De gnälliga grannarnas tyranni

Skjutbanor, konsertlokaler och kyrkor tvingas stänga eller dra ned på verksamheten för att nyinflyttade grannar inte gillar ljudet. Sverige behöver minska de auktoritära grannarnas makt och låta den som var först på platsen bestämma.

Skjutbanedöden

Skjutbanedöden har länge varit ett begrepp i jägar- och sportskyttekretsar. Runt om i landet läggs skjutbanor ned, trots ett starkt intresse för skytte. Orsaken är politisk, för även om få politiker offentligt skulle säga något annat än att jakt och sportskytte är bra och viktigt, säger den förda politiken något helt annat. Exempelvis måste skjutbanor inspekteras av polis vart femte år, men polisen genomför inte inspektionerna med hänvisning till personalbrist, så att skjutbanor måste hålla stängt utan att ens ha fått underkänt på någon inspektion. Och så faller de offer för ett av den svenska samtidens verkliga gissel: de gnälliga grannarna.

Nyligen kunde man till exempel läsa i Upsala Nya Tidning om hur grannar till skjutbanan Ekebyboda kräver att kommunen ska göra något åt skjutbanan. Den stör nämligen grannarnas tystnad. Sune Ahlstedt, som är ordförande i Skytteunionen, berättar:

– Det har varit klagomål i alla år och alla tider, så det är inget nytt. Jag tycker att man borde förstått att det skulle låta om man väljer att flytta nära en skjutbana. Det är underförstått att det kommer att smälla och dundra.

Samma scenario utspelar sig vid den populära skjutbanan Sövdeborg utanför Sjöbo. Det har bedrivits skytte på platsen i ett halvt århundrade, så rimligtvis har majoriteten av grannarna flyttat dit efter att skjutbanan anlades. Ändå har grannarna, beväpnade med bullerregler, i perioder lyckats tvinga skjutbanan att hålla stängt. 

Med andra ord: Människor som inte kan leva med ljudet från en skjutbana bosätter sig frivilligt intill den, för att sedan försöka tvinga den till tystnad. De har all möjlighet i världen att undersöka platsen på förhand, och flytta någon annanstans om det inte passar. Drömmer man om tysta ostörda sommarkvällar finns gott om ställen i Sverige där man kan bosätta sig. Det är bara att flytta dit.

I stället försöker de tvinga andra till anpassning – inte för att de har någon moralisk rätt på sin sida, utan bara för att de kan. Tyvärr erbjuder svenska lagar och regler gott om ammunition för den som beter sig så, och det drabbar långt fler än skjutbanor.

Varken klubbar eller kyrkor välkomna på Södermalm

Förra sommaren stängde den 150 år gamla musikscenen Kägelbanan vid Södra Teatern på Södermalm. Dess grannar var nämligen provocerade av att det förekom ljud och taxitrafik i närheten av bostäderna de köpt mitt i Sveriges största stad. Nu hyrs den f d kulturinstitutionen ut som kontor.

Flera liknande verksamheter har gått samma väg. Queerpuben Bitter Pills, även den på Södermalm, stängde förra våren. Grannar som klagade på musiken var en bidragande orsak. Samma sak hände klubben Snotty (också Södermalm). I en namninsamling mot stängningen beskrev initiativtagarna hur en nyinflyttad granne anlitat en advokat för att ta död på verksamheten:

Nu har Snotty Sound Bar på Skånegatan 90 hamnat i knipa då en nyinflyttad hyresgäst anser sig bli störd av verksamheten. En verksamhet som har pågått i mer än 9 år. Hyresgästen har anlitat advokat för att driva frågan. Snotty har ljudisolerat toaletten, bytt till riktade högtalare och kopplat in en limiter för att begränsa ljudvolymen på musiken. Hyresgästen är ändå inte nöjd utan anser att sorlet från gästerna är störande vilket nu lett till att Snotty kan tvingas att stänga.

Även mer sedesamma institutioner faller offer för auktoritära grannar. Våren 2018 tvingades S:ta Maria Magdalena upphöra med den klockringning som pågått i flera hundra år, eftersom en granne ansåg klockorna inkräkta på hennes mänskliga rättighet att ostört sova med öppet fönster i Stockholms innerstad.

Det är varken slumpen eller något illvilligt urval som gjort att samtliga dessa fall gäller Södermalm. Klagomål på boendemiljö, där den vanligaste orsaken är ljud, är fler där än i någon annan stadsdel. 2019 hanterade miljöförvaltningen 135 ärenden på Södermalm, jämfört med 10 i Spånga-Tensta och 14 i Rinkeby-Kista. Det trots att det rimligtvis finns mer att klaga på vad gäller boendemiljön i Rinkeby, än i sekelskiftesvåningarna på Södermalm.

Starkast offermentalitet vinner

För att leva bland andra människor behöver man kompromissa med dem. Är man dessutom nyinflyttad på en plats, kan man inte ens kräva att båda parter ska mötas halvvägs – ansvaret att anpassa sig ligger på en själv. En del individer verkar tvärtom gå genom livet övertygade om att resten av oss finns där för att strö ut palmblad över vägen.

Narcissism är dock inte den enda drivkraften hos dem som slentrianmässigt sätter sina egna önskemål högre än omgivningens. Ett annat problem föreligger som är av mer samhällelig karaktär. I dagens samhälle betraktas det inte bara som ett fullt normalt beteende att utmåla sig själv som ett offer; det kan till och med öka ens status i samhället. Exempelvis genom att ge en makten att bestämma vilka verksamheter som får leva.

I The Rise of Victimhood Culture (2018) beskriver sociologerna Bradley Campbell och Jason Manning hur en offerskapskultur har uppstått vid amerikanska universitetscampus. Där man förr reagerade på upplevda oförrätter genom att försvara sin heder eller agera med värdighet, som idealet var i tidigare heders- respektive värdighetsbaserade kulturer, reagerar man nu genom att så högljutt som möjligt ikläda sig en offerroll. Auktoriteter och tredje parter dras in och avkrävs stöd.

Denna offerskapskultur har, likt många andra beklagliga kulturella tendenser som uppstått vid amerikanska universitet, spridits ut i samhället och över Atlanten. På grund av den har fokus flyttats från individens ansvar och vad man själv kan göra åt sin situation, till vad som är någon annans fel och vad andra kan göra åt ens situation. 

Det förklarar hur somliga helt ogenerat kan flytta in i huset bredvid en skjutbana eller konsertlokal och sedan kräva att den ska lägga ned. Man inser inte att man själv har ett ansvar att bosätta sig på en plats som fungerar för en, utan ser det som andras ansvar att få platsen att fungera. Tredje parter åberopas i form av kommunen, miljöförvaltningen eller domstolen.

Denna sida av offerskapskulturen förklarar även hur en del icke-rökare resonerade under debatten om rökförbud på uteserveringar. Deras utgångspunkt var att de skulle ha rätt att sätta sig på vilken uteservering som helst och kräva total anpassning av krogägaren och övriga gäster. Underförstått: Deras önskemål var viktigare än alla andras. Och i enlighet med den offerskapskultur Campbell och Manning beskriver, åberopade de auktoriteter för att tvinga omgivningen till anpassning.

Mentaliteten är dock bara ena sidan av myntet. Det är ett minst lika allvarligt problem att vårt juridiska system låter den mest kränkta vinna över den som faktiskt har rätt. Det är den som först befann sig på platsen som har rätt att bestämma vad den ska användas till. Om det redan finns en skjutbana eller en klubb på platsen, borde den nyinflyttade få gilla läget eller flytta därifrån. Ändå lyckas gång på gång gnälliga grannar kväva verksamheter som funnits där längre än de själva. Det rådande regelverket sanktionerar deras mobbarbeteende, och så länge det är så kommer offermentaliteten att fortsätta visa sig vara ett framgångsrecept.