Den som blir bannlyst från sociala medier har sin yttrandefrihet kvar i teorin, men inte i praktiken. Från ett frihetligt perspektiv är frågan om det fria ordet på nätet ett svårlösligt dilemma: äganderätten står mot yttrandefriheten.
Bannlysningen av USA:s dåvarande president Donald Trump från de sociala medieplattformarna Facebook och Twitter ställde en rad principiella frågor på sin spets. För en frihetligt sinnad person innebär IT-bolagens alltmer ogenerat auktoritära sätt att moderera åsikter på sina plattformar en svår avvägning mellan två grundläggande principer: äganderätten och yttrandefriheten.
Det är en äganderättslig fråga eftersom IT-bolagen är privata företag som äger sina plattformar och där erbjuder sina tjänster till oss användare. Det blir också en fråga om yttrandefrihet eftersom ett fåtal amerikanska bolags plattformar på senare år har kommit att bli det offentliga samtalets grundläggande infrastruktur, där både enskilda opinionsbildare och publicister möter sin publik. Att stängas av från de sociala arenorna är numera liktydigt med att bli utestängd från offentligheten. Det går således inte att likna med att exempelvis bli nekad att handla i en specifik butik eller portad från en specifik restaurang.
Den som blir deplattformiserad från sociala medier har visserligen kvar sin yttrandefrihet i teorin, men inte i praktiken. För den som värnar yttrandefriheten och det offentliga samtalet går det således inte att, som vissa mindre nogräknade debattörer har gjort de senaste veckorna, reducera detta till enbart en fråga om äganderätt. Allra helst som de som med störst emfas har hänvisat till just äganderätten som argument för IT-bolagens deplattformisering av Trump och andra inte har visat sig vara särskilt konsekventa i sitt plötsliga vurmande för en oinskränkt äganderätt.
Kontraheringsplikten
Dessa debattörer väljer att göra det bekvämt för sig genom att bortse från någonting som kallas för kontraheringsplikt. Kontraheringsplikt har införts på marknader som anses särskilt viktiga för att samhället ska fungera eller för att den enskilde ska kunna åtnjuta sina medborgerliga fri- och rättigheter, till exempel yttrandefriheten. Kontraheringsplikten är inte oproblematisk från ett frihetligt perspektiv, eftersom den innebär en inskränkning i den privata äganderätten i form av ett avsteg från avtalsfriheten.
Kontraheringsplikten innebär att en näringsidkare som är verksam i en viss bransch inte kan neka en användare från att använda företagets tjänster om den så önskar. Det kan handla om vatten, avlopp, renhållning, sjukvård, transport, taxiverksamhet och kanske mer relevant för denna diskussion om telefonbolag, bredbandsbolag och postföretag. Ett postutdelningsföretag kan alltså inte neka att skicka vissa personers brev och ett bredbandsbolag inte neka vissa kunder att använda deras nät.
Kontraheringsplikten är vedertagen i de flesta länder och tämligen okontroversiell i de flesta fall. Därför är det särskilt underligt att personer som inte ifrågasätter den när det kommer till andra branscher med liknande förutsättningar tycker att det är så självklart att just de sociala medieföretagen utifrån en obegränsad äganderätt skulle kunna neka användare på vilka grunder de behagar. I Storbritannien förbereds redan lagstiftning av detta slag för att begränsa de sociala plattformarnas möjligheter att godtyckligt moderera användarnas åsikter, genom att förbjuda dem att bannlysa användare och yttranden om inte dessa strider mot brittisk lag.
Nätjättarnas särställning
De sociala medieföretagens särställning är problematisk eftersom de genom sin oligopolsituation har närmast oinskränkt makt över det offentliga samtalet, och därmed också över den politiska debatten. Den som vill nå ut till en publik i dag är i praktiken beroende av ett fåtal privata aktörer. Grindvakterna har med andra ord blivit färre och mäktigare i dag, jämfört med hur det såg ut i det traditionella medielandskapet då offentlighetens väktare utgjordes av en lång rad redaktörer, förläggare och publicister som konkurrerade med och granskade varandra.
Nätjättarna har också en särställning på ett annat sätt, i och med att deras exempellösa framgångar bygger på att de förhöll sig neutrala till det innehåll som vi användare producerade på deras plattformar. Det var genom att utgöra en neutral infrastruktur för användargenererat innehåll som de sociala nätverken växte sig stora och till slut kom att dominera internet och såväl våra mellanmänskliga relationer som våra offentliga samtal och debatter.
Detta möjliggjordes genom den så kallade BBS-lagen (BBS står för ”Bill Board System”), eller ”lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor”, som den heter på byråkratsvenska. Dessa elektroniska anslagstavlor betraktades alltså av samhället som en infrastruktur utan ansvar för det som publicerades på plattformarna, precis som en brevbärare inte kan hållas ansvarig för innehållet i de brev han levererar eller ett telefonbolag inte ansvarar för innehållet i de samtal som rings över deras nät.
Denna ansvarsfrihet innebär också att företagen bakom dessa ”digitala anslagstavlor” inte kan lägga sig i vad användarna gör på plattformarna (så länge de inte bryter mot lagen), lika lite som brevbäraren kan lägga sig i vad brevskrivaren skriver eller telefonbolaget diktera telefonsamtalen på dess linjer. Börjar ägaren till den digitala anslagstavlan utöva redaktörskap över innehållet är det inte längre en digital anslagstavla utan en publicistisk verksamhet, och då gäller helt andra regler. En publicist ansvarar för det den publicerar och för detta ändamål har både lagstiftning och ett omfattande pressetiskt regelverk utvecklats.
De sociala medieföretagen måste alltså bestämma sig för om de vill vara digitala anslagstavlor, som förhåller sig neutralt till det innehåll som vi användare skapar på plattformarna, eller om de är publicister som kurerar och modererar innehållet. Men då följer också ett publicistiskt ansvar, precis som för andra medieföretag. Dagens situation, där en handfull dominerande aktörer har all makt som tillkommer en publicist, men inget ansvar, är ohållbar.
Allt detta bortser de från som nu försöker reducera IT-bolagens allt mer maktfullkomliga agerande till en fråga om att ”privata företag får göra vad de vill på sina hemsidor”. Jag har till och med sett personer likna Facebook och Twitter vid hamburgerkedjan McDonalds webbplats och mena att detta långsökta exempel på något sätt skulle bevisa att den som blir deplattformiserad från Facebook inte har något att beklaga sig över eftersom vederbörande inte heller kan kräva att publicera sig på hamburgerkedjans hemsida.
Om de sociala medieföretagen skulle välja den publicistiska vägen framåt, och ta det publicistiska ansvaret fullt ut, skulle de också frångå den roll som varit nyckeln till deras framgångar. För användarna skulle det innebära slutet för sociala medier så som vi känner dem, det vill säga plattformar för användargenererat innehåll.
Godtycke och maktfullkomlighet
Även den som anser att de stora IT-bolagen är i sin fulla rätt att diktera villkoren för sina plattformar och styra över innehållet har dock skäl att kritisera hur detta görs. Detta gäller särskilt bristen på konsekvens och transparens. Med tanke på vilken maktställning oligopolbolagen har är det rimligt att användarna kan ställa krav på förutsebarhet, öppenhet och transparens avseende modereringarna.
I dag vet många av dem som blivit avstängda från plattformarna inte av vilken anledning de blivit det. Regelverken är medvetet luddigt utformade för att öppna för ett stort mått av godtycke. Någon möjlighet att överklaga finns i regel inte och det är i praktiken omöjligt för en vanlig användare att få tag i någon representant för företagen att diskutera saken med. Inkonsekvensen är också skriande och uppenbar. Sedan Donald Trump blev avstängd från Twitter har exemplen på diktatorer och andra skräckfigurer som uttryckt långt mer hårresande saker än Trump men ändå fått vara kvar stått som spön i backen.
Ens fiendes fiende är inte nödvändigtvis ens vän
De som nu gläds åt att deras meningsmotståndare blivit bannlysta från de sociala medieplattformarna bör nog fundera på om det inte finns en risk att deras glädjerus över tystandet av andra inte riskerar att övergå i en gruvlig baksmälla. De borde fråga sig om de verkligen önskar sig ett scenario där en handfull privata bolag har närmast oinskränkt makt över det offentliga samtalet och den politiska debatten. Även om de tycks sakna både ryggrad och principer borde de ändå ställa sig frågan om en sådan ordning inte i framtiden skulle kunna riskera att gå ut över dem själva.
När personer som annars intar vänsterståndpunkter plötsligt driver en stenhård och kompromisslös linje för oinskränkt äganderätt, bara för att de gläds över den åsiktsreprepression som just för tillfället går deras väg, bör de ställa sig frågan om de vill att kontraheringsplikten skall avskaffas även för andra branscher och verksamheter.
Särskilt märkligt har det varit att se publicister och journalister, en yrkeskår som åtminstone historiskt brukat vara, eller i alla fall betraktat sig som, yttrandefrihetens väktare, driva på för att de sociala medieföretagen ska moderera användarnas utsagor. Det är sannolikt att detta är ett svar på den konkurrens som de traditionella medierna fått från nya publicister som hittat sin publik via de sociala medierna. Genom hårdare åsiktskontroll på de sociala plattformarna hoppas företrädare för det som nedlåtande har kallats för gammelmedia på att denna konkurrens ska kunna stävjas. Men ens fiendes fiende är inte nödvändigtvis ens vän.
För den frihetligt sinnade är avvägningen mellan yttrandefrihet och äganderätt inte enkel. Målkonflikten påminner om den konflikt i migrationsfrågan som splittrade inte minst den libertarianska rörelsen och gjorde tidigare vänner till bittra fiender. Det var en konflikt där äganderätten ställdes mot individens fria rörlighet. Den frihetliga reflexen borde dock vara att äganderätten väger tyngst när den ställs mot yttrandefriheten, eftersom inskränkningar av äganderätten tenderar att leda till att även övriga friheter går förlorade.
Sågar av den gren de själva sitter på
Det är också högst tveksamt om de sociala medieföretagen själva vinner på sitt allt mer maktfullkomliga agerande. På kort sikt kanske de gynnas av att stryka den högröstade opinionen och de klåfingrigaste politikerna medhårs, men på lång sikt sågar de av den gren som de själva sitter på.
Missbruket av oligopolställningen har medfört en omfattande kritik av de sociala mediejättarna och många av deras användare letar nu efter alternativ där taket är högre. Konkurrenter har försökt etablera sig genom åren, utan att lyckas, men ju större grupper som känner sig ovälkomna på Twitter och Facebook, desto större blir marknaden för nya aktörer.
Det är också tveksamt att åsiktskontrollen och bannlysningarna kommer att leda till mindre polarisering och ett bättre samtalsklimat. Tvärtom riskerar vi att se fler och tydligare filterbubblor och ökad polarisering när olika åsiktskluster söker sig till separata nätverk och plattformar. Åsiktskontrollen riskerar därmed att bli kontraproduktiv gentemot det uttalade syftet.
Risken är dessutom överhängande att de sociala medieföretagens övergivande av rollen som digitala anslagstavlor kommer att leda till att politiken flyttar fram positionerna och inskränker företagens äganderätt genom allt striktare lagstiftning. Kontraheringstvång är sannolikt bara början. Ökad politisk kontroll välkomnas dessutom av många inom den traditionella journalistkåren, som länge upplevt sig vara på den förlorande sidan i konkurrensen med nya medier. I Svenska Dagbladet vädjade nyligen journalisten Sam Sundberg till infrastrukturminister Anders Ygeman om att denne skulle ta initiativ till ett statligt socialt nätverk. Vad skulle kunna gå fel?
De social mediejättarna borde, om inte annat av självbevarelsedrift, värna rollen som opartiska digitala anslagstavlor och därmed stå upp för inte bara den teoretiska utan också den faktiska yttrandefriheten på nätet. Därmed skulle de också minska risken för politiska inskränkningar av äganderätten.
Jag har länge förespråkat en återgång till ett decentraliserat internet, som under bloggosfärens guldålder då plattformarna var många och användardrivna. Jag fruktar dock att dagens utveckling snarare kommer att leda till ökad kontroll och centralisering.
Såväl IT-bolagen som vi användare förlorar när yttrandefriheten inskränks och det fria samtalet i sociala medier, som under ett och ett halvt decennium varit en fantastisk tillgång som berikat samhället och medborgarna, försvinner och ersätts av någonting som sannolikt är betydligt sämre.
