Så blev ”rasism” en meningslös etikett

Begrepp som ”rasism” och ”sexism” har blivit så urvattnade att de knappt betyder någonting. Det är resultatet av en avsiktlig process, där många politiker och debattörer har allt att vinna på att blanda bort korten gällande vem som egentligen är rasist och sexist.

Rasism är, enligt Svenska akademiens ordbok, en ”(politisk, social) åskådning som (i enlighet med vissa utrerade rasteorier) kraftigt betonar rasens betydelse för samhället; strävan att hålla den egna rasen fri från främmande raselement”. Till detta kan man lägga åsikten att en ras (normalt ens egen) är överlägsen andra.

Jämför denna definition med fenomen som nu för tiden får etiketten ”rasism”. Några exempel: Carl von Linnés forskning. Åsikten att fri invandring och en välfärdsstat inte går ihop. Winston Churchill, som ledde kampen mot Nazityskland. När butiker enbart säljer ljusa hudfärgade plåster (”konkret exempel på den strukturella rasismen som finns i samhället”, enligt Diskrimineringsbyrån i Uppsala). Att ge ut en bok om hur klansamhällen fungerar (kulturrasism, enligt Aftonbladets recensent). Att kalla viruset bakom den pågående pandemin ”det kinesiska coronaviruset” – åtminstone om man får tro USA:s vicepresident.

Man kan, om man vill, gå ännu längre. Enligt Robin DiAngelo, författare till den uppmärksammade boken White Fragility, är man per automatik rasist om man är vit amerikan. Det börjar bli svårare att komma på saker som inte kan definieras som rasism, än saker som får plats i det allt rymligare begreppet.

I sin essä Politics and the English Language (1946) skriver George Orwell att ett språk förfaller när det blir vagt och dysfunktionellt. Till exempel: när ord tappar sin innebörd. Han nämner fascism, som redan då kommit att stå för ”något icke önskvärt”, och demokrati, som kommit att användas om positiva saker i allmänhet. I dag skulle man kunna lägga fler politiska begrepp till listan.

Orwell skriver att språkligt förfall inte är någon naturlig process. Människor formar språket för sina egna ändamål. Politiker och debattörer som måste försvara svårförsvarliga ståndpunkter lägger sig till med ett abstrakt, vagt språkbruk som ofta snarare förvirrar än förklarar. På så vis slipper de säga rakt ut vad de egentligen menar. Det språkliga förfallet är både avsiktligt och ändamålsenligt.

När ord tappas på mening får vi svårt att tala om begreppen de brukade symbolisera. Tänk själv: Vad skulle du använda för ord för att ringa in fenomenet ”rasister” i dess ursprungliga bemärkelse – alltså rasfixerade människor som anser att vissa med anledning av sin hudfärg är överlägsna andra – utan att samtidigt inkludera exempelvis personer som kritiserar anhöriginvandring eller ibland använder ett gammaldags ord för chokladboll?

Rasism-etiketten har så många gånger klistrats på de senare, att den inte längre fungerar som definition av de förra.

Det finns fler exempel. Sexism brukade innebära en könsorienterad motsvarighet till rasismen – föreställningen att kvinnor och män är fundamentalt olika och det ena könet är överlägset det andra.

I dag används det bland annat om: reklam för underkläder. Pornografi. Bantningstips. Skämt på studentflak, särskilt om man skämtar om Metoo-rörelsen. Könsstereotypa barnkläder. Manliga pronomen, när de används för att beskriva en ospecificerad person. Att använda en manlig yrkesbeteckning, som ”talesman” eller ”ombudsman”, för att beskriva en kvinna. De båda sista exemplen kommer från ingen mindre än Europarådet. Att över huvud taget anse (inse) att det finns biologiska skillnader på gruppnivå mellan män och kvinnor kan nu för tiden definieras som sexism, som Google-ingenjören James Damore fick erfara när han avskedades för just denna uppfattning.

Ordet sexism har, genom att appliceras på allt mer vardagliga och normala fenomen, blivit så överanvänt att det blivit betydelselöst. Frågan är – varför? Vem vinner på att vi inte längre har något ord som ringar in personer som betraktar könstillhörighet som något extremt viktigt och hyser uppfattningen att män och kvinnor bör behandlas olika?

Svaret är uppenbart: Det gör personer som betraktar könstillhörighet som något extremt viktigt och hyser uppfattningen att män och kvinnor bör behandlas olika.

Tyvärr finns sådana i Sverige, precis som det finns personer som betraktar ras som något extremt viktigt och hyser uppfattningen att människor med olika hudfärg bör behandlas olika. Det finns personer som på fullt allvar betraktar mörkhyade personer som mindre värda, eller anser att kvinnor är lägre stående varelser som inte ens omfattas av grundläggande mänskliga rättigheter. Och varje gång någon använder ord som ”rasism” eller ”sexism” för att beskriva inbillade mikroaggressioner, gör de det lättare för de verkliga rasisterna och sexisterna att försvinna i mängden.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!