Den nya skogskolonialismen

EU:s strategi för biologisk mångfald och den svenska skogsdebatten utgår ifrån samma koloniala inställning: att skogen finns till för att tillfredsställa avlägsna stadsbors önskemål och behov. Makten över skogen måste decentraliseras.

Bland personer som själva lever långt ifrån skogen finns en utbredd uppfattning att den finns där för att tillfredsställa deras önskemål och behov. Det blir tydligt om man iakttar den skogsdebatt som senast blossade upp i samband med skogsutredningens slutbetänkande i november.

Vi har till exempel de ”gröna” politikerna och debattörerna, för vilka skogen framstår som ett universalbotemedel mot klimatångest. Träd binder koldioxid, medan massan kan användas till byggmaterial, klimatvänligare diesel, fjärrvärme och pappersförpackningar. Alltså bör man, enligt denna linje, plantera väldiga odlingar av poppel och douglasgran i snörräta rader, hugga ned dem efter några år och plantera nya. Detta förstör visserligen mångfalden i skogen och gör den otrevlig att vistas i, men som jag tidigare har uppmärksammat är dagens klimatrörelse mer än villig att offra miljön för att minska utsläppen.

Sedan har vi dem som tvärtom värnar den biologiska mångfalden så mycket att de letar igenom andras skog i jakt på rödlistade arter, i hopp om att få skogsområdet stämplat som ”nyckelbiotop” och därmed beröva skogsägaren hennes äganderätt. Stämpeln innebär i praktiken ett förbud mot avverkning, eftersom virke från nyckelbiotoper är osäljbart.

Ytterligare andra vill begränsa skogsbruket eftersom de anser att mänsklig interaktion med naturen per definition förstör den. Denna övertygelse hindras inte av detaljer som att den biologiska mångfalden i själva verket är som störst i ängsmarker, som är en produkt av just människans bearbetning av naturen. Ibland grundar sig deras motvilja mot kulturlandskapet i naturromantik, ibland i synen på skogen som en trevlig rekreationsyta att semestra i ett par veckor om året.

Vad ingen av dem verkar fråga sig är: vems skog är det egentligen jag vill ta i anspråk för att uppnå mina syften? Svaret brukar nämligen vara: någon annans.

Att minska växthuseffekten, skydda rödlistade arter och bevara urskogen är alla hedervärda ambitioner. Problemet är den koloniala föreställningen att skogen finns där för att tillfredsställa vad det nu är för behov de själva håller högst, oberoende av vad de som faktiskt äger skogen vill.

Ingenstans blir detta tydligare än i EU-kommissionens strategi för biologisk mångfald. Förslaget, som presenterades i höstas, går ut på att 30 procent av unionens yta ska klassificeras som skyddsvärd. En tredjedel av den – 10 procent – ska omfattas av så strikta regler att skogsbruk, jakt och fiske förbjuds. Förnybar energiproduktion kan däremot, paradoxalt nog, tillåtas.

Kommissionen förtydligar att mänsklig närvaro ”inte nödvändigtvis” kommer att vara förbjuden. Formuleringen får den misstänksamme att börja undra om även den svenska allemansrätten kan komma att inskränkas av Bryssel. Men det som framför allt ger upphov till onda aningar är att EU inte kräver att en tiondel av varje medlemslands yta ska omfattas av de mest drakoniska reglerna, utan en tiondel av unionens sammanlagda yta. För ett land med så stor yta som Sverige, och vars politiker lider av ett så svårt duktighetskomplex, kommer det sannolikt att innebära mycket mer än en tiondel.

Att svenska myndigheter tar så lätt på svenska skogsägares äganderätt är illa nog. Att utländska myndigheter tar sig rätten att diktera villkoren för svensk natur är oacceptabelt. Hur regelverket för Sveriges skog ser ut angår över huvud taget inte EU. Skogen är inte en resurs för politiska makthavare att förfoga över som de önskar. Men makthavare på alla nivåer verkar ständigt glömma bort att den skog de göra anspråk på ofta tillhör någon helt annan.

Glömma bort, eller medvetet ignorera. ”Ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse men också globalt intresse ur miljösynpunkt?”, frågade den förra skogsutredaren Charlotta Riberdahl på ett ökänt Almedalsseminarium 2016. Hon är inte ensam om föreställningen att viktiga resurser inte bör lämnas åt enskilda människor att förvalta.

I själva verket är det tvärtom: viktiga resurser bör inte lämnas åt politiker, tjänstemän och myndigheter att förvalta. Visst är det sant att skogsägare har ett ekonomiskt intresse som ibland föranleder dem att avverka skog, men de har också ett ekonomiskt intresse av hållbart skogsbruk. Skogen är deras levebröd och det de lämnar efter sig till nästa generation.

Skogen är också något de ofta har i sin omedelbara närhet, vilket skiljer dem från eurokraten i Bryssel och MP-väljaren på Södermalm. Människor bryr sig om det som är nära dem. Det är därför vindkraft är så mycket populärare i storstäderna än i de områden där vindkraftanläggningarna byggs, och det är därför skogsägaren är mer sannolik att ta ansvar för skogen än den som enbart betraktar den som en resurs för att uppnå politiska mål. Den som i första hand måste bära konsekvenserna av ett dåligt beslut är den som bör fatta beslutet.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!