Arkitektur i klassisk tradition: det går om man vill

Presentationen av de sex finalisterna i Upplands Väsbys markanvisningstävling visar att det visst går att rita flerbostadshus i klassisk tradition i dag. Förhoppningsvis kommer fler kommuner att ta efter Upplands Väsbys exempel.

Det är nästan overkligt att ta del av de sex förslagen som gått vidare i Upplands Väsby kommuns markanvisningstävling för en central tomt i kommunens tätort. Samtliga förslag utgörs nämligen av stilar eller anspelningar på stilar från tiden före modernismen – sådant som av renläriga modernistiska arkitekter och ideologer brukar häcklas och skällas för “pastischer”. Det ingick nämligen i tävlingens förutsättningar att arkitekturen skulle vara i klassisk tradition.

Bakgrunden till detta kriterium var en undersökning som kommunledningen lät göra bland väsbyborna, angående vilken typ av stadsmiljöer och vilken typ av arkitektur de föredrog. Resultatet visade föga förvånande att en förkrossande majoritet föredrog stilar från före modernismens brott med den tidigare arkitekturhistorien.

Upplägget har kritiserats, inte minst från arkitekturetablissemanget, vars företrädare inte tyckt att medborgarnas valda representanter ska lägga sig i hur stadsmiljön gestaltar sig. Sådana frågor ska överlämnas åt expertisen, menar expertisen. Frågan om politikens makt över arkitekturen är inte helt enkel ur ett frihetligt perspektiv, och för den som vill fördjupa sig i problematiken för jag ett längre resonemang här. Lyssna också gärna på vårt poddavsnitt om politik och arkitektur.

Motståndet mot tävlingens upplägg var emellertid inte större från arkitektkåren än att hela 18 tävlingsbidrag har inkommit, av vilka nu sex gått vidare till final. Även bland de förslag som inte gick vidare fanns sådana som höll hög kvalitet. Det går bevisligen att bygga i den klassiska arkitekturtraditionen om man vill.

Under lång tid har den traditionella arkitekturen varit förvisad till småhusmarknaden, en marknad där principerna om utbud och efterfrågan inte har satts ur spel, utan där byggherren och slutkunden är en och samma. Småhusens utformning speglar därför i högre utsträckning efterfrågan hos dem som ska bo i husen, medan utformningen av flerfamiljshus styrs av andra instanser än slutanvändarna. Det har gjort att lägenhetshus kunnat byggas med en estetisk utformning som få efterfrågat, särskilt i tätbefolkade områden med högt tryck på bostadsmarknaden. Det har inte spelat någon roll hur byggnaderna har sett ut, lägenheterna har sålts i alla fall. Förhoppningsvis kan Upplands Väsby bli ett föredöme för fler kommuner som kan ta efter och våga planera sina stadsmiljöer i linje med medborgarnas önskemål.

En viktig lärdom från markanvisningstävlingen i Upplands Väsby, som tydliggörs av de sex finalisterna, är vilken mångfald av stilar och estetiska uttryck som ryms inom det vida paraplyet “arkitektur i klassisk tradition”. Det är viktigt att ha i åtanke att begreppen “modernistisk arkitektur” och “klassisk arkitektur” i arkitekturdebatten inte åsyftar specifika stilar, utan snarare estetiska ideologier, övergripande synsätt på stadsbyggnad och estetik. 

Det säger sig självt att en tradition med tusentals år på nacken är rikare på erfarenheter, uttryck och möjligheter än en tradition som endast är ett sekel gammal.

Modernismens genombrott för mer än hundra år sedan innebar ett medvetet brott mot all tidigare tradition. Den klassiska traditionen, det vill säga all arkitektur före modernismen, är inte en enhetlig stil, utan en mångfald av stilar som anspelar på eller tar spjärn mot varandra. Det som skiljer den klassiska traditionen från den modernistiska traditionen är att den klassiska bygger vidare på sina föregångare, medan den modernistiska traditionen är sig själv nog. 

Det innebär inte att det nödvändigtvis råder en given kvalitetsskillnad mellan modernistiska byggnader och byggnader i den klassiska traditionen. Det finns god och det finns dålig modernistisk arkitektur och det finns god och dålig arkitektur i klassisk tradition. Däremot säger det sig själv att en tradition med tusentals år på nacken är rikare på erfarenheter, uttryck och möjligheter än en tradition som endast är ett sekel gammal.

Svagheten med den modernistiska traditionen är dess ideologiska strävan att ständigt börja om från början. Den som ständigt börjar på ruta ett måste gång på gång uppfinna hjulet på nytt. Däri ligger förklaringen till de senaste hundra årens fyrkantiga lådor som likriktat och förfulat våra städer. Börjar man på ruta ett i arkitektoniska sammanhang får man nämligen oftast en fyrkantig låda.

Till saken ska sägas att det är tveksamt om mycket av dagens samtida arkitektur över huvudtaget kvalificerar sig som modernism, eller ens pastischer på sådan. Den tidiga modernismen var ofta lekfull och mer inspirerad av den klassiska traditionen än vad dess upphovsmän skulle ha velat erkänna. Mycket av det som byggs i dag är helt enkelt likriktat och tråkigt antingen för att den som ritar inte kan bättre eller för att beställaren saknar fantasi.

Att rita och bygga hus i klassisk tradition i dag innebär inte ett försök att vrida klockan tillbaka hundra år utan att frigöra sig från de begränsningar som den modernistiska ideologin innebär med sin idé om att bryta med den tidigare arkitekturhistorien. 

Kanske kan det tyckas förvånande att just Upplands Väsby, miljonprogrammet mellan pendeltågsstationen och motorvägen, går före i frigörelsen från den modernistiska ideologins tvångströja. Men kanske är det inte så konstigt. Det är på sådana platser erfarenheten från det modernistiska stadsbyggnadsfilosofin är som mest närvarande och således också längtan efter traditionens skönhetsvärden som störst.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!