Att släcka en industrination

I åratal har Miljöpartiet hållit kärnkraftsvurmaren Stefan Löfven som gisslan i energipolitiken. Den kalla vintern och dess elbrist gör den tidigare metallbasens tidigare vision om en utbyggnad av svensk kärnkraft relevantare än någonsin.

Det är svårt att inte tycka litet synd om statsminister Stefan Löfven när han måste försvara Miljöpartiets energipolitik. Som ordförande för IF Metall var Löfven drivande i det nätverk för framtidens energi som industrifacken hade organiserat tillsammans med arbetsgivarorganisationerna. Linjen var utbyggnad av svensk kärnkraft för att säkra fortsatt billig energiförsörjning till den svenska basindustrin. Miljöpartiets visioner om att kärnkraften skulle kunna ersättas av sol- och vindkraft avfärdade Löfven på den tiden:

 – De kommer inte att lyckas få fram en sådan plan. Vindkraften klarar sig för att den är kraftigt subventionerad medan nuvarande kärnkraft är billig, sade Löfven 2009 i en kritik mot Per Bolund, då representant i gruppen jobb och ekonomi, bland de arbetsgrupper som arbetade med att ta fram en gemensam rödgrön regeringsplattform.

2010 var metallbasen Stefan Löfven mycket kritisk till den energipolitik som de rödgröna valde att gå till val på. 

– Vi har svårt att se att vi ska klara energiförsörjningen genom att ta bort halva elförsörjningen. Det har vi svårt att se hur vi ska klara och samtidigt klara förutsättningarna för industrin. Det är vår utgångspunkt.

Den ståndpunkt som Löfven och de övriga industrifackens företrädare pläderade för delades av det svenska näringslivet. Däremot var han kritisk mot den energipolitik som den borgerliga alliansen förde. 2006 års energiöverenskommelse mellan de fyra borgerliga partierna var till stora delar en eftergift åt Centerpartiet, vars tidigare benhårda kärnkraftsmotstånd visserligen mjuknat något, men inte tillräckligt för att släppa fram ny kärnkraft, något Moderaterna, Folkpartiet, industrifacken och näringslivet ville se.

Alliansen inte utan ansvar

Energiöverenskommelsen 2006, som innebar att subventionerna till kärnkraften slopades, samtidigt som skattepengar skickades ned i fickorna på vindkraftsbolagen var en föraning av den situation som vi ser idag, med elbrist och nödkraft från oljekraftverk. Den borgerliga alliansen är med andra ord inte utan skuld för den energipolitik som lett fram till den situation vi har i dag. En situation där ett land som redan innan klimatrörelsen fått sitt breda genomslag hade en i praktiken helt fossilfri elproduktion och dessutom förhållandevis billig el, vilket är en helt avgörande konkurrensfördel för en liten exportberoende nation, plötsligt hamnat i en situation med elbrist och storskalig exploatering av känsliga naturområden.

För dagens klimatrörelse tycks naturen nämligen vara en abstraktion som man är beredd att offra som en eftergift åt klimatet.

Att regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet är ett kärlekslöst resonemangsäktenskap är kanske allra tydligast just på energiområdet. Medan Socialdemokraterna sedan gammalt har vurmat för den svenska basindustrin utgörs Miljöpartiets väljarbas av personer som klättrat så högt upp för Maslows behovstrappa att de förlorat kontakten med den fysiska verkligheten. Efter valet 2014 var Löfvens förstahandsalternativ en mittenregering med stöd av L och C.

– Kärnkraften står för 50 procent av vår elproduktion, och det är väldigt mycket. Att tro att den kan försvinna utan att det får konsekvenser på utsläpp eller att vi får elbrist är enligt vårt sätt att se det lite blåögt, sade Löfven i tv-programmet Agenda hösten 2011, ett halvår innan han utsågs till Socialdemokraternas partiordförande.

Energipolitikens målkonflikter

Energipolitiken är, precis som många andra politikområden, full av målkonflikter. Vad gäller klimatfrågan, som under senare decennier kommit att spela en allt viktigare roll i politiken, har Sverige haft ett försprång framför andra jämförbara länder tack vare de dominerande energislagen vattenkraft och kärnkraft. Det kan tyckas kontraintuitivt att i ett sådant läge driva en politik som syftar till att avveckla det ena av de två ben som den fossilfria svenska elproduktionen vilar på. Allra helst när det gång på gång visar sig att avvecklingen av kärnkraften leder till ökad användning av fossil energiproduktion.

Från ett frihetligt perspektiv finns givetvis många invändningar mot all storskalig och centralplanerad energiproduktion.

Kärnkraften är inte oproblematisk. Nya reaktorer är dyra och skadorna vid en eventuell olycka svåröverskådliga. Från ett frihetligt perspektiv finns givetvis många invändningar mot all storskalig och centralplanerad energiproduktion. Det svenska kärnkraftsmotståndet, där Miljöpartiet och tidigare även Centerpartiet varit drivande, vilar dock inte på rationella överväganden. Det tycks utgå från en känslomässig reflex där kärnkraften står för en absolut ondska medan den energiproduktion som etiketterats “förnyelsebar” kommit att bli symboler för det goda. Det irrationella i det svenska kärnkraftsmotståndet illustreras av det “tankeförbud” som området belades med efter Tjernobylolyckan 1986. Det blev helt enkelt förbjudet i lag att bedriva forskning som syftade till att utveckla kärnkraften och komma till rätta med dess problem.

Inte heller  vattenkraften eller vindkraften är dock oproblematiska ur ett miljöperspektiv. I ett internationellt perspektiv har vattenkraften åstadkommit långt större skada för miljö och människor än vad kärnkraften gjort. Också i Sverige innebar utbyggnaden av de stora Norrlandsälvarna enorma ingrepp i naturmiljön, vilket föranledde stora protester från dåtidens miljörörelse. Nu när dammarna redan finns på plats ger de dock Sverige ett stort försprång i form av billig, fossilfri energi.

Vindkraften, som alltsedan energiöverenskommelsen 2006 är kraftigt subventionerad, innebär också stora ingrepp i känslig naturmiljö. Den miljörörelse som protesterade mot uppdämningen av älvarna i Norrland lyser dock med sin frånvaro. För dagens klimatrörelse tycks naturen nämligen vara en abstraktion som man är beredd att offra som en eftergift åt klimatet. Fjällvärlden får stryka på foten för Miljöpartiets symbolpolitik. Vindkraften är dessutom sällsynt illa ägnad att ersätta kärnkraften eftersom vindsnurrorna tenderar att stå stilla, kalla och vindstilla vinterdagen när efterfrågan på el är som störst.

Självdestruktiv energipolitik

Ett annat problem för den svenska energiförsörjningen är att merparten av vattenkraften produceras i övre Norrland, medan konsumtionen sker i Syd- och Mellansverige. Tillgången till energi begränsas således inte bara av hur mycket som produceras utan också av hur mycket som kan överföras mellan landets olika delar. Förra året presenterade Region Norrbotten en rapport som visade att att industrisatsningar i regionen de kommande åren kommer att minska möjligheterna att exportera energi till resten av landet. Att i det läget fortsätta att avveckla det klimatsmarta energislag som dominerar i landets södra delar är självdestruktivt.

För ett litet exportberoende land som Sverige är tillgången till stabil och billig energi avgörande. För Stefan Löfven med sin bakgrund inom basindustrin måste det vara minst sagt plågsamt att bidra till Miljöpartiets undergrävande av Sveriges förutsättningar som industrination. Hans parti är dock kluvet i kärnfrågan. Nyligen motionerade tre socialdemokratiska riksdagsledamöter om att Sverige inte bara bör behålla den befintliga kärnkraften utan även satsa på att bygga mer sådan. Kanske är det en testballong för att pröva opinionen i en tidigare låst fråga. 

I bästa fall kan uppvaknandet som den kalla vintern och elbristen har medfört leda till att Miljöpartiets strypgrepp om den svenska elförsörjningen lättar. Som Metallordförande förespråkade Löfven en blocköverskridande överenskommelse i energipolitiken. Genom en sådan skulle de små extrempartiernas ståndpunkter reduceras till det inflytande deras väljarstöd berättigar dem till. 

Bild: Stefan Löfven. Foto: Foto: Anders Löwdin, Socialdemokraterna. (CC BY-NC-ND 2.0)

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!