Sverige är auktoritetsskadat

Orsaken till Sveriges relativt milda åtgärder mot spridningen av Coronaviruset är att några förbud inte behövs. Svenskar gör som de blir tillsagda ändå. På kort sikt ger det oss en relativt stor frihet, men på längre sikt är vår djupa respekt för auktoriteter ett hot.

På många sätt har vi kommit lindrigt undan. I andra länder får man inte gå utomhus utan ett intyg på att man har giltiga skäl. Möten och sociala sammankomster är förbjudna och pubar och caféer tvingas hålla stängt. Våren anländer utan att man har möjlighet att njuta av den.

Sverige brukar befinna sig i den livsstilsauktoritära änden av skalan. Få stater är lika ivriga att detaljstyra sina medborgares liv. I många av de länder som nu har infört strikta restriktioner är medborgarna till vardags betrodda att köpa kyld öl – till och med om det råkar vara söndag – eller att avgöra tillsammans med sin partner hur de ska fördela sin föräldraledighet. Men nu, ställda inför Coronapandemin, är svenska makthavare snarast laissez faire i jämförelse med sina utländska kollegor.

Författaren Elisabeth Åsbrink menar att Sverige är fredsskadat. Våra makthavare förlitar sig på tillit och egenansvar eftersom vi saknar erfarenheter av allvarliga kriser.

Kort sagt, de flesta är inte särskilt rädda för katastrofer därför att katastrofer inte har skett. Det kan man naturligtvis också kalla logik, men en nationellt begränsad sådan, som om världen stannar vid Sveriges gränser – som om analysen av coronavirusets farlighet är 1: det händer inte här, och 2: det händer i vart fall inte mig. Men är bristande katastrofberedskap detsamma som tillit? 

Visst är Sverige fredsskadat och naivt på många punkter, men huvudorsaken till myndigheternas agerande i Coronakrisen misstänker jag är en annan: Sverige är auktoritetsskadat. Svenskar är så vana att lyda auktoriteter att det inte behövs mer än en rekommendation från någon med prefixet ”stats-” i yrkestiteln för att vi ska göra som vi blir tillsagda. Varför skulle då våra myndigheter besvära sig med faktiska förbud?

På kort sikt verkar denna lydiga attityd ha tjänat oss väl. Vi får åtminstone, till skillnad från britterna, ta promenader utan att den lokala polisavdelningen förföljer oss med drönare och publicerar videomaterialet med fördömande kommentarer om att promenaderna i fråga är ”icke nödvändiga” och därför underförstått bör vara förbjudna. Vi har inte, som spanjorerna, börjat hyra andras hundar för att få ta en kort promenad utomhus. Det är skönt att fortfarande ha en hel del frihet, och en majoritet verkar komplettera friheten med personligt ansvarstagande. Två av tre svenskar har valt bort att resa och att träffa vänner på grund av pandemin.

Frågan är dock vad den djupa svenska respekten för auktoriteter får för konsekvenser på längre sikt. En tredjedel har ju inte har valt bort resor och vänner de senaste veckorna, och det finns en oro att deras brist på personligt ansvar kommer att driva våra makthavare till förbud. ”Risken är att alla får betala priset för deras nonchalans, trots att en majoritet lagt om sina liv”, skrev Ivar Arpi i SvD i måndags. Enligt Aftonbladet diskuteras möjligheterna på politisk nivå att spärra av Stockholm och därmed hindra bosatta i huvudstaden från att besöka andra delar av landet. Statsministern varnade i sitt tal 22 mars för fler ”ingripande beslut”.

I en sådan situation är svenskars stora respekt för auktoriteter ett problem. Regler och lagar som införs i krissituationer har en obehaglig tendens att hänga kvar långt efter att krissituationen som legitimerade dem har gått över. Som nationalekonomen Milton Friedman uttryckte det: Inget är så permanent som ett temporärt regeringsprojekt. Se bara på hyresregleringen, som började som krigstidspolitik för att dämpa produktionen av bostäder till förmån för mer akuta behov, eller på de senaste decenniernas massövervakning.

Inom den ekonomiska politiken hoppas näringslivet på krispaket och tankesmedjan Arena Idé svarar med att staten inte bör ge företagen några pengar utan i så fall gå in som ägare. Finansminister Magdalena Andersson verkar inte avogt inställd.

På ett icke-ekonomiskt plan innebär pandemin en uppsving för övervakningssamhället. I Moskva ska det strikta utegångsförbudet upprätthållas genom ett ”ett smart system för övervakning” som tros innehålla kameror med ansiktsigenkänning. I Storbritannien, där övervakningskamerorna redan står som spön i backen, jagar polisen som sagt ensamma vandrare med drönare. I Sverige är motståndet mot massövervakning redan begränsat, och riskerar att helt försvinna när det gäller att stoppa spridningen av en pandemi. Som kulturskribenten Håkan Lindgren skriver: ”Coronaviruset kan bli det bästa som har hänt den digitala övervakningsbranschen”.

En vacker dag kommer Coronasmittan att gå över, men de friheter vi riskerar att förlora de närmaste månaderna kommer inte med nödvändighet att återvända. Vi behöver en starkare motståndskraft mot auktoriteter för att kunna försvara våra fri- och rättigheter, för att inte tala om att erövra nya.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!