Sockerskatt gör oss fattigare, inte nyttigare

Läskskatt är på agendan igen. Den motiveras med hälsoskäl, men att göra läsk dyrare gör oss inte nyttigare – det gör oss fattigare. Men det lär inte hindra makthavarna, för det är inte folkhälsan som är målet, utan pengarna.

För inte så länge sedan var Storbritanniens premiärminister Boris Johnson en förkämpe för rätten att bestämma över sin egen livsstil. 2006 var han en av få som stod upp för ”Storbritanniens värsta mamma” (hennes brott var att smuggla in snabbmat till elever som enbart serverades hälsokost), och senast i somras ville han utreda huruvida landets straffskatter på läsk faktiskt gjorde någon nytta.

Sedan insjuknade Johnson i Corona, och det visade sig att hans frihetliga ställningstagande inte gick djupare än att rättfärdiga hans egen livsstil. Nu när han själv vill bli hälsosam, tänker han nämligen tvinga resten av landet att följa efter. ”Vi behöver vara mycket mer interventionistiska”, är hans slutsats, premiärministern i ett av Europas mest interventionistiska länder när det gäller medborgarnas ätande, drickande och eventuella rökande.

Den svenska Cancerfonden känner likadant. I början av månaden tog den ställning för läskskatt, eftersom övervikt en riskfaktor för flera typer av cancer. Generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström konstaterar nöjt att den brittiska punktskatten på läsk och saft (den Boris Johnson nu tydligen inte tycker är tillräckligt interventionistisk) har lett till att producenterna har sänkt sockerhalten.

Och så långt stämmer det. Läskskatten, som uppgår till drygt två svenska kronor per liter för drinkar med mer än åtta gram socker per deciliter, gör tvålitersflaskor 4–5 kronor dyrare. För många märken innebär det en skillnad på 20 procent, och många tillverkare hade inte råd att höja priset så mycket utan sänkte sockerinnehållet i stället.

En av dem är AG Barr, som tillverkar den skotska läsken Irn-Bru. Drycken, ibland kallad ”Skottlands andra nationaldryck” (efter whisky), var känd för att ha en väldigt söt smak. Sedan kapade AG Barr sockerinnehållet, från 8,5 till 4 teskedar per burk, och hävdade att det var precis vad konsumenterna ville. De skulle inte ens kunna känna någon skillnad. 

Konsumenterna instämde inte. Försäljningen av Irn-Bru har djupdykt och AG Barrs aktier sjunkit kraftigt. Vem vet var det hade slutat, om inte AG Barr av en ren slump hade råkat hitta ett gammalt handskrivet recept från 1901 i arkiven, och känt att man inte kunde undanhålla kunderna denna kulturskatt. Sockerhalten i den nygamla Irn-Bru visade sig vara ännu högre än i den som fanns före läskskatten.

Det är ganska lätt för en konsument att kompensera för läskskatt. Inte för att prishöjningen inte är kännbar för dem med små marginaler, utan för att alternativen är så många. Man kan köpa ett billigare märke eller gå till en billigare affär. Man kan välja en söt dryck som inte omfattas av skatten, som de sliskiga islattedrycker med smaksatt sirap som kafékedjorna brukar sälja. Man kan äta godis eller kakor i stället.

Eller så fortsätter man helt enkelt att dricka läsk. De som förespråkar punktskatter verkar tro att gemene man inte bara har en fast matbudget, utan en fast budget för varje enskild produkt. Men Medelsvensson kommer inte att titta på sin läskbudget, sucka och konstatera att det väl inte blir någon mer Coca-Cola den här månaden bara för att priset på läsk har gått upp. Han eller hon kommer med största sannolikhet att välja bort något annat i stället. Säga vad man vill om isbergssallad, men dess attraktionskraft är inte särskilt stark bredvid en kall läsk.

Vad en punktskatt gör är nämligen inte att begränsa vår möjlighet att konsumera exempelvis läsk, bensin eller snus. Den begränsar vårt totala konsumtionsutrymme. Vi är fortfarande fria att prioritera hur vi vill med de pengar vi har kvar, och produkter som punktbeskattas tenderar att vara produkter många prioriterar högt. Endera är de beroendeframkallande (tobak, ibland alkohol), eller oersättliga i vardagen (bensin, el), eller något man helt enkelt inte vill undvara om man kan välja bort något annat i stället. Punktskatter gör oss inte nyttigare, klimatvänligare eller nyktrare – de gör oss fattigare.

Ändå fortsätter punktskattlobbyister och politiker att inte låtsas om hur människor fungerar när det gäller skatter, förmodligen eftersom de när det kommer till kritan inte är intresserade av några andra konsekvenser än sina egna intäkter.

Annars hade de inte fortsatt argumentera för sockerskatter trots att Sverige bokstavligt talat är omgivet av dåliga exempel. Finland införde punktskatter på sötsaker och glass 2011, bara för att två år senare konstatera att skatterna saknade positiva hälsoeffekter. 2017 avskaffades de. Årsskiftet 2017–2018 chockhöjde i stället Norge sin sockerskatt, vilket ledde till att gränshandeln slog rekord. Den danska sockerskatten som infördes ungefär samtidigt som den finska har inte bara givit gränshandeln en ekonomisk injektion – det pågår på fullt allvar smuggling av godis över Öresund.

Men inga avskräckande exempel kommer att hindra dem som vill ha en sockerskatt i Sverige. De vill åt våra pengar, och i förekommande fall känslan av att åtminstone ha kontroll över medborgarnas matvanor när så många verkliga problem har hamnat bortom statens kontroll. Och när skatten införs och visar sig misslyckas, kommer det att förklaras med att den inte är hög nog eller täcker tillräckligt många produkter, och så utökas skatten på grund av det. Men kom ihåg: den gör oss inte nyttigare. Den gör oss bara fattigare.