Att provocera är en rättighet

Att publicera karikatyrer av profeten Muhammed porträtteras som en onödig provokation, men rätten att provocera ingår i yttrandefriheten. Vi borde känna respekt för dem som vågar använda sin frihet.

Vi verkar befinna oss i början av en ny våg av terrordåd motiverade av radikal islamism. Förra helgen halshöggs den franske läraren Samuel Paty av en fanatiker som ansåg att den som visar bilder av profeten Muhammed förtjänar att dö. Morgonen 29/10 kom turen till två kyrkobesökare och en kyrkovaktmästare i Nice. Förövaren skar halsen av två personer och knivskar en tredje så allvarligt att även hon dog.

Det finns mycket man kan säga om dåden, vilka straff terroristerna förtjänar och vad man kan göra för att skydda det fria samhället från dem. Men mycket har också sagts, framför allt i anslutning till mordet på Samuel Paty, som i praktiken gör gällande att terroristerna delar skulden med de personer som haft fräckheten att provocera dem.

Exempelvis menade SVT-journalisten Christian Catomeris att Patys undervisning ”provocerade fram eller ledde till det här dådet”, som om orsaken till mordet vore den franska kursplanen och inte en empatistörd mördares fanaticism. Den centerpartistiske lokalpolitikern Mahmoud Addas skrev på Facebook att ”kränkning och förolämpning av religioner och övertygelser är inte yttrandefrihet, det är också ett smutsigt brott”. Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt argumenterar för att man bör låta bli att avbilda Muhammed:

Utmanandet av det muslimska tabut att försöka avbilda islams profet Muhammed framstår i mina ögon som en rätt onödig och destruktiv manifestation av yttrandefrihet som man av ren hänsynsfullhet kan avhålla sig från.

Till och med FN, med sitt förmenta engagemang för mänskliga rättigheter, vill i ljuset av de spänningar som orsakas av Muhammed-karikatyrerna påminna om att ”yttrandefrihet bör utövas på ett sätt som till fullo respekterar alla religioners religiösa trossatser och övertygelser”.

Bakom den sortens uttalanden döljer sig föreställningen att det krävs ömsesidig anpassning. Om ni slutar mörda människor, slutar vi att publicera bilder av Muhammed.

Det är inte förbud eller censur de är ute efter, åtminstone inte i teorin. Men genom att beskriva terrordådet som en konsekvens av provocerande karikatyrer, inte av extremism, placerar de en del av skulden hos offren. Man stigmatiserar det fria ordet när det används på ”fel” sätt. Det är så man skapar självcensur.

Inte bara det: att skuldbelägga den som använder sin yttrandefrihet på provocerande vis, är att splittra yttrandefriheten i två. På ena sidan får vi bra uttalanden det är värt att försvara, på andra sidan ”onödiga” saker man gott kunde låta bli att säga. Och splittrar man yttrandefriheten upphör den att existera. Endera har man frihet att säga vad man vill oavsett om det är provocerande, eller så har man inte yttrandefrihet.

I stället för att mer eller mindre öppet insinuera att den som provocerar våldsbenägna extremister borde hålla tyst, borde vi hylla det provocerande. Det är en fråga om mod. Vem som helst kan använda sin yttrandefrihet för att säga fina saker om tolerans och hänsyn, men det krävs mod för att säga eller göra något som provocerar. 

Det är inte bara en fråga om andras dömande utan, som mordet på Samuel Paty och på Charlie Hebdos medarbetare före honom visar, en fråga om liv och död. Att rita, publicera eller visa vissa teckningar sätter en måltavla på ens rygg. Vi borde beundra dem som trots allt vågar göra det. Den dagen de upphör med sina ”provokationer” har terroristerna vunnit.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!