med att det existerar kulturella uttryck som den inte gillar har ingenting att skaffa i ett öppet samhälle.

Religion har ofta använts och används än i dag för att motivera politiska agendor.

Precis som det är viktigt att komma ihåg att terrorn och hoten inte handlar om sårade religiösa känslor, utan om en politisk kamp för hegemoni, är det viktigt att ha i åtanke att hädelse inte är ett uttryck för religiös intolerans. Ingens religionsfrihet har någonsin inskränkts av några karikatyrteckningar. Ingen muslim har hindrats i utövandet av sin tro på grund av Charlie Hebdo. Den som hävdar annorlunda driver en totalitär agenda och förtjänar inte att tas på allvar i debatten.

Karikatyrteckningar av islams profet inskränker inte muslimers religionsfrihet mer än vad satanistiska black metal-texter inskränker kristnas. Hädelse är inte att undergräva det heliga; man skulle rentav kunna säga att hädelse är att ta det heliga på allvar. Finns det inget som är heligt blir också hädandet meningslöst. En religion som inte står pall för skämt är det inte mycket bevänt med.

Också den kristna kulturkretsen har en lång tradition av blasfemilagstiftning och religiös intolerans, framför allt under perioder där den politiska maktutövningen och den organiserade religionen varit nära sammantvinnade. Religion har ofta använts och används än i dag för att motivera politiska agendor. Att utmana denna typ av maktfullkomlighet är att utmana politiska agendor, inte religiösa. Den yttrandefrihet vi har vunnit i väst har varit resultatet av en lång kamp mot politiska och religiösa tabun, där nidvisor och blasfemiska karikatyrteckningar spelat en avgörande roll.

Kulturlivets och medias benägenhet att stå upp för dem som trotsar terroristernas åsiktsförbud har minskat betänkligt från Satansversernas dagar.

Det är i dag lätt att ta landvinningarna på yttrandefrihetens område för givna. När liberaler på nationaldagen varje år postar bilder på Carl Johan De Geers konstverk ”Skända flaggan” kan det i förstone tyckas som att de slår in öppna dörrar. Få svenskar upprörs i dag av affischens budskap om att ”vägra vapen” och ”var onationell”. Inte ens det djärva greppet att skriva ”kuken” på den svenska flaggan torde få särskilt många ögonbryn att höjas i dag. När konstverket skapades 1967 var det dock en annan femma. Konstnären dömdes för ”skändande av nationalsymbol” till 75 dagsböter, och merparten av affischerna beslagtogs av polis och destruerades.

När ”Skända flaggan” delas i dag kan den betraktas som en manifestation över yttrandefrihetens landvinningar över en besegrad hegemoni. Den kan också betraktas som en manifestation över en annan hegemoni. Den vänsterradikala subkultur som De Geer tillhörde och som är intimt förknippad med årtalet 1968, skulle sedermera komma att få stort inflytande över samhällsutvecklingen och tänkandet i Sverige och Västvärlden, genom den strategi de kallade för ”den långa marschen genom institutionerna”. Genom att skaffa sig makt över universitet, kulturinstitutioner och massmedier ersatte De Geers meningsfränder vad de kallade för en borgerlig hegemoni med sin egen.

Huruvida De Geers konstverk delas som en manifestation för yttrandefriheten eller som en manifestation över den vänsterradikala hegemonin varierar nog från fall till fall. Ett lackmustest kan vara ifall den som delat den också står upp mot de krafter som hotar yttrandefriheten i dag, till exempel genom att dela Charlie Hebdos Muhammedkarikatyrer. Pläderar personen i stället för undfallenhet gentemot dagens intoleranta krafter är nog delningen av konstverket snarare att betrakta som ett firande av 68-generationens idéer.

Islamisternas framflyttande av positioner i kampen om hegemonin har eskalerat i ett rasande tempo de senaste decennierna, eftersom, som Johan Hakelius konstaterar, terror fungerar. Kulturlivets och medias benägenhet att stå upp för dem som trotsar terroristernas åsiktsförbud har minskat betänkligt från Satansversernas dagar.

Uppslutningen bakom Lars Vilks var en bråkdel av uppslutningen bakom Salman Rushdie i det svenska kulturetablissemanget. En gång i tiden slog svenska publicister fast det självklara i att stå upp mot dem som ville inskränka yttrandefriheten genom våld och hot om våld. I dag kolporterar publicister islamisternas problemformulering och resonerar i termer av att även om vi har yttrandefrihet så kanske vi inte bör använda oss av den. Terror fungerar.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!