EU utnyttjar pandemin för att stärka sin makt

EU-kommissionen vill dela ut svindlande 8 000 miljarder kronor till Coronadrabbade länder. På ytan är Bryssel hjälpsamt, men i praktiken utnyttjar EU pandemin för att befästa sin överstatlighet och frånta medlemsländerna makten över deras egna finanser.

Längs Medelhavets stränder breder tomma turiststråk ut sig. Även när hotell och restauranger åter tillåts hålla öppet, är frågan vem som ska besöka dem. Vi har sett konsekvenserna av pandemin; nu börjar vi på allvar kunna se konsekvenserna av nedstängningarna.

EU-kommissionen har en lösning på problemet. Förra veckan föreslog den att nästan 8 000 miljarder kronor ska betalas in till en återhämtningsfond för de medlemsländer och sektorer som drabbats värst av nedstängningarna under Coronakrisen. Två tredjedelar ska delas ut som rena bidrag, den sista tredjedelen som lån.

Samtidigt vill kommissionen uppdatera långtidsbudgeten för åren 2021–2027 med motsvarande 11 500 miljarder kronor. Sammanlagt rör det sig alltså om nästan två biljoner kronor, en siffra så abstrakt att den är svår att visualisera. Inom den ryms nästan två svenska statsbudgetar, med allt de finansierar. Kommissionen överdriver inte när den kallar åtgärderna ett ”ekonomiskt kraftpaket”. Kraftpaketet ska finansieras av medlemsländerna genom lån, och pengarna kommer i hög utsträckning att gå till de länder som är beroende av den nu utslagna turismen.

Här någonstans infinner sig frågan: Varför ska egentligen EU sköta återhämtningen efter Coronapandemin?

Medlemsländerna har ansvarat för sin egen hantering av smittspridningen. De har själva valt vilka restriktioner de ska införa. De är nationalstater, och bör som sådana kunna ansvara för sina egna ekonomier och deras återhämtning. Vad är den underförstådda fördelen med att Bryssel sköter återhämtningen i stället för medlemsländerna?

Det närmaste ett svar på den frågan som har givits, är att om några medlemsländer hamnar i en djup kris kommer resten att dras med i fallet. ”Det ligger verkligen i vårt intresse att både den italienska och den spanska och alla andra ekonomier får fart igen”, som Sveriges EU-minister Hans Dahlgren uttrycker det. Men om det nu ligger i vårt intresse, borde vi rimligtvis vara beredda att låna ut pengar till Italien eller hjälpa till på andra sätt utan Bryssels uppmuntran. Och om det är svårt att rättfärdiga inför väljarna när Sverige självt har ett och annat Coronarelaterat problem, är det ett tecken på att andra prioriteringar borde gå före.

I en ledare i Göteborgs-Posten förklarade Håkan Boström varför EU trots det har blivit en självklar instans i den ekonomiska krishanteringen. Länder med så olika förutsättningar som Tyskland, Grekland och Italien kan inte i längden ha en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik, skriver han.

Detta påtalades av världsledande ekonomer när Euron infördes. Men av politiska skäl ansåg man inte att ”folket vara moget” för upplysningen att en gemensam finanspolitik förr eller senare är en logisk konsekvens av en gemensam valuta. Nu står vi inför den. EU-kommissionen trycker även på för att ge EU egen beskattningsrätt som en del av krispaketet. Tåget mot full federalism går i expressfart.

Med andra ord: eurosamarbetet var en trojansk häst. Medvetena om motståndet som hade väckts bland EU-medborgare kontinenten över om en överstatlig ekonomisk ordning fördes på tal, valde unionens federalister helt enkelt att inte föra den på tal, utan ställa oss inför fullbordat faktum.

Slutstationen för EU-samarbetet har dock varit uttalat sedan 1957. Det var redan då, i förordet till Romfördraget som grundade den Europeiska Gemenskapen, som målet ”en ständigt tätare union” först uttalades. Återhämtningsfonden och den utökade EU-budgeten är bara en av många metoder för att nå dit.

En annan är den sociala pelaren, som fastslår att alla EU-medborgare ska ha rätt till garanterad minimilön, social trygghet, aktiveringsstöd vid arbetslöshet, subventionerade bostäder, bostadsbidrag, ekonomiskt stöd till funktionsnedsatta, sjukvård och äldrevård till ”rimlig kostnad”, förskola ”till överkomligt pris”, och så vidare. Formuleringarna är vaga på det sätt som formuleringar ofta är när de behöver vara mjuka nog att godkännas av medlemsländerna, men rymliga nog att sedan användas för att genomdriva kraftiga förändringar. Ett exempel är hur EU har tvingat alla medlemsländer att kvotera föräldraförsäkringen med hänvisning till den sociala pelarens formulering att män och kvinnor ska ”uppmuntras” att dela lika på föräldraledigheten.

Visserligen innebär den sociala pelaren inte att pengarna i de olika välfärdstjänster som krävs behöver rotera ett varv genom Bryssel och därmed finansiera ännu en armada av byråkrater innan de, decimerade, återvänder till medborgarna. Men den innebär fortfarande att EU bestämmer vad medlemsländernas pengar ska användas till. Precis som svenska kommuner på pappret har stor självständighet och makt över sina egna budgetar, men i praktiken måste utforma dem enligt statens detaljerade kravlista, kommer medlemsländerna utan tvekan att i teorin bestämma själva, men i praktiken göra det inom så snäva ramar att självbestämmandet blir meningslöst.

Det finns frihetliga individer inom unionens institutioner som håller emot så gott de kan, men inom den mäktigaste institutionen, kommissionen, är frånvaron av sådana impulser total. EU håller på att röra sig mot ett Europas förenta stater. Även om en majoritet av EU-medborgarna är positiva till unionen, är det en försvinnande liten minoritet som vill offra sin nationella självständighet till förmån för en europeisk jättestat. Därför behöver utvecklingen dit ske stegvis och så diskret som möjligt. 

Ofta använder sig EU-kommissionen av en strategi som formulerades av en tidig anhängare av ett Europas förenta stater, Winston Churchill: Låt aldrig en bra kris gå till spillo. Det kan verkligen ingen anklaga EU för att göra. Vapendirektivet drevs exempelvis igenom när terrorvågen 2015–2016 när oron för dödligt våld i mångas ögon överskuggade problemen med direktivet. Nu erbjuder Coronakrisen en gyllene chans för EU att expandera sin ekonomiska makt.

I samband med inrättandet av återhämtningsfonden vill EU exempelvis ”tillfälligt” höja taket för egna medel, det vill säga hur många procent av medlemsländernas bruttonationalinkomst som EU har rätt att förfoga över. Är det något som är säkert i politiken, så är det att inget är så permanent som en tillfällig politisk åtgärd.

Så låt oss återvända till frågan varför EU egentligen ska sköta återhämtningen efter Coronapandemin. Det handlar inte om stordriftsfördelar, eller om att vi alla vinner på att ta multimiljardlån och skicka dem till Bryssel. Inte ens nettomottagarna av återhämtningsbidragen vinner på det, på sikt. Vinnaren är EU, som återigen flyttar fram sina positioner på vägen mot ett Europas förenta stater.