Frihetlig konservatism och ofrihetlig

Konservatismens återkomst i politiken och debatten har bidragit till det uppslitande liberala kulturkriget. Precis som med liberalismen är konservatism en beteckning på en mängd spretande tanketraditioner, där vissa utgör bålverk för friheten och andra vill inskränka den.

Den konservativa vågen kan förstås som en del i det inomliberala kulturkriget. Men är konservatismens återkomst ett hot mot friheten, eller rentav dess garant? Svaret är att den kan vara både och, beroende på vilken konservatism som åsyftas. Konservatismen är precis som liberalismen inte ett entydigt begrepp, utan ett samlingsnamn på flera spretande tanketraditioner.

Konservatism var länge ett skällsord i svensk samhällsdebatt. Under den borgerliga alliansens storhetstid betecknade sig tre av de borgerliga partierna som liberala, medan det fjärde underströk att dess ideologi minsann var kristdemokratin (de mer idéhistoriskt intresserade kristdemokraterna försökte föga framgångsrikt lansera ”personalismen”), allt för att slippa använda det stigmatiserande k-ordet.

I dag kallar sig tre riksdagspartier för konservativa, och det talas till och med om ett konservativt block. Moderaterna kallar sig liberalkonservativa, Sverigedemokraterna socialkonservativa och de flesta kristdemokrater tycks ha förlikat sig med konservatismbegreppet. Det hela har naturligtvis underlättats av att de liberala partierna valt att positionera sig som stödhjul åt den socialdemokratiska regeringen.

Konservativa idétraditioner

Längre tillbaka var konservatism det självklara begreppet för att beskriva högerpositionen i svensk politik. Förenklat skulle man kunna beskriva den politiska skalan i Sverige fram till slutet av sjuttiotalet från vänster till höger som socialism (stor stat, höga skatter), liberalism (halvstor stat, halvhöga skatter) och konservatism (liten stat, låga skatter). Detta berodde på att den frihetliga 1800-talsliberalismen, som stridit för näringsfrihet och mot handelshinder, efter förra sekelskiftet i stor utsträckning kom att förvaltas inom den konservativa högern i Allmänna Valmansförbundet och sedermera Högerpartiet. Den liberala rörelsen kom under 1900-talet att göra en vänstergir och bli en angelägenhet för städernas akademiker som ofta gjorde gemensam sak med Socialdemokraterna.

Medan liberalismen i dess olika former utgår från en förnuftsbaserad och rationalistisk syn politiken och dess institutioner är den konservativa utgångspunkten mer pragmatisk och empiristisk.

Den marknadsvänliga liberalkonservatismen var dock inte den enda form av konservatism som frodades inom den svenska högern under 1900-talet. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren beskriver i sin avhandling Folkhemskapitalismen idéutvecklingen inom Högerpartiet under efterkrigstiden som en kamp mellan tre konservativa idétraditioner, som han kallar för liberalkonservatism, kulturkonservatism och socialkonservatism.

Liberalkonservatismen är i princip en fortsättning på 1800-talets klassiska liberalism, där fokus låg på äganderätt, individuella fri- och rättigheter, frihandel och marknadsekonomi. Denna konservativa tradition befann sig under årtiondena efter andra världskriget på reträtt inom högern, som 1946 slöt upp bakom socialdemokraternas generella välfärdsstat. Under 1970-talet skulle liberalkonservatismen emellertid få en renässans under Gösta Bohman, något som skulle få avgörande konsekvenser för den svenska politiska utvecklingen in i vår egen tid.

Medan liberalkonservatismens rötter fanns i den anglosaxiska världen var socialkonservatismen av kontinentalt europeiskt snitt. Det var en konservatism med rötterna i franska och tyska tanketraditioner. I mångt och mycket en konservatism präglad av tjänstemannaideologin i Otto von Bismarcks Preussen. Det var en konservatism som betraktade de generella välfärdssystemen som ett medel för att upprätthålla samhällsfreden och staten som ett instrument för bevarandet av kultur och tradition och ett medel för det konservativa framåtskridandet. 

Med kulturkonservatism syftar Ljunggren på den konservativa idétradition som fokuserar på den lilla världen, på andliga värden och på familjelivet. Det är en konservativ tradition som i dag främst förvaltas inom kristdemokratin.

Konservatism utanför högern

Men konservatismens idéutveckling i Sverige var inte bara en intern angelägenhet för Högerpartiet som senare bytte namn till Moderaterna. Konservatismen var levande även i Bondeförbundet som senare bytte namn till Centerpartiet, och – kanske lite mer överraskande – inom Socialdemokraterna. Den frihetliga konservativa traditionen  Högerpartiet var under första halvan av 1900-talet framför allt förknippad med den marknadsliberala näringslivshögern. Den industrialistklass som under 1800-talet hade kämpat för näringsfrihet. 

En annan och äldre frihetlig tradition levde vidare inom Lantmannapartiet: allmogekonservatismen eller bondekonservatismen. Det var en konservatism kring ägandet av jord, decentralisering och bevarandet av den självägande bondebefolkningens kultur och livsstil. Det var en konservatism som räknade sina anor från upprorsmän som Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Dacke.

Socialdemokraterna kanske inte i första hand framstår som ett konservativt parti, med dess rötter i den revolutionära arbetarrörelsen, men Per Albin Hanssons folkhemsprojekt bar en tydlig nationalkonservativ prägel och influerades uttryckligen av den socialkonservativa idétraditionen. Själva begreppet folkhem hämtade Hansson från högermannen Rudolf Kjellén. 

Socialdemokraterna kom därmed att förvalta och bygga vidare på den tjänstemannakonservativa traditionen från Bismarcks Preussen. Greppet att sammansmälta socialdemokratins sociala strävan med konservativa och nationalistiska strömningar var förmodligen förklaringen till att den svenska högern hade svårt att vinna stöd hos arbetarklassen, men också att Sverige slapp inflytelserika fascistiska och nationalsocialistiska rörelser av det slag som plågade många länder på kontinenten.

Medan frihetligt konservativa betraktar staten och dess institutioner i första hand som ett hot mot dessa företeelser betraktar socialkonservativa och nationalkonservativa i stället staten som ett redskap för deras bevarande.

I dag har Moderaterna återtagit den liberalkonservativa etiketten. Kristdemokraterna har förlikat sig med den konservativa etiketten och förvaltar den gamla kulturkonservativa idétraditionen från Högerpartiet. Sverigedemokraterna som tidigare definierade sig som ett nationalistiskt perspektiv kallar sig i dag för socialkonservativa och dess ledande företrädare hänvisar så ofta de kan till Per Albin Hanssons socialdemokratiska folkhemsbygge. 

Det gamla Bondeförbundet betraktar sig inte som konservativt över huvud taget, och dess studentförbund har till och med markerat avstånd till de frihetliga rötterna genom att ta ställning för egendomsbeskattning, något som torde få bondeförbundets frihetliga pionjärer att rotera i sina gravar. De liberala partierna har dock genom sina impopulära ställningstaganden effektivt marginaliserat sig själva. Kanske kommer det kommande årtiondets stora ideologiska strid att stå mellan liberalkonservativa av anglosaxiskt snitt och socialkonservativa av kontinentalt snitt.

Planhushållningsmotståndet

Den frihetliga konservatismen levde under efterkrigstiden i Sverige vidare inom den liberalkonservativa falangen inom Högerpartiet och i den decentralistiska bonderörelsen, medan den kontinentala statskonservatismen frodades i Högerpartiets socialkonservativa falang och inom det statsbärande socialdemokratiska partiet. Det liberala partiet hade då sedan länge anslutit sig till det socialdemokratiska projektet och var vänsterlutande socialliberalt. Det var framför allt utanför partipolitiken som frihetliga idéer skulle komma att introduceras i det svenska sammanhanget och få fäste under efterkrigstiden.

Efter det andra världskriget ville Socialdemokraterna att Sverige skulle behålla de ekonomiska regleringar som hade införts under krigsåren. Inom det så kallade 27-punktsprogrammet föreslogs bland annat en socialiserad försäkringsbransch, centralstyrd utrikeshandel och statligt godkännande för investeringar. Då man inom näringslivet insåg att den partipolitiska borgerligheten inte var tillräckligt ideologiskt rustad för att möta detta hot mot den ekonomiska friheten inleddes en omfattande näringslivskampanj, bland annat inom ramen för den nyinrättade Näringslivets Fond, mot regleringarna. 

Per Albin Hansson kallade raljerande kampanjen för ”planhushållningsmotståndet”, ett begrepp som gladeligen plockades upp och anammades av frihetliga opinionsbildare. En av insatserna från Näringslivets fond var att låta översätta och ge ut Hayeks Vägen till träldom på svenska.

Näringslivshögern som låg bakom planhushållningsmotståndet visar på hur starka kopplingarna är mellan den frihetliga konservatismen och den klassiska liberalismen. Introduktörerna av den klassiska liberalismen, och inte minst av tänkarna inom den österrikiska ekonomiska skolan, var i regel personer på den konservativa högerkanten. Arvid Fredborg, med bakgrund i Sveriges Nationella Ungdomsförbund och studentföreningen Heimdal i Uppsala, var en konservativ journalist som tillhörde den inre kretsen i Mont Pelerin Society. Det hade grundats av ekonomen Friedrich Hayek 1947 och där Fredborg lärde känna tänkare som Milton Friedman och Ludwig von Mises, vars idéer han bidrog till att sprida i den svenska samhällsdebatten.

Under efterkrigstiden var det mer regel än undantag att det var konservativa personer som Arvid Fredborg som förmedlade det klassiskt liberala tankegodset. Det kan vara värt att ha i åtanke när man i dag möter argumentet som framförs av vänsterlutande socialliberaler att det skulle finnas en grundläggande motsättning mellan liberalism och konservatism. Detta är ett rent felaktigt påstående, eftersom liberalism och konservatism inte är poler på en och samma skala.

Konservatism och liberalism

Konservatismens motsats är radikalism. Liberalism kan vara både radikal och konservativ, dels beroende på vilken liberalism det är som åsyftas, dels beroende på det omgivande sammanhanget. Under 1800-talet framstod den klassiska liberalismen som radikal när den kämpade för yttrandefrihet, näringsfrihet och frihandel. När striderna mot det gamla privilegiesamhället var vunna fanns dock inte någon motsättning mellan den frihetliga anglosaxiska konservatismen och den klassiska liberalismen.

Den konservative vill värna sådant som ligger bortom och utanför de politiska institutionerna, som civilsamhällets frivilliga gemenskaper, religion, moral, traditioner och värderingar.

Klassiskt liberala tänkare som Friedrich von Hayek passar väl in i den frihetligt konservativa idétraditionen, och Edmund Burke som brukar beskrivas som konservatismens portalgestalt betraktade sig själv som liberal. Att Hayek skrev en uppsats med rubriken ”Why I am not a conservative” motbevisar inte detta. Den som läser mer än rubriken blir nämligen snart varse att Hayek i denna text använder sig av en mycket smal definition av konservatism (och av liberalism) som exkluderar bland annat hela den amerikanska konservativa traditionen. Uppsatsen i fråga är därför mer att betrakta som ett inlägg i ett specifikt, tidsbundet partipolitiskt debattsammanhang, än ett argument för att ideologiskt etikettera Hayek i ett vidare, idéhistoriskt sammanhang.

Tack vare konservativa och klassiskt liberala tänkare som Fredborg och näringslivets opinionsbildare skulle den frihetliga konservatismen och den klassiska liberalismen sakta vinna ökat genomslag i Sverige. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) spelade en viktig roll för att påverka den svenska högern i marknadsliberal riktning. Det var också när en opinionsbildare från näringslivet, direktören för Stockholms Handelskammare Gösta Bohman, tog över rodret i Högerpartiet som den svenska högern kom att svänga i tydligt marknadsliberal riktning, om än fortfarande rotad i den konservativa myllan.

Nyliberalism och postmodernism

Runt 1980 skulle synen på den politiska skalan i Sverige förändras. Då ersattes den konservativa beteckningen för högerpositionen i politiken med ett annat begrepp som sedan dess kommit att få sammanfatta allt som den politiska vänstern ogillar: nyliberalismen. Till en början innebar denna begreppsförskjutning inte någon större skillnad. Den dåtida nyliberala högern företrädde i huvudsak samma idéer som den tidigare liberalkonservativa högern hade gjort. Det handlade om en liten stat, låga skatter och ett starkt skydd för individens fri- och rättigheter.

På längre sikt skulle emellertid förändringen från liberalkonservatism till nyliberalism komma att få avgörande konsekvenser för högerns självförståelse och för de kulturella konfliktlinjer som sliter sönder dagens borgerlighet i Sverige och i övriga västvärlden. Nyliberalismens genombrott som begrepp sammanfaller nämligen med postmodernismens genomslag på det kulturella och filosofiska området. På samma sätt som modernismen i dess funktionalistiska svenska tolkning kom att fungera som ett slags estetisk överideologi till det socialdemokratiska folkhemsbygget, skulle postmodernismen förse 1980-talets nyliberala höger med en kulturell teoretisk överbyggnad.

De postmoderna, subjektivistiska idéerna om kultur passade till synes väl ihop med nyliberalernas marknadsliberala visioner för samhället. Om alla värden var relativa var det bara att låta marknadsmekanismerna fälla avgörandet. Den postmoderna filosofin blev också ett användbart vapen i kampen mot den modernistiska och marxistiska vänsterns vetenskapliga anspråk. Medan socialisterna menade att deras ideologiska perspektiv utgjorde en absolut sanning, menade de nyliberala postmodernisterna att ingen sanning fanns överhuvudtaget, eller snarare att var och en hade rätt till sin egen sanning.

Problemet med detta resonemangsäktenskap mellan klassiskt liberala och postmoderna idéer var att den marknadsliberala högern därmed gjorde sig av med det fundament av konservativa värderingar på vilket den klassiska liberalismen hade vilat. Den politiska högern hade plötsligt frånhändat sig möjligheten att besvara en rad av de mest grundläggande samhällsfrågorna. Mot den politiska vänsterns kulturradikala modernism under 60- och 70-talen ställde den nya högern en kulturradikal postmodernism. Konservatismen hade inte längre någon plats i det politiska landskap som tog form under yuppie-eran.

Samhällets olika sfärer

En viss tillnyktring skulle ske under 80-talet, dels genom konservativa politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher som visade att det gick utmärkt att kombinera en marknadsliberal syn på ekonomin med en konservativ syn på samhället, dels genom tänkare som Hans L Zetterberg som påtalade vikten av att låta samhällets olika sfärer frodas på sina egna villkor. Från sin konservativa utgångspunkt pekade Zetterberg på farorna med att likt vänstern låta politikens logik styra över alla samhällsområden, eller likt den nyliberala högern låta ekonomins logik få för stort inflytande. Konsten, vetenskapen, religionen och moralen behövde få utvecklas på sina egna premisser, utan att underkastas marknadens eller det politiska beslutsfattandets logik.

Det så kallade kulturkrig som pågår i dag kan beskrivas som en konflikt mellan konservatism och radikalism. Det kan också beskrivas i termer av en intern liberal konflikt, mellan kulturradikala socialliberaler och klassiska liberaler. Jag har tidigare beskrivit kulturkrigets upprinnelse och historiska rötter. Den som vill fördjupa sig i dessa kan med fördel ta del av min essä här. Det som i dag beskrivs som ett kulturkrig är i själva verket en serie motreaktioner på den ensidiga ”krigföring” som har bedrivits från den kulturradikala vänstern i västvärlden under större delen av efterkrigstiden. Att den politiska högern under flera decennier tog avstånd från sitt konservativa arv gjorde den oförmögen att bemöta denna anstormning.

Då den kulturradikala vänstern är ofrihetligt kollektivistisk och identitetspolitisk är det frestande att betrakta alla reaktioner på den som ett rättfärdigt försvar för friheten. Det konservativa motståndet är dock allt annat än enhetligt och långt ifrån alla som i dag reagerar mot den radikala vänsterhegemonin och dess ”woke”-uttryck själva står för frihetliga värden. Den frihetliga konservatismen har i dag hård konkurrens från auktoritära och kollektivistiska riktningar som använder kulturkriget för att flytta fram sina egna positioner, på samma sätt som kollektivistiska socialliberaler försöker använda liberalismen för sina kulturradikala syften.

Rationalism och empirism

Den frihetliga konservatism som står för decentralisering, äganderätt och den enskildes rätt mot stat och överhet har alltid befunnit sig i ett motsatsförhållande till de konservativa riktningar som förespråkar en stark stat och ett paternalistiskt överhetsperspektiv. Att den libertarianska rörelsen internationellt och i Sverige har kommit att få en allt mer konservativ prägel är en naturlig reaktion på att de svällande socialstaterna har blivit redskap i händerna på en progressiv överhet. För den som värnar traditioner och det som Edmund Burke kallade för ”samhällets små plutoner” är frågan om politikens gränser och det offentligas storlek helt avgörande. Det är frestande för den som är konservativt sinnad att vilja ta över och använda staten och dess institutioner för egna syften.

Det har ofta påpekats att konservatismen inte är en politisk ideologi på samma sätt som liberalismen och socialismen. Som den amerikanske konservative författaren Russell Kirk har påpekat saknar konservatismen ideologiska grundtexter. Det finns gott om texter om konservatism, men dessa är beskrivande och analyserande, snarare än pamfletter som drar upp riktlinjerna för en specifik samhällsordning. 

Förklaringen är att konservatismens fokus ligger utanför politiken. Den konservative vill värna sådant som ligger bortom och utanför de politiska institutionerna, som civilsamhällets frivilliga gemenskaper, religion, moral, traditioner och värderingar. Hur dessa organiskt framvuxna och historiskt nedärvda företeelser ska värnas har konservativa emellertid olika uppfattningar om. Medan frihetligt konservativa betraktar staten och dess institutioner i första hand som ett hot mot dessa företeelser betraktar socialkonservativa och nationalkonservativa i stället staten som ett redskap för deras bevarande.

Medan liberalismen i dess olika former utgår från en förnuftsbaserad och rationalistisk syn politiken och dess institutioner är den konservativa utgångspunkten mer pragmatisk och empiristisk. Liberaler försöker hantera människans tillkortakommanden genom att bygga förnuftsbaserade institutioner som skall täcka upp för de enskilda medborgarnas fel och brister. Konservativa hanterar i stället frågan om människors tillkortakommanden genom att förhålla sig pragmatiskt och betraktar rationalistiska systembyggen med skepsis just eftersom de vet att de skinande tankemodellerna kommer att befolkas av ofullkomliga människor. 

Synen på den konstitutionella monarkin belyser skillnaderna mellan det liberala och det konservativa förhållningssättet. Liberaler är emot monarkin eftersom den till sin natur strider mot grundläggande liberala principer och förespråkar i stället förnuftsbaserade republikanska institutioner. Konservativa kan vara för både monarki, som i Storbritannien och de nordiska länderna, och för republik, som i USA och Frankrike, för att den finns och för att den fungerar.

Det konservativa förhållningssättet går således utmärkt att förena med ett samhälle där institutionerna är uppbyggda kring liberala principer. Ett liberalt samhälle utan konservativa instinkter tenderar dock att urarta i en rationalistisk, utilitaristisk syn på samhället där människorna blir medel i stället för mål i sig själva. Frihetligt konservativa och klassiska liberaler har med andra ord starka skäl att samverka i värnandet av individens rättigheter, både gentemot rationalistiska systembyggare och auktoritära kollektivister.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!