För trettio år sedan var civilsamhällets befrielse ur det offentligas bojor själva kärnan i den politiska högerns projekt. I Moderaternas nya idéprogram återknyter partiet till sin liberalkonservativa tradition och Hans L Zetterbergs tänkande, men civilsamhället nämns bara en enda gång.
Moderaternas idéprogramgrupp presenterade i veckan sitt förslag till nytt idéprogram för partiet. Gruppen, under ledning av förre europaparlamentarikern Christofer Fjellner, har arbetat med programtexten i ett och ett halvt år och nu ska den ut på remiss i partiet innan en reviderad version kan antas på kongressen 2021.
Med förslaget till nytt idéprogram återanknyter Moderaterna till den liberalkonservativa tradition det i flera avseenden lämnade bakom sig under åren som Nya Moderaterna. En jämförelse mellan det nya programförslaget och idéprogrammet från 2011 uppenbarar betydliga skillnader i partiets utgångspunkter och självbild. Även omvärldsanalysen skiljer sig. Verklighetsbeskrivningarna i det nya idéprogrammet är mörkare, hävdar somliga, andra beskriver dem som realistiska.
Avsnittet om migration och integration andas ett visst mått av självkritik. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att det var Moderaterna under ledning av Fredrik Reinfeldt som genom migrationsöverenskommelsen gjorde Miljöpartiets dittills marginaliserade ytterkantsståndpunkter på migrationsområdet till politiskt allmängods, med konsekvenser som de flesta är bekanta med i dag. Vad som förvånar är att programgruppen inte tar tillfället i akt att byta det urvattnade integrationsbegreppet mot assimilation, något som skulle vara mer rättvisande mot den politik som faktiskt förespråkas. Programförfattarna skriver att ”integration inte är en dubbelriktad process”, vilket tyder på att det i själva verket är just assimilationspolitik som förespråkas.
För dem som varit bekymrade över att Moderaterna under alliansåren inte förvaltade sitt liberalkonservativa idéarv är det nya förslaget till idéprogram ett steg i rätt riktning. I idéprogrammet från 2011 nämndes liberalkonservatismen inte överhuvudtaget och begreppen liberalism och konservatism endast en gång vardera. Det nya förslaget till idéprogram inleds med ett avsnitt om liberalkonservatismen och det liberalkonservativa stråket löper igenom hela texten, även om de är uppenbart att programgruppen lutar sig tyngre på det liberala benet än på det konservativa.
En liten men betydelsefull skillnad mot det tidigare idéprogrammet är betonandet av den västerländska civilisationen och de judisk-kristna rötterna. Här anknyter programgruppen till den konservativa position som Högerpartiet företrädde i 1960- och 70-talens kulturpolitiska debatter, då partiet mer eller mindre ensamt betonade Sveriges självklara plats i en vidare kulturkrets, i polemik mot den kulturradikala politik som på samma gång beskrevs som bildningsfientlig och provinsiell.
Särskilt glädjande är att programgruppen valt att återknyta till Hans L Zetterbergs idéer om “det allsidiga samhället”, som också blivit en egen kapitelrubrik i det nya förslaget till idéprogram. Hans L Zetterberg var sociolog, chefredaktör i Svenska Dagbladet och chef för opinionsinstitutet Sifo samt drivande i Moderaternas idéarbete från 80-talet in på 2000-talet, så till den grad att han ibland beskrevs som partiets ”chefsideolog”. Att Zetterbergs programarbete utgjort inspiration är ett lovande tecken inför fortsatt moderat idé- och politikutvecklingsarbete. Det är dock synd att programgruppen inte trycker hårdare på det som utgjorde själva kärnan i Zetterbergs vision för ett liberalkonservativt samhälle: civilsamhället.
Ordet civilsamhälle nämns endast en enda gång, och då i förbigående, i det nya programförslaget. Visserligen understryker programgruppen betydelsen av ett samhälle med fria och oberoende institutioner och visst svävar Zetterbergs ande över stycken som detta:
I ett fritt samhälle sker samhällsutvecklingen bara delvis genom politiken och inom den offentliga makten. Samhället utvecklas i människors relationer, i det fria näringslivet, i akademin, i samfunden, i det civila samhällets små och stora gemenskaper och i kulturen. Moderaterna vet att politiken har stora begränsningar och vill därför också att politiken ska begränsas. Samhället är större än staten.” Men även i andra sammanhang: ”Starka självständiga institutioner och en pluralism av samhällssfärer ger en viktig maktbalans i samhället. Självständiga sfärer som media, akademin och kulturen är viktiga motvikter när staten och politiken drar åt fel håll.
Men visionen om ett samhälle utanför politiken ter sig abstrakt och svepande. Som kontrast vill jag därför citera ett längre parti ur den presentation Zetterberg höll av programarbetet inför Moderaternas riksdagsgrupp 1990. Texten kan läsas i sin helhet här.
Vi har en gång haft en kort period med ett vitalt civilt samhälle i Sverige: då var bönderna kungar på sina hemman, då grundades vad som nu är våra stora företag, då uppförde borgare vackra stadshotell och planterade alléer i sina städer, då byggde de kulturintresserade teatrar och de fromma kyrkor, då levde och sjöng folkrörelserna. Tillväxten i ekonomin hade vad vi nu skulle kalla japansk fart. Sedan dess har flertalet bönder försvunnit, deras oinskränkta äganderätt till mark och skog har reglerats bort, deras ekonomi är subventionerad. Storföretagen har alltmer förlagt sin verksamhet utomlands. Borgarnas alléer har huggits ned på order av kommunala planerare. Stadens torg domineras inte av stadshotellets snidade veranda utan av Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens och Domus brutala betongfasader. Folkrörelserna har blivit socialfall som inte klarar sig utan statliga bidrag.
Det nya civila samhälle som skall ta över kommer inte att bli som gamla tiders. Men det liknar det gamla i att det bygger på frivilliga projekt, både små och stora, både svenska och internationella. Det liknar det gamla civila samhället också i att det bygger på äganderätt och frihet. I det nya civila samhället är emellertid medvetandet större än i det gamla civila samhället om att varje ingrepp från statsmakternas sida i medborgarnas liv, varje skatt, varje reglering, försvårar planer, dödar projekt, dämpar livslust och engagemang. Vi har nämligen en erfarenhet som inte våra förfäder hade: högskattesamhället med massiva byråkratier i den offentliga sektorn.
För att nå det civila samhällets renässans och dominans måste vi bekämpa socialdemokraternas vana att sätta likhetstecken mellan ”samhället” och statsmakterna. Som motgift vill vi vänja det svenska folket att med självklarhet tala om det ”civila samhället”.
När vi säger det civila samhället så avser vi allt som inte skall vara styrt av statsmakterna och inte en del av den offentliga sektorn. Det civila samhället är alltså inte motsatsen till det militära, utan motsatsen till det politikerstyrda. Till det civila samhället skall räknas hela ”den lilla världen” dvs. familj, grannskap, hembygd, nätverk, föreningar mm och av de delar av ”den stora världen” som inte skall styras av politiker, nämligen kyrkor, universitet, företag, kulturlivets institutioner, etiska kommittéer, konstnärlig verksamhet, fria yrken, etc.
Dessa skrivningar skulle med fördel kunna rymmas även i ett nutida liberalkonservativt idéprogram. För den som delar Zetterbergs liberalkonservativa syn på samhällsutvecklingen är det nya förslaget till idéprogram dock ett steg i rätt riktning. De abstrakta skrivningarna om samhällets olika sfärer och behovet av fria institutioner skulle dock ha mått bra av att kompletteras med en smula konkretion. Särskilt förvånande är att diskussionen om kulturlivet och kulturarvet i huvudsak lyser med sin frånvaro. Vikten av kulturlivets frihet understryks visserligen, men inte hur denna frihet skall uppnås eller vilken kultur som åsyftas. Ordet kulturarv förekommer endast en enda gång i programtexten, och då besynnerligt nog i avsnittet om miljöpolitik.
Reaktionerna på det nya programförslaget har inte låtit vänta på sig. Föga förvånande har det tagits emot med uppskattning i liberalkonservativa kretsar medan socialliberaler och personer längre till vänster varit mer tveksamma. Besynnerligast var kanske Upsala Nya Tidning som upprördes av att de moderata programmakarna anser att personer som får medborgarskap i Sverige ska föra en hederlig livsstil. Man måste tänja liberalismbegreppet väldigt långt för att kriminalitet skall betraktas som en livsstil bland andra.
Som vanligt när liberalkonservatismen förs på tal reagerar somliga socialliberaler med den sedvanliga spelade förvåningen. Det är ett intressant fenomen som vanligen inte drabbar andra ideologier, det vill säga att meningsmotståndarna låtsas som att uppfattningen inte existerar. Det är en sak att hävda att en ståndpunkt är knäpp, en annan sak att hävda att den inte finns. Liberalkonservatismen är en tanketradition med mer än ett sekel på nacken, begreppet vedertaget och återkommande i såväl forskning som idédebatt. Den är inte nyare, konstigare eller motsägelsefullare än socialliberalismen. Moderaterna har beskrivit sig som ett liberalkonservativt parti sedan 1970-talet, även om den liberalkonservativa traditionen i partiet går betydligt längre tillbaka.
För den som till äventyrs fortfarande inte känner till liberalkonservatismen kan läsa mer om den i min essä om frihetlig konservatism, eller lyssna på våra poddavsnitt om den frihetliga konservatismen och om Moderaternas idéprogram. För den som vill ha en användbar och kortfattad definition av den moderata liberalkonservativa texten bjuder jag på ännu ett citat ur Zetterbergs anförande 1990:
Liberalkonservatismen är ingen godtycklig blandning av liberalism och konservatism. Den är konservativ i den lilla världens frågor och liberal i den stora världens. Det ger moderata samlingspartiet en ideologisk särställning bland de svenska partierna, en slagkraftig vägvisare in i framtiden. Det är precis vad som behövs i en tid då vi oroas både för den lilla världen — till exempel att barn och äldre far illa — och för vårt läge i den stora världen — till exempel att vårt land tappar konkurrenskraft och blir isolerat i det nya Europa.
