Det nya hotet mot kontanterna

Kontanter gynnar den enskilda människan medan digitala betalningar gynnar storföretag och stater. Nu används Coronapandemin för att skifta maktbalansen till de senares fördel.

I början av mars i år skrev den brittiska tidningen The Telegraph att sedlar enligt Världshälsoorganisationen WHO kan bidra till spridningen av corona. I stället rekommenderades kontaktlösa betalkort. Påståendet dementerades inom några dagar av WHO. Organisationens representanter hade fått frågan om sedlar sprider coronaviruset och svarat att man bör tvätta händerna efter att ha hanterat kontanter, särskilt innan man äter. Det misstolkades som ett konstaterande att kontanter sprider smitta.

Det verkar de inte göra. Virus kan överleva ett tag på sedlar och mynt, och den som tar i pengar och sedan vidrör sin mun eller sina ögon kan bli sjuk den vägen. Risken är dock väldigt låg. Smittan sprids framför allt mellan personer genom droppar i luften. Av allt att döma skulle ett slut för kontantbetalningar inte påverka pandemins omfattning.

Men när detta klargjorts var skadan redan skedd. Europeiska bankmyndigheten, en EU-myndighet, uppmuntrade i slutet av mars betaltjänster att underlätta betalningar med kontaktlösa kort med hänvisning till WHO:s då dementerade varning. Flera länder följde efter. I bland andra Storbritannien och USA rekommenderar myndigheterna att man undviker kontanter till förmån för kontaktlösa betalkort eller appar. Andra, som Italien, uppmuntrar handeln att prioritera elektroniska betalningar.

Uppmaningarna verkar få effekt. Runt om i världen rapporteras att kontanter tappar mark, till och med i länder som Tyskland där kontanter är betydligt mer populära än kort. I Sverige minskar kontantbetalningar med omkring tio procent varje år, men när Coronapandemin bröt ut på allvar sjönk plötsligt volymen kontanter med 20 procent jämfört med samma period året innan.

Detta är något som ligger helt i linje med samhällets eliters intressen. Stater och storföretag har allt att vinna på att kontanter försvinner. Resten av oss har mer att förlora än många är medvetna om.

Digital information används mot oss

Kontanter är en garant för anonymitet, vilket ofta används för att misstänkliggöra dem. Viljan till anonymitet associeras med brottslighet, trots att det finns mängder av goda anledningar för laglydiga människor att dölja sina inköp. Man kan ha en sjukdom man inte vill berätta om, en partner ens familj inte skulle acceptera eller en jobbintervju man vill dölja för sin nuvarande arbetsgivare. 

Att man betalar med kort innebär visserligen inte att informationen finns tillgänglig för allmänheten, men det innebär att informationen finns. Och det är det allvarligaste problemet med digitala betalmedel: den stora mängden information som skapas om varje enskild person. Den är en guldgruva för dem som vill påverka eller tjäna pengar på människor, och de utnyttjar den flitigt.

Våra konsumtionsmönster används inte bara för att skapa riktad reklam. Det är inte ovanligt, som i fallet med det amerikanska försäkringsbolaget Allstate, att företag använder individuella konsumtionsdata för att bedöma en kunds betalningsvilja. Verkar kunden vara spendersam höjs premien – inte för att spegla någon faktisk risk, utan enbart eftersom bolaget bedömer att han kommer att fortsätta betala. 

Även om just den den prissättningsmodellen till slut bedömdes vara olaglig, har Allstate också provat att höja premien för kunder som baserat på sina konsumtionsmönster verkar obenägna att byta mellan olika märken. De bedöms obenägna att se sig om efter en annan försäkring, så chansen är god att företaget kommer undan med att höja deras premie. Priset sätts inte utifrån risk, utan utifrån betalningsvilja. 

I andra fall hittar artificiell intelligens samband mellan sjukdomar och köp av vissa matvaror, varpå informationen säljs till sjuk- och livförsäkringsbolag.

Lånebolag hör också till dem som intresserar sig för sina kunders konsumtionsmönster. En rapport från Brookings Institution i USA beskriver hur artificiell intelligens baserat på en persons bankkontohistorik och sökhistoria kan bedöma om en person är otrogen. Otrohet är en vanlig orsak till skilsmässa, och skilsmässa är en av de vanligaste orsakerna till personlig konkurs. Att en algoritm, korrekt eller felaktigt, tror att någon är otrogen kan leda till att vederbörande bedöms som en så stor risk att han eller hon nekas lån.

Det är inte bara storföretag som har glädje av information om vad människor köper. För statliga aktörer är den sortens kunskap guld värd. Rättsväsendet kan använda den för att sätta dit brottslingar, något politiker tidigare har visat sig villiga att offra laglydiga medborgares integritet för. Och tänk vad den moderna statens sociala ingenjörer skulle kunna åstadkomma med den sortens detaljkännedom om människor. Punktskatter på varugrupper vore ett stenåldersverktyg i jämförelse med den sortens ingrepp de skulle kunna göra med kunskap om varje individs konsumtionsmönster.

Det är alltså inte överraskande, men desto mer oroande, att stater driver på för kontantlöshet. Nu har de i Coronapandemin funnit ännu en förevändning att göra det. 

Ta tillbaka makten

Kunskap är makt, och ju mer information som finns tillgänglig om människor, desto mer makt får den som har tillgång till informationen. När det gäller våra konsumtionsmönster kan dessutom felaktig information vara lika skadlig som korrekt information. Även den som inte har något den skulle vilja dölja för omvärlden, gör bäst i att dölja sin personliga information för kreditbolag, banker och stater.

Ju fler som prioriterar kontanter över digitala betalningar, desto mindre lönsamt blir det dessutom för försäkringsbolag, banker och kreditbolag att utveckla artificiell intelligens som använder människors betalningshistorik mot dem. Kunden återfår makten att välja vilken information han eller hon vill dela med sig av. Som den lokalpolitiskt engagerade Svante Linusson sade till Aftonbladet efter att förra året ha vunnit striden om att få betala kontant på vårdcentralen:

– Det finns ingen anledning att berätta för sin bank hur mycket öl man köper en fredagskväll eller hur mycket läkemedel man köper. 

En ljuspunkt är att en stor majoritet vill behålla möjligheten att betala kontant. Företaget Bankomat, som äger lejonparten av svenska uttagsautomater, genomför årligen en Sifoundersökning av svenskars inställning till kontanter. 2018 sade sig 68 procent vilja ha möjligheten att betala med kontanter i framtiden; 2019 var siffran 72 procent. I år har den stigit till 75.

Tyvärr hjälper det dock inte, eftersom en ännu mer överväldigande majoritet agerar som om de inte kunde bli av med kontantsamhället fort nog. Volymen kontanter i handeln minskar som sagt med en tiondel om året, och Riksbankens undersökning av svenskars betalvanor visar att bara 13 procent använde kontanter vid sitt senaste köp, jämfört med 39 procent 2010. Sedan kom Coronapandemin. Siffran skulle vara ännu längre om man genomförde undersökningen i dag.

Människor har en irrationell tendens att vilja en sak och sedan agera på ett sätt som direkt motverkar den. Man vill ha fysiska butiker, men väljer att handla på nätet. Man gillar inte att se småföretagare konkurreras ut av stora kedjor, men väljer ändå kedjorna. Och man vill kunna använda kontanter, men i stället för att faktiskt använda kontanter, så att det fortsätter vara lönsamt för butiker att ta emot dem, blippar man sitt kort.

Det börjar bli dags för dem som vill behålla kontantsamhället att faktiskt börja handla med kontanter. Att bara svara ”ja” på frågan om man vill ha kvar sedlar och mynt räcker inte.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!