Europas politiker tar till auktoritär lagstiftning mot coronaviruset. Inte för att det hjälper, utan för att politiker i en demokrati har mer att vinna på att införa restriktioner än att befria oss från dem.
Våra liv har förändrats radikalt det gångna året. En stor andel av Europas invånare har förlorat sin rörelsefrihet och sin näringsfrihet. Grundläggande mänskliga rättigheter vi för bara ett år sedan inte ens kunde föreställa oss att gå miste om – och framför allt inte att ge upp utan strid.
Ändå är det precis vad vi har gjort. Allt som krävdes var en pandemi med en dödlighet på mellan 0,5 och 1 procent och ett system där politiker har mer att vinna på att underblåsa rädsla och begränsa människors frihet, än på att värna friheten.
Ser man sig omkring i Europa i dag går det knappt att känna igen kontinenten för ett år sedan. Utegångsförbud, förbud mot att driva restauranger, barer och nöjesinrättningar, hinder för att resa mellan länder. I EU:s huvudstad Bryssel råder utegångsförbud efter tio. Restauranger och barer får inte servera kunder på plats, och alkohol får inte säljas efter åtta. Till och med i Danmark är alkoholförsäljning nu förbjuden efter tio på kvällen, och invånarna tvingas bära mask inomhus såväl som utomhus.
I Spanien får man inte röra sig fritt på gatorna efter elva, och premiärministern hotar med att utegångsförbudet kommer att gälla i ett halvår. I Tyskland tvingas restauranger, gym och nöjesinrättningar att hålla stängt. Maximalt två hushåll får umgås med varandra, och att bo på hotell som del av en nöjesresa är förbjudet.
I Frankrike får invånarna inte gå hemifrån annat än för att arbeta, köpa nödvändigheter, söka vård eller träna max en timme om dagen. Socialt umgänge utanför hushållet är förbjudet och den som går hemifrån måste ha med sig papper som rättfärdigar utflykten. Restauranger, barer och ”icke nödvändiga” affärer tvingas hålla stängt.
I Storbritannien finns liknande regler för i vilka sammanhang invånarna får lämna hemmet. De får inte hälsa på släktingar och vänner som inte ingår i deras så kallade ”stödbubbla”. Två personer kan träffas på avstånd i en park, men inte i en privat trädgård. Restauranger och barer får inte servera mat och dryck. Par får inte gifta sig om inte den ena parten är döende.
Krigstid
På mindre än ett år har Västeuropa blivit en ofriare plats än det varit sedan andra världskriget – och då var det krig.
För den som läser tidningar och lyssnar på presskonferenser kan det dock låta som att vi är i krig även nu. I media beskrivs ”kampen” eller till och med ”kriget” mot corona, ”förlorade strider” och behovet av att ”försvara oss”. Får man tro USA:s president är pandemin ”den värsta attacken någonsin” mot landet. Enligt Emmanuel Macron är Frankrike ”i krig” med corona.
Formuleringarna tjänar ett syfte. I ett krig underordnas allt krigsinsatsen: resurser som normalt skulle ha gått till annat, friheter som normalt skulle respekteras. Regeringsmakten växer sig större och mer auktoritär än vad som skulle kunna rättfärdigas i fredstid. För medborgarna upphör det att vara en fråga om juridik att lyda order och ”göra sin plikt” – det blir en fråga om moral.
För den som vill expandera den politiska makten hos en stat (eller en överstat) är krigsretorik ett listigt multiverktyg. Den skapar rädsla, rättfärdigar drakoniska lagar, och får dessutom medborgarna att uppleva ett moraliskt ansvar att göra som de blir tillsagda. Även personer som annars är frihetligt sinnade, men hyser varma känslor för en större gemenskap, kan på detta sätt förmås att överge sin frihetliga orientering.
2020 års vägval
Grovt förenklat har 2020 års makthavare haft två vägar att välja mellan: nedstängning och ingen nedstängning. En nedstängning av samhället kan bromsa smittspridningen, avlasta vården och på så vis, på kort sikt, rädda liv. ”Stay home, protect the NHS, save lives”, som den brittiska regeringens mantra lyder. Däremot kan en nedstängning inte ”besegra” viruset. Den populära bilden att vi behöver ”platta ut kurvan” så att antalet allvarligt sjuka vid en given tidpunkt aldrig överstiger vårdens kapacitet, skulle innebära en så lång nedstängning att världens ekonomi skulle vara ruinerad innan den platta kurvan nådde sitt slut.
Dessutom pekar mycket på att coronaviruset i framtiden kommer att fungera ungefär som influensan: en återkommande vardagssjukdom med ett vaccin som kan skydda, men inte utplåna viruset. Människor kommer att fortsätta dö av det, om än förhoppningsvis i mindre grad. Coronan är en del av vår verklighet nu, hur lite vi än gillar det.
Att skjuta upp detta oönskade men oundvikliga normaltillstånd en månad i taget blir dyrköpt, inte bara i ekonomiska termer utan rent humanitära. Människor är sociala varelser och mår inte bra av tvångsisolering, eller för den delen av att förlora sitt uppehälle eftersom arbetsgivaren förbjudits att driva sin verksamhet.
Alternativet är att låta bli en nedstängning. Man kan komma med rekommendationer, som den svenska Folkhälsomyndigheten, men man låter restauranger och barer hålla öppet, artister framträda och gym vara öppna. Man hindrar inte människor från att umgås socialt, resa eller vistas utomhus. Man inbillar sig inte att man som politiker vet vad som är nödvändiga respektive icke nödvändiga konsumtionsvaror, och hindrar människor från att köpa de senare.
På kort sikt innebär detta att människor blir sjuka som hade kunnat slippa det. Av dem kommer en del att dö. Det är inte svårt att sympatisera med instinkten att till varje pris försöka hindra det, men som sagt kommer ingen nedstängning att befria oss från viruset, hur lite vi än gillar det. På lång sikt innebär däremot en utebliven nedstängning att människor kan behålla sina jobb, besöka sina släktingar och vänner, och bevara sin frihet.
Med andra ord: En nedstängning innebär en kortsiktig vinst sett till sjukdomsbekämpning och en både kortsiktig och långsiktig förlust sett till välstånd, frihet och livskvalitet. Att hålla samhället öppet innebär en kortsiktig förlust sett till sjukdomsbekämpningen och en både kortsiktig och långsiktig vinst i fråga om frihet och ekonomi. För många skulle det logiska vara att välja det senare. Men politiken följer en annan logik än du och jag.
Den politiska logiken
Politikens överordnade mål är att expandera den politiska makten. Politiska enheter – överstater, stater, regionstyrelser och kommuner – har en inneboende drivkraft att utöka sin maktsfär. De enskilda politikerna har en inneboende drivkraft att bli omvalda. Vad de än har för mål och ambitioner räcker det inte att ha en mäktig politisk enhet; de behöver själva sitta vid spakarna. Under coronapandemin blir det tydligt hur dessa båda krafter samverkar mot människors frihet.
Att en expansion av politiska enheters makt minskar individens frihet är uppenbart. Får våra makthavare mer att bestämma över blir det såklart mindre kvar för oss att bestämma över. Men även politikernas strävan efter att bli omvald får, i kombination med det värderingsmässiga och kulturella klimat som råder i västvärlden, konsekvensen att människors frihet kringskärs.
I sina böcker The Culture of Fear (1997) och How Fear Works (2018) beskriver den ungersk-kanadensiske sociologiprofessorn Frank Furedi hur vi lever i en rädslans kultur. Sedan slutet av 70-talet har politik och offentlig debatt präglats av en pessimism till människors förmåga att hantera motgångar som gränsar till misantropi. Denna misstro legitimerar i sin tur alarmistiska reaktioner på allt fler fenomen i vardagen.
Det stora problemet är dock att misstron mot folk i allmänhet ofta delas av folk i allmänhet. Människor tenderar att ha hyfsat förtroende för sin egen kapacitet, men utsträcker sällan detta förtroende till grannen. Man vill inte ha auktoritär lagstiftning för att man själv tycker sig behöva den, utan för att man tror att andra gör det. Man är rädd för konsekvenserna om inte andra tvingas bete sig som man själv.
Föreställ dig är att du är politiker i ett land präglat av denna rädslans kultur. Du vet inte på förhand hur coronapandemin kommer att utvecklas nästa månad, och du står inför valet att stänga ned samhället eller låta bli.
Väljer du nedstängning kommer du förmodligen att få kritik för den skada du gör på människors vardag och välstånd. Däremot kommer du att visa handlingskraft, och är det något som uppskattas av oroliga väljare så är det handlingskraft. Ökar dödsfallen kan ingen anklaga dig för att inte göra allt du kan. Minskar dödsfallen kan du få det att framstå som att det är din förtjänst. PR-mässigt har du vunnit vad som än händer.
Väljer du däremot bort nedstängning, kommer visserligen många att vara glada att de har sin frihet kvar. Däremot kommer det inte riktigt att framstå som din ”förtjänst”, eftersom du enbart upprätthåller normaltillståndet. Samma sak om dödsfallen minskar. Om dödsfallen ökar kommer du däremot att få hela skulden – det kommer oppositionen att se till.
Det finns makthavare som högst avsiktligt använder corona för sina egna syften. Jag har tidigare skrivit om hur pandemin har utnyttjats för att flytta fram positionerna för övervakningssamhället, det nära anknutna kontantlösa samhället, och det överstatliga EU. Men även de vars instinkter inte är auktoritära, finner sig i en situation där det som gynnar dem mest är auktoritära beslut.
Det är tyvärr incitament som är ofrånkomliga i en demokrati. I valet mellan att göra det rätta och att bli omvald är det få som väljer det rätta. Det enda verktyg vi har för att skydda oss från konsekvenserna är att krympa statens maktsfär. Om det område inom vilket politiska makthavare har inflytande begränsas, och hålls begränsat, begränsas också skadeverkningarna. Men det kräver att människor är medvetna om värdet frihet och inte tar den för given bara för att just deras generation inte (ännu) har upplevt verklig auktoritarism.
