När EU-kommissionen presenterar en ny plan för att värna den biologiska mångfalden innebär den bland annat att jakt och fiske förbjuds på en tiondel av Sveriges yta. Dessa aktiviteter likställs med gruvdrift och annan industriell verksamhet vad gäller naturpåverkan.
EU vill värna den biologiska mångfalden. Gott så. Problemet är bara att när generella riktlinjer ska dras upp för hela unionen från ett kontor i Bryssel tenderar dessa att bli ett alldeles för trubbigt instrument. Dessutom är det illa förankrat i den verklighet som påverkas av de nya reglerna om de går igenom.
I ett nytt förslag för att värna den biologiska mångfalden i unionen går EU-kommissionen betydligt längre än det tidigare Natura 2000-skyddet. Enligt det nya förslaget skall en tredjedel av EU-ländernas markyta och vattenyta klassas som skyddsvärd, och en tredjedel av denna yta, det vill säga en tiondel av den totala ytan, klassas som särskilt skyddsvärd. Det handlar framför allt om urskogar och naturskog, men också våtmarker och torvmarker.
På den särskilt skyddade ytan skall mänsklig påverkan reduceras till ett minimum för att de naturliga processerna skall kunna pågå ostört. Bland de företeelser som inte ska få förekomma nämns skogsbruk, gruvdrift, jakt och fiske. Ni läste rätt, jakt och fiske likställs med gruvdrift och skogsbruk vad gäller påverkan på naturen. Det speglar en fullständigt världsfrånvänd syn på hur jakt och fiske bedrivs men också på hur ekosystemen fungerar. Det går inte bara att plocka bort en komponent, som viltvården, och tro att naturen skall återgå till något slags naturtillstånd så som det gestaltade sig innan mänskligheten kom in i bilden.
Det är också anmärkningsvärt att kommissionen medger undantag för produktion av förnyelsebar energi. Den som någonsin besökt en vindkraftspark, eller sett en sådan på avstånd, vet att en sådan medför betydligt större ingrepp i en känslig naturmiljö än vad jakt och fiske gör.
För svensk del kommer förslaget, om det drivs igenom i sin nuvarande form, få stora konsekvenser, inte minst för landets jägare och fiskare. Svenska jägareförbundet har naturligtvis gått i taket och skickat en skrivelse till EU-kommissionen. I övrigt har dock förslaget i huvudsak flugit under radarn i den svenska debatten, vilket är ett generellt problem när det kommer till lagförslag på EU-nivån. Trots att dessa lagar får stora konsekvenser är intresset i Sverige begränsat.
Det svala intresset för EU-lagstiftningen i Sverige är extra anmärkningsvärt eftersom det finns en tendens att just Sverige vill visa sig bäst i klassen och överimplementera de regelverk som kommer från Bryssel, det vill säga gå betydligt längre än vad EU kräver. Det är som att de svenska makthavarna är så glada och stolta över att få vara med i de internationella sammanhangen att de anstränger sig extra hårt.
Det är bra att Jägareförbundet sätter ned foten, men det behövs fler röster som protesterar mot ett förslag som inte bara vore ett hårt slag mot möjligheterna att bedriva jakt och fiske utan även mot äganderätten som sådan, och som riskerar att innebära ytterligare en maktförskjutning från medlemsstaterna till den överstatliga nivån.
