Uppsalas politiker håller på att förvandla staden till oigenkännlighet, på tvärs mot invånarnas önskemål. I stadens södra delar ska ett nytt miljonprogramsområde byggas mitt i skogen, och den historiska stadskärnan fördärvas.
Jag bodde i Uppsala i mer än ett decennium, vilket gör det till den stad jag levt näst längst i. Under mina år på Uppsalaslätten lärde jag mig att rikets fjärde största stad i själva verket var två städer: Dels lärdomsstaden, centrerad kring universiteten, kyrkan och de numera i huvudsak nedlagda regementena, i huvudsak på den västra sidan om Fyrisån. Dels industristaden, med tyngdpunkt på den östra sidan, framvuxen under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet.
Båda dessa städer har lämnat imponerande avtryck efter sig i stadsbilden i form av det byggda kulturarvet. I förhållande till stadskärnans litenhet har Uppsala begåvats med en imponerande samling märkesbyggnader som vittnar om stadens långa och händelserika historia: Domkyrkan, slottet med vidhängande barockträdgård, Gustavianum, universitetshuset, Carolina Rediviva, Linnéträdgården – listan kan göras hur lång som helst. Också 1900-talet har lämnat ett imponerande byggnadsarv efter sig, till exempel i form av gamle stadsarkitekten Gunnar Leches sobra tjugotalsklassicism, med Vaksalaskolan som kronan på verket.
Nu har en tredje stad gjort entré som med kraft håller på att tränga undan dessa båda historiska städer: politikernas Uppsala. Politikernas Uppsala har under det senaste decenniet expanderat i rask takt, mitt i den historiska stadskärnan, med liten eller ingen hänsyn tagen till den befintliga bebyggelsen.
Fram tills nyligen möttes den som anlände till Uppsala med tåg av anblicken av Leches pastellfärgade 20-talshus i Fålhagen. På andra sidan spåren tronar Adolf Wilhelm Edelsvärds imposanta stationshus från 1866. Stationsbyggnaden finns alltjämt kvar, och rymmer en restaurang, men har kompletterats med en ny stationsbyggnad i form av en svart låda. Leches klassicism syns inte längre från tågfönstret: politikernas Uppsala har byggt en skärm av byggnader av det samtida slag som i bästa fall kan ha sett lite roligt ut på ritbordet.
Politikernas Uppsala påminner i detta avseende om Bryssel. Bryssel är en medeltidsstad som sedan byggdes om till huvudstad för ett imperium med kung Leopold II:s blodspengar från Kongo. Nu har medeltidsstadens vindlande gränder och de pampiga kolonialbyggnaderna fått sällskap av en tredje typ av objekt i glas och stål som snarast erinrar om rymdskepp som kraschlandat mitt bland den historiska bebyggelsen: eurokraternas Bryssel.
Hänsynslösheten mot kulturarvet och mot medborgarnas önskemål är det kännetecknande draget hos politikernas Uppsala. Musikens hus, granne med nämnda Vaksalaskolan, har av folkhumorn döpts till ”Forsmark 4”, på grund av de uppenbara likheterna med det norduppländska kärnkraftverkets reaktorbyggnader. Denna koloss uppfördes på en tomt där det tidigare stod några kulturminnesmärkta 1700-talshus, vilka påpassligt råkade brinna upp lagom till att första spadtaget skulle tas.
Det brutalaste ingreppet i den historiska miljön är den enorma administrationsbyggnad för universitetets byråkrater som Akademiska Hus tillsammans med ledande politiker, trots omfattande protester, lyckades få till stånd invid den botaniska trädgården, i slottets omedelbara närhet. Byggnaden, som ritats av den danska arkitektbyrån 3XN, är en främmande fågel i den historiska Uppsalamiljön, men allt annat än unik som byggnad betraktad. Den ser helt enkelt ut som det mesta annat som 3XN sätter sin signatur på, till exempel Swedbanks nya huvudkontor i Sundbyberg.
Nu vill politikernas Uppsala återigen flytta fram sina positioner på det historiska Uppsalas bekostnad. Även denna gång är det miljön runt slottet som är i skottgluggen. Uppsalas konstmuseum, som är beläget i slottets södra flygel, är tydligen för otillgängligt, och därför har något ljushuvud föreslagit att den gamla vasaborgen ska begåvas med en bergbana eller en glashiss, något som fått en proteströrelse att växa fram. Facebookgruppen “Rädda Uppsala Slott” har i skrivande stund 2 400 medlemmar.
Politikernas Uppsala har ingen tydlig partifärg. Många av de brutalaste ingreppen i stadsmiljön under de senaste decennierna har varit signerade betongkoalitionen S och M. Angreppet på Uppsala slott är det dock S, L och V som driver. Den gemensamma nämnaren för alla projekten är att medan det ofta funnits proteströrelser så har det sällan funnits någon opinion för projekten, utanför politikerkretsarna.
Detta uppifrånperspektiv återkommer också i planerna för en ny stadsdel i stadens södra delar. Stadens politiker har ingått ett avtal med staten som innebär att denna bekostar två nya järnvägsspår mellan Uppsala och Stockholm mot att Uppsala bygger över 30 000 nya bostäder.
Trots att marknaden för nyproducerade lägenheter är mättad i Uppsala – lägenhetspriserna i staden har sjunkit på senare år – planerar politikerna en ny stadsdel med storskalig flerfamiljshusbebyggelse. Upsala Nya Tidning beskrev i en kritisk artikel projektet som ”fem nya Gottsunda mitt i skogen” (Gottsunda är ett av Uppsalas särskilt utsatta områden).
Efterfrågan på småhus – villor, radhus och kedjehus – är skriande i Uppsala och människor är beredda att pendla mycket långt för möjligheten att bo i ett eget hus. Trots detta planerar Uppsalas makthavare ännu fler lägenheter. Villaområden ingår inte i politikernas visioner för staden, och medborgarnas efterfrågan verkar lika ointressant som när det kommer till de historiska miljöerna i stadskärnan.
Politikerna kanske tror att de ”sätter Uppsala på kartan” eller ”tar staden in i framtiden” när de bygger bort och bygger sönder stadens särprägel. Kanske har de lyssnat till arkitekternas argument om att byggnader måste ”spegla sin samtid” och därför gått med på att smälla upp en tvilling till Swedbanks huvudkontor i anslutning till 1500-talsslottet. Kanske tror de att den hänsynslösa framfarten på tvärs mot både kulturarv och medborgare är ett uttryck för dådkraft och självförtroende.
För en utomstående betraktare är dock inte självförtroende det första man tänker på när man följer Uppsalas stadsbyggnadspolitik. Tvärtom är intrycket en stad vars makthavare lider svårt av mindervärdeskomplex, sneglar nervöst på allt och alla andra, lyssnar på charlataner, men missar den egna stadens unika kvaliteter. En kvalificerad gissning är att det inte kommer att vara byggnaderna från politikernas Uppsala som kommer att dominera eventuella vykort från staden om hundra år.
