Efter att folket röstat fel (igen) vill regeringen ta ifrån dem möjligheten

Regeringen vill avskaffa kommuners rätt att stoppa vindkraftsutbyggnad. Detta sedan folket på flera håll i landet sagt nej till storskalig industriell exploatering av känsliga naturmiljöer. Om förslaget blir verklighet avskaffas det grundlagsstadgade kommunala självstyret och medborgarna omyndigförklaras.

Nyligen röstade invånarna i Malung-Sälens kommun i västra Dalarna nej till en planerad vindkraftsutbyggnad på Ripfjället. Det är ett av flera exempel på där de som bor i berörda områden säger nej till att deras omgivningar skall förvandlas till storskaliga industriella produktionslandskap. Nu vill regeringen minska medborgarnas möjligheter att rädda naturen i sitt närområde.

Det kommunala självstyret är inskrivet i grundlagen. Likväl ser vi hur det ständigt undergrävs och naggas i kanten. Bosättningslagen från 2017, som innebar att kommuner var tvungna att ta emot nyanlända vare sig medborgarna ville det eller inte, var bara ett exempel. Nu vill regeringen ytterligare inskränka självstyret genom att neka kommunerna rätten att säga nej till vindkraftsexploatörerna.

Om det kommunala självstyret bara gäller i de fall kommunerna gör som rikspolitiken vill är det inte mycket till självstyre över huvudtaget.

Nyligen ville Dagens Nyheters allt mindre liberala ledarsida avskaffa den institutionella konkurrensen mellan kommuner genom att införa en standardiserad kommunalskatt över hela riket. Det kommunala självstyret är nämligen grus i maskineriet för den som betraktar hela samhället som ett progressivt projekt och medborgarna som medel, inte mål i sig själva.

Under hela efterkrigstiden har Sverige rört sig i en allt mer centraliserad riktning, med större och större politiska enheter, och färre och färre politiska förtroendeuppdrag allt längre bort från medborgarna. Kommunernas möjligheter att fatta beslut om sina egna angelägenheter har kringskurits av allt fler påbud och regleringar uppifrån. Ju mer centraliserat beslutsfattande och ju större politiska enheter desto mindre inflytande har den enskilde över besluten som tas. Från ett frihetligt perspektiv är det därför eftersträvansvärt att besluten fattas så nära de berörda som möjligt i så små politiska enheter som är praktiskt görbart.

Lokalt medborgarinflytande är naturligtvis problematiskt för den som vill pådyvla andra impopulära agendor. Lokala folkomröstningar som den i Malung är käppar i hjulen för politiker på riksnivå och energibolag som betraktar större delen av Sverige som någon slags ödemark vars barbariska befolknings åsikter man inte behöver bry sig om. De naturvänner som vill värna fjällvärlden från att förvandlas till industriområde avfärdas som reaktionära ”nimbys” av en miljörörelse som för länge sedan tappat kontakten med naturen.

Fråntas folket sin rätt att rösta så fort de röstar på tvärs med regeringens önskemål kan man fråga sig hur det är bevänt med demokratin.

Vindkraften har blivit något av en helig ko för de delar av det politiska etablissemanget som hellre talar om en omställning till ”förnyelsebart” än till ”fossilfritt”, detta eftersom svensk elproduktion redan i dag är fossilfri och således inte kan användas för att motivera omfattande politiska förändringar. Som fallet är med andra heliga kor väljer makthavare och debattörer att blunda för vindkraftens problematiska aspekter, inte minst ur miljöhänseende.

Miljörörelsens förändring från en rörelse av naturentusiaster och gröna vågare till urban hipsterkultur för vilka såväl miljö som natur är abstraktioner har även medfört en likgiltighet inför de naturmiljöer som offras på den radikala energipolitikens altare. I Tyskland har de grönas fixering vid vissa energislag rentav lett till att landet fått expandera sin användning av kolkraft, till följd av avvecklingen av kärnkraften.

Sverige skulle kunna vara en nettoexportör av fossilfri el till andra länder, men dras i stället med elbrist och en omfattande hotbild mot väldiga naturområden som hotas av vindkraftsutbyggnaden. Nu har denna dessutom blivit en politisk murbräcka mot det kommunala självstyret och i förlängningen medborgarnas inflytande över den förda politiken. 

Om det kommunala självstyret bara gäller i de fall kommunerna gör som rikspolitiken vill är det inte mycket till självstyre över huvudtaget. Fråntas folket sin rätt att rösta så fort de röstar på tvärs med regeringens önskemål kan man fråga sig hur det är bevänt med demokratin. Om förslaget att avskaffa kommunernas veto blir verklighet befinner vi oss inte längre på ett sluttande plan utan i fritt fall.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!