Konstnärer som Anders Zorn kritiseras för bristande samhällelig medvetenhet. I själva verket är konst utan politiska poänger något sunt, men för dem som strävar efter att politisera varje aspekt av vardagen är sådan konst snarast subversiv – och måste politiseras.
Bild: Midnatt av Anders Zorn, 1891.
Anders Zorn, en av den svenska konstskattens främste konstnärer, ställs ut på Nationalmuseum. Där kan man ta del av hans målningar av makthavare och societetsdamer, hembygdens folkliv, prostituerade i Paris, och förstås de berömda nakenstudierna av badande kvinnor.
Man får också lära sig hur Zorns nakenstudier ibland förmedlade ”en total utsatthet som i vår tids ögon är verkligt besvärande” och ibland ”skapades av och för den renodlat manliga blicken”. På texten till en målning av två algeriska kvinnor i slöja förklaras att detta plagg i konsten används för att ”skapa en erotisk laddning ämnad för en europeisk manlig blick”. I själva verket kan det förstås vara så enkelt som att de avbildade kvinnorna målades i slöja eftersom de bar slöja. På flera andra ställen i utställningen poängteras att Zorn strävade efter att avbilda vad han såg.
Den klassiska målningen ”Midsommardans” kommer med sin egen version av den varningstext Nationalmuseum har placerat under Gustaf Cederströms ”Karl XII:s likfärd”, där vi påminns om att det minsann inte är någon autentisk återgivning av verkligheten. Under ”Midsommardans” står det:
Målningen uppfattas ofta som ett ideal för svenska traditioner, men den är långt ifrån en autentisk ögonblicksbild. Zorn målade den för Stockholmsutställningen 1897. Året innan hade han först iscensatt det hela i Mora, skaffat en majstång och bett ungdomar från trakten dansa trots att kyrkan förbjudit midsommarfirande mitt i byn. Traditionen med majstång, som vi förknippar med svensk midsommar, kom hit med tyska invandrare för femhundra år sedan.
Att svenska traditioner har element från andra kulturer är förmodligen det mest okontroversiella påståendet man kan göra i svensk kulturdebatt, men somliga verkar aldrig tröttna på det. Inte heller gnatandet om ”den manliga blicken”, en term som vid det här laget är så välanvänd att den tappat all djupare betydelse än att en person som råkar vara man iakttar någonting, är det minsta originellt.
Ändå är det ingen överraskning att dessa aningen slitna klyschor har givits utrymme på Nationalmuseums Zornutställning. Det hade varit mer anmärkningsvärt om de hade saknats. Vi lever nämligen i en genompolitiserad tid, där knappt någon del av vardagen eller privatlivet – och definitivt inte kulturen – är fredad från politiken. Politiska budskap i konsten, litteraturen och andra delar av kulturen betraktas inte bara som önskvärda, utan som så centrala att de ibland överskuggar själva kvaliteten.
Exempelvis måste filmer från och med år 2024 uppfylla ett antal mångfaldskrav för att över huvud taget komma på fråga när Amerikanska filmakademien delar ut Oscarstatyetten för bästa film. Filmens kvalitet har bokstavligt talat förpassats till andra rummet.
Politiseringen av kulturen, och övriga samhällssfärer, är ett ideologiskt projekt. Progressiva i alla partier strävar efter att göra varje aspekt av våra liv till en samhällelig fråga. Det gör dem obekväma och misstänksamma mot det opolitiska. En recensent av utställningen på Nationalmuseum påpekar syrligt att ”politik och sociala orättvisor skymtar bara som hastigast” medan Zorns konstnärskap kretsar kring något så fult som att försörja sig och tjäna pengar.
Många begåvade konstnärer, författare och filmskapare har avfärdats som ytliga eller oseriösa på grund av sin ”brist” på social medvetenhet. I förordet till en engelsk utgåva av Alexandre Dumas klassiker De tre musketörerna (Everyman’s Library, 2011) skriver journalisten och författaren Allan Massie:
Dumas var den Store Underhållaren bland artonhundratalets franska skönlitterära författare. Marknadens efterfrågan och omständigheterna kring publicering avgjorde vilken form enskilda romaner tog. Detta, som redan har påpekats, passade hans improvisatoriska geni och tempo. Det är lätt för kritiker att, utifrån hur han arbetade, avfärda honom som en beställningsförfattare, om än en odiskutabelt genialisk beställningsförfattare.
Det finns dock opolitiska kulturskapare som helt enkelt är för bra för att avfärda. Zorn, till exempel. Men kan man inte avfärda dem för sin avsaknad av samhällsanalys, så kan man alltid klistra dit den i efterhand. Det är inte bara Nationalmuseum som gör det; även konstkritikerna drar sitt strå till stacken. Göteborgs-Postens recensent efterfrågar en ”tydligare udd” i utställningen när det gäller de nakna kvinnorna i en del målningar och en vidare diskussion kring hans motiv ”eftersom de faktiskt är högaktuella i dag, i och med våra debatter om bilden av kvinnokroppen, främmande kulturer, svensk tradition och klassamhället”.
Eller så kan man bara låta en vacker tavla vara en vacker tavla, fri från politiska ställningstaganden och tolkningar.
