Inget får oss att glömma värdet av personlig integritet som en kris. Och ingen kris gynnar den som som vill expandera övervakningssamhället mer än Corona. När vi alla är potentiella förövare behöver man inte längre bemöta invändningen att den oskyldiga majoriteten drabbas för ett fåtal skurkars skull.
Moskva är i karantän, och ingen får lämna hemmet utan tillstånd. Ansiktsigenkänning används för att kontrollera att reglerna följs, och övervakningskamerorna behöver bara någon minut för att identifiera den som tagit en för lång omväg till affären. Ansiktsmasker hjälper inte. När en Moskvabo i början av månaden bröt karantänen för att gå ut med soporna tog det en halvtimme innan polisen knackade på hans dörr.
Där epidemin började, i Kina, behöver man skanna en QR-kod och registrera sitt namn, ID-nummer och kroppstemperatur för att komma in i sitt bostadshus eller på arbetsplatsen. Telefonoperatörer spårar människors rörelser och en del städer erbjuder belöningar åt dem som anger sjuka grannar.
När det gäller övervakning är Kina och Ryssland extremfall, men under Coronaepidemin kan de lika gärna betraktas som avskräckande exempel. Smittspårningsappar har börjat dyka upp i vart och vartannat land, och medan epidemin förr eller senare kommer att gå över, är risken att den utökade övervakningen blir klar.
Övervakning i fickformat
Teknologigiganterna Apple och Google är i full fart med att utveckla en gemensam teknologi för smittspårning. Såväl IOS- som Androidmobiler ska utrustas med möjligheten att spåra människors interaktioner via Bluetooth för att i efterhand kunna varna alla som kommit i kontakt med en Coronasmittad person.
Användarnas personliga integritet och säkerhet är centrala för designen, lovar de båda teknologijättarna.
Samtidigt utvecklas smittspårningsappar över hela världen. Det norska Folkhelseinstituttet har redan släppt en, och åtta europeiska länder håller på att utveckla den gemensamma plattformen Pan-European Privacy-Protecting Proximity Tracing, förkortad Pepp-PT, som till skillnad från Apples och Googles decentraliserade informationslagring bygger på att all information om vem som varit i närheten av vem lagras i en central databas. EU-kommissionen har givit projektet sin välsignelse.
Andra går ännu längre. Det sydkoreanska inrikes- och säkerhetsministeriet har till exempel utvecklat en app som hjälper personer som är isolerade i hemmet att hålla kontakt med vården. Haken är att appen samtidigt använder GPS för att övervaka att de inte lämnar hemmet.
Frivillighet, än så länge
Än så länge är smittspårningsapparna i västvärlden frivilliga att ladda ned. Däremot krävs ett väldigt stort antal användare för att de ska fungera. Enligt den brittiske epidemiologen Christophe Fraser vid Big Data Institute i Oxford behöver 60 procent av ett lands befolkning ha en app installerad för att den skulle bli ett effektivt smittspårningsverktyg. Exempelvis innebär det att 50 miljoner tyskar behöver ladda ned appen, en siffra som hittills ingen app har lyckats uppnå i Tyskland som inte är förinstallerad på telefoner.
Tvång kan alltså komma att behövas för att göra smittspårningen effektiv. Det är svårt att se de myndigheter som utvecklat apparna rycka på axlarna och gå vidare om för få installerar dem, och investeringen därmed blir värdelös. Coronaviruset har redan gjort både politiker och medborgare ovanligt bekväma med långtgående politiska tvångsmedel.
Det är dock fullt möjligt att våra makthavare inte ens behöver ta till tvångsmedel. Det norska Folkhelseinstituttets app Smittestopp laddats ned av över 60 procent av befolkningen, trots varningar för att den kan röja smittade personers identitet.
Smittspårningsappar är inte heller det enda tecknet på ett växande övervakningssamhälle. I England uppmanades människor tidigt att kontakta myndigheter om de misstänkte att deras grannar bröt mot karantänreglerna. Nu ser den inställningen ut att ha nått Sverige. Finansborgarrådet i Stockholm Anna König Jerlmyr uppmanar stockholmare att använda stadens app ”Tyck till” för att ange krögare som inte verkar följa reglerna, men hon förnekar bestämt att det är ett angiverisamhälle hon bidrar till att skapa.
Vem bryr sig om personlig integritet?
Information om människors intressen, åsikter och rörelsemönster en guldgruva för både politiker och storföretag. Ju mer de vet om en person, desto större möjligheter har de att skräddarsy övertygande politiska budskap och reklambudskap för just henne, och desto bättre blir deras chanser att styra hennes beteende vid såväl valurnan som i affären.
Ändå värderar de allra flesta sin personliga integritet lågt. Många är beredda att ge upp den inte bara för brottsbekämpning och antiterrorinsatser, utan även för bekvämligheten att mobiltelefonen vet på förhand vilken adress man vill ha en vägbeskrivning till, eller för nöjet att få höra från en Facebookapplikation att man ser precis ut som Angelina Jolie.
Det beror inte på att folk i allmänhet uppskattar att bli övervakade och kartlagda. Motståndet mot FRA-lagen och reaktionerna på Cambridge Analytica-skandalen pekar åtminstone i motsatt riktning. Men övervakningssamhället är bara ett av många problem som konkurrerar om vår uppmärksamhet, och de andra problemen är ofta både mer konkreta och mer akuta. Inte bara det, de är ofta problem som anses kunna lösas med just övervakning.
Det finns fler politiska mekanismer som gynnar övervakningssamhället. De som vinner på att urholka den personliga integriteten är relativt få, men har otroligt mycket att vinna. Sociala medieföretag, vars hela affärsidé bygger på detaljerad data om användarna, har starka skäl att försvara och bygga ut övervakningssamhället. Likaså politikens sociala ingenjörer. Folk i allmänhet förlorar på det, men den enskilde internetanvändaren har oändligt mycket svagare incitament att engagera sig i frågan än Mark Zuckerberg.
Eftersom de flesta väljare inte är engagerade i frågan, kommer inte heller politiker att engagera sig. Hur goda intentioner de än har är deras primära mål att vinna val, och det gör man på akuta frågor mitt i rampljuset. Inte på personlig integritet.
Övervakningsepidemin
I kristider väger den personliga integriteten ännu lättare. Våldsbrottslighet och otrygghet gör människor trygghetsorienterade, och massövervakning misstas ofta för trygghet. Dammet brukar knappt hinna lägga sig efter ett terrorattentat förrän väljare börjar ropa efter åtgärder, och makthavare är snabba att göra dem till viljes. Se bara på hur USA:s massövervakning och datalagring av telefon- och mejlkonversationer exploderade efter 9/11, eller över de utspel som följde på terrordådet på Drottninggatan 2017. En utredning tillsattes för att se över möjligheten att använda FRA:s signalspaning i brottsutredningar, något som enligt Svt:s inrikespolitiske kommentator Mats Knutson skulle ha varit ”helt otänkbart”, och polisen krävde å sin sida fler övervakningskameror.
Effekten blir långt ifrån alltid den önskade. De övervakningskameror som placerades ut i problemförorterna Rinkeby och Tensta lyckades exempelvis inte trolla bort narkotikalangningen, utan fick den bara att flytta in i lokala butiker.
Problemet för den som vill expandera övervakning och datalagring i syfte att komma åt gängbrottslighet eller terrorism, är att det finns ett tydligt ”vi och dom”. En stor grupp oskyldiga offer ställs mot en liten grupp förövare, och även om den första gruppen är beredd att offra en hel del för att den andra ska få vad den förtjänar, innebär åtgärderna att oskyldiga drabbas.
I Coronakrisen är gränsen mellan oss och dem utsuddad. Vi är alla potentiella offer och potentiella förövare. När alla kan bära på smittan och alla kan drabbas av den finns inte längre en oskyldig grupp som riskerar att drabbas. De som utvecklar smittspårningsappar som hotar den personliga integriteten eller uppmanar medborgare att ange varandra för olika förseelser behöver inte bemöta argumentet att den oskyldiga majoriteten skadas i jakten på en skyldig minoritet. Det finns inte längre någon oskyldig majoritet.
Något annat som skiljer den nuvarande epidemin från kriser relaterade till brottslighet är uppoffringsmentaliteten. När det gäller terrorism, och i någon mån även gängbrottslighet, uppfattas det som en seger att leva sitt liv som man alltid levt det. Låter man sig påverkas har man förlorat. I Coronatider är det tvärtom. Den som lever sitt liv som hon alltid levt det uppfattas som självisk och hänsynslös. Det dygdiga är att göra uppoffringar, ju större desto bättre. Med den utgångspunkten blir man betydligt mer benägen att tolerera övervakning och eventuell medföljande kontroll.
Det är ett guldläge för den som vill expandera övervakningsstaten.
Kunskap är makt
Man kan förstås invända att Corona är ett allvarligare problem än övervakningssamhället, men epidemin är inte allvarligare – den är bara mer akut. Medan den förr eller senare kommer att gå över är risken stor att övervakningen består. När tekniken väl finns på plats ligger det inte i staters eller storföretags natur att låta bli att använda den.
En vanlig missuppfattning är att massövervakning och datalagring bara riskerar att skada dem som har skelett i garderoben. I själva verket sker dataläckor med allvarliga konsekvenser hela tiden. Förra vintern röjdes känsliga uppgifter om mottagare av ekonomiskt bistånd i Stockholm, inklusive personer med skyddad identitet, när ett misstag hos det anlitade IT-bolaget gjorde att meddelanden skickades till fel personer. 2019 avslöjade Computer Sweden att 2,7 miljoner telefonsamtal till den nationella sjukvårdsupplysningen 1177 låg öppet tillgängliga på nätet. Och förhoppningsvis har ingen glömt skandalen på Transportstyrelsen, då körkortsregister, företagshemligheter och känslig infrastrukturinformation gjordes tillgänglig för icke säkerhetskontrollerad personal i utlandet.
Digital information är helt enkelt aldrig riktigt säker. Det är inte för inte som den tyska parlamentariska utredningen av NSA-aktivitet i landet använder skrivmaskiner i stället för datorer. Den ryska säkerhetstjänsten ryktas göra samma sak.
Att värna sin personliga integritet är dock inte bara en säkerhetsfråga. Kunskap är makt. Att utförlig information om enskilda människors rörelsemönster, surfhistorik och kontakter finns samlad innebär att ett kraftfullt maktmedel ligger där och bara väntar på att användas. Det behöver inte nödvändigtvis vara i illvilligt syfte, men vi lever i en tid då politiker vill detaljstyra våra liv, och företag kapitaliserar på att detaljstyra reklam baserat på personlig information. Det är dumt att ge dem den makten.
Coronapandemin ser ut att vara övervakningssamhällets perfekta katalysator, och vi har all anledning att vara oroliga över konsekvenserna.
