Avförtrollningen av myntkabinettet

Kungliga myntkabinettet flyttar från Slottsbacken, byter namn till Ekonomiska museet och lägger sig till med en ful, själsdödande logotyp. Förvandlingen är ännu ett led i den avförtrollning och förfulning av samtiden som tycks ha lagt i en extra växel.

Foto: Ekonomiska Museet/varumärkes- och designbyrån Bold

Kungliga myntkabinettet. Smaka på orden. Kungliga. Mynt. Kabinett. Det låter exotiskt och otidsenligt, på det bra sättet. Som en tidskapsel, en rest från en annan tid, ja en annan värld. En plats som man vill besöka. Förmodligen är det därför institutionen nu har ryckts upp med rötterna, lämnat sina anrika lokaler i kungliga slottets omedelbara närhet och lagt sig till med ett nytt namn och en grafisk profil som får estetiskt känsliga naturer att vilja gråta.

Det är tveksamt om nervös anpassning efter samtida trender och kapande av banden till det förflutna är en klok strategi för gamla museer som vill locka publik.

Få delar av den offentliga sektorn tycks lida av så notoriskt dåligt självförtroende som museisektorn. Det är som om dess företrädare hela tiden känner ett behov av att be om ursäkt för verksamheten, och motiverar dess existens genom allt möjligt förutom kärnuppdraget: att visa upp gamla föremål från flydda tider för nya generationer så att dessa förhoppningsvis kan lära sig något av dem. 

I stället magasineras en allt större del av föremålen i takt med att lokalerna tas i anspråk av interaktiva utställningar kurerade av kommunikatörer och aktivister snarare än historiker och arkeologer. Utställningar som syftar till att “problematisera” snarare än visa upp och utbilda. Som när Historiska Museet utan att argumentera för det slår fast att den svenska nationella identiteten endast går hundra år tillbaka i tiden.

Konstverk som ger uttryck för andra värderingar än de gängse i samtiden förses med ursäktande varningsskyltar. Allt ska spegla samtiden, även det förflutna ska läggas till rätta så att det inte riskerar att sticka någon nutidsmänniska i ögonen. Särskilt problematisk verkar märkligt nog Anders Zorn vara, vars kurviga kullor och idylliska skildringar av svensk allmogekultur utgör röda skynken för såväl pryda feminister som kulturradikaler. 

Få delar av den offentliga sektorn tycks lida av så notoriskt dåligt självförtroende som museisektorn.

Kungliga myntkabinettet är ett av Sveriges äldsta museer. Det fick sitt namn redan 1774, men går tillbaka till äldre myntsamlingar, varav den första ska ha sammanställts av Johan III:s kanslist Rasmus Ludvigsson så tidigt som 1572. Redan på 1840-talet öppnade en utställning för allmänheten. 2007 fick Kungliga Myntkabinettet även ansvar för Riksbankens historiska samling, omfattande 20 000 föremål.

Detta anses dock inte vara intressant nog. Därför har man valt att ”bredda” uppdraget och förändra museets profil till ett allmänt museum för ekonomisk historia, med det generiska namnet Ekonomiska Museet. För att ytterligare understryka brottet med det förflutna flyttas också verksamheten från kungliga slottets omedelbara närhet till Historiska museets lokaler på Östermalm, ett museum ökänt för sina politiskt tillrättalagda utställningar och uppfordrande pekpinnar.

Den tyske sociologen Max Weber, känd bland mycket annat för sin teori om sekularisering, skrev om det han kallade för Entzauberung, på svenska översatt till avförtrollning. I takt med modernitetens framåtskridande skulle rationalisering och vetenskap kartlägga och förklara sådant som varit oförklarligt för äldre tiders människor, och världen därmed tömmas på sin magi. Senare tiders sekulariseringsforskning har ifrågasatt denna Webers tes och menat att det heliga och magiska bara flyttat till andra delar av samhället. Det må vara hur det vill med den saken, men det är uppenbart att de styrande inom delar av den svenska museisektorn gör sitt yttersta för att beröva sina ofta ålderstigna och traditionstyngda institutioner varje spår av magi.

Det är tveksamt om nervös anpassning efter samtida trender och kapande av banden till det förflutna är en klok strategi för gamla museer som vill locka publik. Inom marknadsföring talar man sedan 1940-talet om att hitta sin USP, det vill säga Unique Selling Proposition, eller Unique Selling Point, alltså de egenskaper som särskiljer ens erbjudande från konkurrenternas. Kungliga Myntkabinettets USP var uppenbar: endast där kunde man ta del av den omfattande samling mynt, medaljer och andra artefakter som ackumulerats sedan 1500-talet. Vad det nya Ekonomiska Museet har för USP är mer oklart. Den som vill ta reda på fakta om hyperinflation, vilket är temat för det nya museets första utställning, kan med lätthet söka fram sådan på nätet.

Det förflutna är inte tråkigt, och det går att använda ny teknik utan att skriva besökarna på näsan.

Att vara en gammal institution vars USP är att visa upp samlingar av gamla grejor innebär inte nödvändigtvis att man måste vara ur takt med tiden. Ett positivt exempel är Livrustkammaren, grundad redan 1628 och beläget mitt emot Kungliga Myntkabinettets lokaler på Slottsbacken. Livrustkammaren, vars syfte är att visa upp rustningar, vapen och dräkter från den svenska monarkins krigiska förflutna, har valt att bejaka sin USP, och gör det med ett stort mått av humor och en aktiv närvaro i sociala medier. Livrustkammarens Instagramkonto är ett uppskattat inslag i en på många sätt allt tristare samtid. 

Livrustkammaren visar att det går att hålla fast vid sitt kärnuppdrag utan att förlora kontakten med den samtida publiken. Det förflutna är inte tråkigt, och det går att använda ny teknik utan att skriva besökarna på näsan. Livrustkammarens humoristiska kommunikation i sociala medier tyder på ett gott självförtroende och en stolthet över uppdraget och samlingarna. Ekonomiska Museet ger däremot intrycket av en institution som ber om ursäkt över såväl sin historia som sina samlingar och helst skulle slippa besökare.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!