Påståendet att statliga medier behövs för att säkra förekomsten av fri och oberoende journalistik är ett uselt argument för public service. Det utgår från en syn på vad frihet och oberoende innebär som strider mot alla vedertagna definitioner.
Medier som finansieras och kontrolleras av den politiska makten, direkt eller indirekt, kan inte enligt någon rimlig definition anses vara fristående eller oberoende. Fria medier är endast de som står fria från den politiska makten. Oberoende är ett mer komplicerat begrepp, eftersom alla företag är beroende av sina kunder, investerare och så vidare, oavsett om dessa utgörs av enskilda konsumenter på den fria marknaden, av rika knösar som riskerar sitt kapital, eller av politiska makthavare med hjälp av skattebetalarnas pengar.
Skev definition av oberoende
De som menar att public service, finansierat med pengar som avtvingats medborgarna genom skattesystemet, och vars verksamhet och finansiering regleras genom politiska beslut, är oberoende, avslöjar vilken typ av beroende det är som de finner problematiskt. Kanske ännu mer avslöjande är vilken typ av beroendeställning de finner oproblematisk.
Den som menar att public service är oberoende menar att de specifika mediehusen genom sin finansieringsmodell är oberoende av medborgarna på den fria marknaden. Att man är ensidigt beroende av den politiska makten anser dessa personer vara ett mindre problem. Det handlar alltså om att göra makten oberoende av medborgarna. Man kom en god bit på vägen mot det målet när riksdagen 2018 klubbade igenom den nya finansieringsmodellen för public service för sex år framåt.
En fri mediesektor kan bara uppstå där det finns konkurrens och där olika medier granskar både makten och varandra. I totalitära stater där politiken kontrollerar hela medieutbudet får maktens megafoner stå oemotsagda, men på en fri mediemarknad finns hela tiden risken att den som far med osanning själv blir granskad och avslöjad.
I Sverige växte den fria pressen fram efter tryckfrihetsreformen 1809. Tidningarna gavs ut av idealister och entreprenörer, av företagare och intresseorganisationer. Somliga var knutna till en enskild riking, andra till politiska partier. Var och en av dessa tidningar kan givetvis anklagas för att ha varit beroende av en finansiär eller en organisation, men tillsammans utgjorde de en smältdegel av konkurrerande perspektiv, som nagelfor och korrigerade varandras påståenden.
De svenska public servicebolagen ägdes från början av den svenska fria pressen, men ägandet övergick senare steg för steg i folkrörelsernas (som vid det laget redan börjat sammansmälta med den offentliga sektorn) och senare i statlig ägo. Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB grundades 1997, sedan folkrörelserna tappat intresset för verksamheten, och fungerar som ett slags krockkudde mellan bolagen och staten för att upprätthålla illusionen om armslängds avstånd.
Något oberoende är det dock inte tal om. Förvaltningsstiftelsens styrelse nomineras av riksdagspartierna och utses av regeringen. Stiftelsen utser sedan styrelser till de respektive programbolagen, en uppgift som tidigare även den låg hos regeringen. Regeringen utser dock ordförande i Sveriges Televisions styrelse, och utfärdar regleringsbreven till verksamheten. Riksdagen fastslår finansieringen och Myndigheten för press, radio och tv tillser att dessa efterlevs.
Hyckleriet Radiotjänst
Tidigare gömde sig programbolagens chefer bakom indrivarverksamheten Radiotjänst i Kiruna AB som garant för sitt påstådda oberoende. I och med skattefinansieringen som infördes 2018 har detta hyckleri upphört, men också möjligheten för den enskilde medborgaren att välja bort att finansiera public service. Granskningsnämnden för radio- och tv var en annan dimridå som programbolagen använde sig av, då för att ducka kritik för osaklighet och partiskhet.
Granskningsnämnden, som nu är avskaffad, hade inte i uppdrag att följa upp sakligheten och opartiskheten över tid i programbolagens innehåll. Likväl hänvisade bolagen hela tiden till denna när frågan kom på tal. Faktum är dock att det inte har funnits och inte finns någon enda instans med uppdrag att tillse att programbolagen följer sitt uppdrag på dessa områden. Något intresse från programbolagen själva har inte kunnat skönjas.
Trots en omfattande kritik mot vad som i breda väljargrupper uppfattas som en slagsida vad gäller problemformuleringar och omvärldsanalyser har det varken från programbolagens sida eller från politiskt håll gjorts några ansatser att genomlysa detta. Många borgerliga väljare blev förvånade och besvikna när de borgerliga partierna röstade för den nya public servicefinansieringen, utan att ställa några motkrav, till exempel på en genomlysning av de angelägna frågorna om programbolagens saklighet och opartiskhet över tid.
Man kan tycka att det borde ligga i public serviceföretagens intresse att bemöta den omfattande kritik om påstådd osaklighet och politisk tendens över tid som tilltagit på senare år. Det faktum att stora väljargrupper uppfattar programutbudet som vinklat avseende problemformuleringar och vilka som får komma till tals, borde vara skäl nog för en oberoende utredning, om inte annat så för att kunna tillbakavisa påståendena. Att programbolagen konsekvent vägrar sådan granskning borde inte göra kritikerna lugnare.
Polariserat förtroende
Public servicebolagen åtnjuter alltjämt högt förtroende bland allmänheten, visar de förtroendemätningar som görs av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Förtoendet är dock olika högt bland olika väljargrupper. Högst är det bland miljöpartistiska väljare och lägst bland sverigedemokrater. Denna bild speglar ganska väl journalisternas egna partisympatier, enligt en undersökning från Göteborgs universitet, där miljöpartister är kraftigt överrepresenterade bland public servicebolagens journalister, medan sverigedemokrater helt lyser med sin frånvaro. Detta borde vara skäl nog för en rejäl genomlysning av bolagens verksamhet.
I Storbritannien rasade i början av 2000-talet en liknande debatt kring sakligheten och opartiskheten i BBC:s programutbud. Där tillsattes en oberoende utredning för att gå till botten med förhållandena. Utredningen resulterade i den mycket läsvärda rapporten ”From seesaw to whagon wheel”. Utredarna konstaterade att det mycket riktigt fanns en slagsida åt det progressiva hållet i programutbudet, men att detta inte främst kom till uttryck i de politiska programmen och i bevakningen av de politiska partierna. Slagsidan var i stället mer försåtligt och gjorde sig framför allt gällande i det övriga programutbudet, som kultur- och nöjesprogram, i form av vilka frågeställningar och lyftets och vilka röster som kom till tals.
Det finns skäl att anta att förhållandena är likartade vid de svenska public servicebolagen. När det kommer till nyhetsprogrammen och den partipolitiska bevakningen inför val görs undersökningar om hur de olika partierna framställs och kommer till tals, och där klarar sig både SVT och SR i regel bra. Det är i det övriga programutbudet, som kultur-, nöjes- och samhällsprogrammen, som risken för osaklighet och partiskhet är mest överhängande.
Den brittiska utredningen ledde till ett omfattande förändringsarbete inom BBC och nya rutiner för uppföljning och utvärdering av opartiskheten och sakligheten i hela programutbudet. Den som månar om public service borde verka för att en oberoende utredning av samma slag som genomfördes i Storbritannien kommer till stånd även här. Avfärdandet av kritiken kommer snarare att underblåsa denna än motverka den.
Tveeggat svärd
Statliga mediebolag är precis som statlig kulturpolitik en lockande tanke för den som betraktar samhället som ett projekt och vill ha kraftiga verktyg för att genomdriva sin agenda. Men precis som i fallet med kulturpolitiken är public servicemedierna ett tveeggat svärd. De verktyg dina kompisar kontrollerar i dag kan falla i dina motståndares händer i morgon.
De skattefinansierade medierna är också problematiska av andra skäl, vilket har blivit uppenbart under de senaste årens nedgång för den kommersiella mediemarknaden. Den fria konkurrensen på mediemarknaden sätts nämligen ur spel när det finns dominerande aktörer som har sin finansiering säkrad genom det offentliga.
Det svenska radio- och tv-monopolet tillkom en gång i världen eftersom den fria pressen ville slippa konkurrens från nya etermedier. I dag, när alla medier konkurrerar med varandra på nätet är de skattefinansierade ett allt större problem för de mediehus som kämpar på den kommersiella marknaden. Att försöka möta detta genom att öka det statliga stödet till andra medier är inte en väg framåt för den som värnar en fri och oberoende mediesektor på riktigt.
Välkommen debatt
Den nya finansieringsmodellen för public service har visserligen cementerat programbolagens dominerande ställning för ytterligare fyra år framåt, men även hällt bränsle på en redan eldfängd debatt. Allt fler har börjat ställa sig frågan om vi ska ha skattefinansierade medier och i så fall hur deras uppdrag ska vara avgränsat.
I god tid innan den nuvarande finansieringsmodellen löper ut behöver vi en politisk diskussion om huruvida och i så fall varför vi ska ha statliga medier. Det verkar som att den omfattande kritiken efter riksdagsbeslutet 2018 sakta börjat sjunka in hos flera av de borgerliga partierna, som närmat sig sina väljares uppfattning i frågan. Det är inte en dag för tidigt.
