Tro inte att du får tillbaka din personliga integritet

Regeringen och Moderaterna vill göra det ännu lättare för polisen att avlyssna medborgarna. Idén är att försvara samhället mot grov kriminalitet, men är man inte försiktig går det fria samhället under i dess makthavares iver att försvara det.

Sedan den 1 april i år får svensk polis hacka misstänkta brottslingars datorer och mobiler. Orsaken är att brottslingar, precis som många laglydiga medborgare, har svarat på den utbredda statliga avlyssningen genom att kryptera sin kommunikation. Nu får polisen i sin tur utsätta mobiltelefoner och datorer för datorvirus som läser av informationen innan den hunnit krypteras.

För att få hacka någons mobil behöver polisen ett domstolsbeslut. Det är inget större besvär. Visserligen finns inga siffror för hur många ansökningar om just hemlig dataavläsning (den formella termen för polisens hackningsverksamhet) som avslås, men man kan få en fingervisning av att titta på statistiken för övriga så kallade hemliga tvångsmedel. 

Enligt Åklagarmyndighetens årliga rapport avslogs bara 0,7 procent av ansökningarna om avlyssning av telefonsamtal och elektronisk kommunikation förra året. För övervakning av var, när och med vem en misstänkt kommunicerar var avslagen 1,1 procent, och vad gäller kameraövervakning och rumsavlyssning fick polisen bara avslag i ett respektive två fall.

Den 5 oktober publicerade DN ett reportage om polisens nya hackningsverksamhet. Vid det laget hade 136 begäranden om hemlig dataavläsning behandlats i domstol sedan den nya lagen trädde i kraft, och enligt uppgifter till tidningen följer avslagen samma mönster som för de andra hemliga tvångsmedlen. Att behöva gå till domstol för att få hacka medborgarnas datorer verkar mest bara vara en formalitet.

Trots att bläcket knappt hunnit torka på dessa rätt extrema befogenheter är regeringen inte nöjd. Förra veckan lanserade den en utredning som ska undersöka möjligheterna att ta övervakningsstaten till ännu en ny nivå.

  • I framtiden ska polisen inte behöva domstolstillstånd över huvud taget för att sätta upp dolda mikrofoner. Åklagare ska kunna godkänna övervakningen i väntan på domstolsbeslut.
  • Rumsavlyssning och kameraövervakning ska kunna knytas till en person, var vederbörande än befinner sig. Detta skulle kunna innebära att den som umgås privat med en brottsmisstänkt, eller bara råkar äta på samma restaurang, drabbas.
  • Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation (alltså av var, när och med vem någon kommunicerar) ska kunna användas mot målsäganden (!).
  • Övervakning ska kunna användas för mindre allvarliga brott. I dag måste man vara misstänkt för ett brott med minimistraffet två eller fyra år, beroende på typen av övervakning. I framtiden ska polisen kunna lägga ihop minimistraffen för olika brott för att komma upp i en tillräcklig siffra.
  • När polisen misstänker utpressning, övergrepp i rättssak, mened och skyddande av brottsling ska dolda mikrofoner och avlyssning av telefonsamtal få användas utan hänsyn till straffvärde.

Respekten för individens privatliv lyser med sin frånvaro. Hade vi kunnat lita på att övervakningen enbart drabbar personer det finns goda skäl att misstänka för allvarliga brott, hade det varit en sak. Polisen måste kunna övervaka misstänkta. Men vi kan inte lita på att enbart de grovt kriminella kommer att drabbas. När övervakningsstaten får ett nytt verktyg verkar det vara oemotståndligt för rättsväsendet att inte tänja på gränserna för när det får användas. Vi såg det i fallet med EU:s datalagringsdirektiv, som marknadsfördes som ett verktyg mot grov brottslighet, men i praktiken ofta används mot betydligt trivialare brott.

– Man tror att lagen används för att jaga terrorister men det gör den inte. Den används oftast för att tillgodose olika upphovsrättsliga frågor som att ladda ner eller strömma filmer, säger Jon Karlung, vd för internetleverantören Bahnhof.

När regeringen nu vill ge övervakningsstaten ännu en steroidinjektion förslag återstår att sätta sitt hopp till oppositionen. Framför allt Moderaterna vill ju gärna se sig självt som partiet som står med armarna i kors mellan den lilla människan och staten, och Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell har faktiskt en invändning mot regeringens förslag. Han tycker det är obegripligt att regeringen inte dessutom utreder möjligheten att sätta in övervakning mot gängmedlemmar som inte är misstänkta för något brott. I övrigt anser han att regeringens förslag redan borde ha blivit lagstiftning för längesedan.

Moderaterna har själva lagt ett förslag om övervakning. De vill att FRA inte bara ska få spionera på kommunikation som korsar landets gränser, alltså mellan en person i Sverige och en som befinner sig utomlands, utan även på kommunikation inom Sverige. Regeringen är positiv. Enligt försvarsminister Peter Hultqvist är det något den nya utredningen mycket väl skulle kunna undersöka.

Nog står Moderaterna mellan den lilla människan och staten, men det är inte den lilla människans intressen de företräder. 

Givetvis skulle få moderater, eller för den delen socialdemokrater, känna igen sig i den beskrivningen. I sina egna ögon är de förkämpar för just den lilla människans frihet från pistolattacker, gänguppgörelser och sprängdåd. Gängkriminaliteten är Sveriges allvarligaste politiska problem, och den som är väldigt fokuserad på ett mål – exempelvis brottsbekämpning – glömmer lätt bort vilka konsekvenser hans åtgärder får på andra områden.

I fallet med utökad statlig övervakning ges staten ännu ett maktmedel. Det kan användas mot grovt kriminella, men lika gärna mot småbrottslingar eller personer som på andra sätt misshagat dem som för tillfället styr. Genom historien har övervakning återkommande riktats mot grupper med en viss politisk uppfattning, och ofta gått hand i hand med censur. På 1700-talet, när polisen i många europeiska länder gick från att vara en sorts ordningsvakt till en övervakande organisation, hände det ofta att den fick i uppdrag att spåra och bestraffa källan till rykten om makthavare. 

Det finns ingenting som säger att övervakningsmaskineriet inte skulle kunna fylla en sådan roll igen. Man måste ha en särdeles naiv tilltro till dagens och framtidens politiker för att vilja anförtro dem sådana maktmedel som regeringen och Moderaterna nu propagerar för.

I Det öppna samhället och dess fiender (1945) formulerade filosofen Karl Popper toleransparadoxen: ett samhälle som är för tolerant mot de intoleranta upphör att vara ett tolerant samhälle. Frihet fungerar likadant. Vill man försvara det fria samhället genom att begränsa friheten, till exempel genom att inskränka den personliga integriteten, har man snart inget fritt samhälle kvar att försvara.

Och när samhället väl har upphört att vara fritt, kommer det att förbli ofritt. Det ligger inte i makthavares natur att släppa ifrån sig makt. Tänk efter: När såg du senast övervakningsstaten backa? 

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!