Prepping i pestens tid

Den som inte är förberedd är oförberedd. Så löd statsminister Fredrik Reinfeldts bevingade ord i valrörelsen 2014. Det är ett konstaterande som kan användas i en lång rad sammanhang, inte minst när det kommer till frågor som rör krisberedskap.

Coronavirusets spridning har, inte utan fog, stressat upp den annars så självsäkra medelklassen. I villaförorter som Nacka och Bromma gapade hyllorna för matvaror med lång hållbarhet som pasta och konserver, tomma sedan rapporterna om allt fler svenska sjukdomsfall kommit allt tätare.

Coronaviruset är naturligtvis värt att ta på allvar, och då det är svårt att som lekman bedöma riskerna, allra helst som myndigheternas budskap är otydliga och motsägelsefulla, är det bäst att ta det säkra för det osäkra. En positiv bieffekt av epidemin är dock att de senaste årens ökade uppmärksamhet kring individuell krisberedskap tycks ha gjort intryck på breda samhällsgrupper.

Det var inte många år sedan preppers, personer med ett särskilt stort intresse för krisberedskap, betraktades med skepsis och misstro av det omgivande samhället. Den som rustade sig för en samhällskris genom att bunkra vatten och förnödenheter uppfattades som en foliehatt och en konspirationsteoretiker. I medierna tecknades nidbilder av militärt överintresserade män som byggde bunkrar i trädgården.

På senare år har bilden nyanserats. Intresset för krisberedskap har spridit sig utanför den lilla gruppen av preppers. Efter hand började till och med journalistkåren svänga, från avståndstagande till nyfiket intresse. 2017 kom journalisten Anna-Maria Stawrebergs bok Prepping – Att hoppas på det bästa men att förbereda sig på det värsta, som riktade sig till en bredare allmänhet, och förra året visade Sveriges Television dokusåpan Nedsläckt land, som var ett slags blandning av underhållning och folkbildning.

Sensmoralen i Nedsläckt land var tydlig. De två lag som ställdes mot varandra gavs markant olika förutsättningar: det ena laget placerades i en modern ”smart” lyxvilla, där så gott som allt var elektrifierat. Det andra laget fick nöja sig med ett gammalt torp med vedspis och brunn på gården. När elektriciteten stängdes av blev det emellertid tydligt vilka som dragit det längsta strået. Den underförstådda kritiken mot det moderna samhällets sårbarhet var närmast övertydlig.

En liknande påminnelse om just in time-samhällets kortsiktighet och sårbarhet fick den som besökte matbutiker runt om i Stockholm den första helgen i mars i år. Stockholmarna hade omsatt sina nyförvärvade preppingkunskaper i praktisk handling. Bullens pilsnerkorv och soldatens ärtsoppa hade tagit slut, liksom handsprit och munskydd.

Den rykande åtgången på nödvändighetsartiklar och hållbara livsmedel bekräftade en sanning som preppers alltid har förfäktat: krisberedskap handlar inte bara om att bereda sig på en kris, utan att förbereda sig på reaktionerna på en kris. Den som börjar förbereda sig först när krisen står för dörren är för sent ute.

I Sverige finns ingen myndighet med ansvar för livsmedelsförsörjningen i händelse av krig eller kris. 1993 års beredskapsförordning upphävdes 2002. I samband med EU-inträdet avskaffades de svenska beredskapslagren med livsmedel. Inte heller för en omfattande epidemi är de svenska myndigheterna förberedda. De svenska fältsjukhusen avvecklades i politiskt samförstånd i början av 2000-talet. Den som inte är förberedd är oförberedd.

Preppern, som tidigare avfärdats som en extremist eller en kuf, är plötsligt en respekterad auktoritet. Den som bunkrat livsmedel och nödvändigheter sedan tidigare behöver inte oroa sig när paniken sprider sig i samhället och butikshyllorna gapar tomma. När andra börjar hamstra är det i regel redan för sent. Om något gott kommer ur coronaepidemin så torde det vara denna lärdom.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!