Länge leve det otidsenliga

I en samtid som snurrar allt snabbare och det kollektiva minnet blir allt kortare blir det otidsenliga allt viktigare. Samtidigt har kulturarvet gjorts ett slagträ i det samtida kulturlivet. Varken Astrid Lindgren eller Anders Zorn går säkra.

Nyligen meddelade Sveriges Television att de avser göra en nyinspelning av Astrid Lindgrens och Olle Hellboms numera klassiska dramakomediserie Vi på Saltkråkan, från 1964. Varför man vill göra en ny version av denna klenod är inte helt lätt att förstå. Sveriges Televisions VD Hanna Stjärne motiverar projektet med att ”Det är en klassiker som vi vill lyfta fram och göra till en ännu starkare klassiker för kommande generationer.”

Vad betyder det? ”En ännu starkare klassiker”? Man kan aldrig på förhand veta om ett verk kommer att bli en klassiker eller inte. Det kan bara tiden utvisa. Att ha högt ställda ambitioner är givetvis aldrig fel, men formuleringen ger intrycket att den nya inspelningen är tänkt att ersätta den gamla i det kollektiva minnet, tränga undan den.

Är den gamla Saltkråkan verkligen förlegad?

En klassiker är en klassiker just för att den har förmått stå emot tidens tand och kommit att uppskattas av ständigt nya generationer. De flesta tv-program som gjordes 1964 är bortglömda i dag, med all rätt, men Vi på Saltkråkan har blivit en självklar referens i det kollektiva minnet. Någonting måste det finnas i den gamla serien som människor uppskattar än i dag.

När jag såg den som barn hade serien mer än tjugo år på nacken. Visst kunde även jag som barn se att serien var från förr, men jag uppskattade den likväl. När jag talar med unga vuxna i dag, som såg den då mer än trettio år gamla serien när de själva var barn vittnar de om samma sak. Serien höll för barn ännu efter trettio år. 

Bland småbarnsföräldrar i bekantskapskretsen går uppfattningarna isär: somliga menar att den gamla serien är för långsam för dagens barn som är vana vid ett mycket högre tempo. Andra säger att deras barn älskar serien. Mitt intryck är att det snarare skiljer från barn till barn, än från generation till generation. Det är alls inte säkert att de barn som inte gillar 1960-tals-saltkråkan skulle gilla 2020-talssaltkråkan.

Något behov eller någon efterfrågan på en ny version av Vi på Saltkråkan tycks med andra ord inte föreligga. Till skillnad från andra Astrid Lindgren-filmatiseringar är Vi på Saltkråkan inte baserad på en bok. Lindgren skrev manus direkt för tv-serien. Berättelsen är inte heller särskilt stark, till skillnad från böckerna, utan det är kombinationen av regi, rollbesättning och miljöskildringar som har skapat seriens popularitet. Det vill säga allt det som skulle bytas ut vid en nyinspelning.

SVT vill forma vårt gemensamma minne

Reaktionerna på beskedet om Sveriges Televisions planer lät inte vänta på sig. Många ställde sig frågande till projektet och uttryckte en oro för att det hela är ett uttryck för tidens vilja att lägga det förflutna till rätta utifrån dagens allt snävare politiska normer.

Helt obefogad verkar denna oro inte vara. Nyinspelningen av Vi på Saltkråkan ingår i ett större projekt som SVT kallar för Sveriges Minne, och som syftar till att ”skapa tv-minnen både för dagens och framtidens tittare”. Förutom Vi på Saltkråkan planeras inledningsvis en storsatsning på svensk historia och personporträtt av Selma Lagerlöf och Evert Taube.

Eva Beckman, programdirektör på SVT, motiverar satsningen så här:

– Att satsa på att bygga Sveriges minne ska inte tolkas som enbart en fråga om nostalgi. SVT får aldrig bli ett museum. I ett land i snabb förändring är det helt avgörande att vi hittar nya upphovspersoner och nya berättelser om landet vi lever i. Det är viktigt om vi vill vara fortsatt relevanta i vår pågående berättelse om Sverige.

Man skulle kunna invända att i ett land i snabb förändring är det ännu viktigare att bevara banden bakåt i historien. Att tradera klenoder från det förflutna i stället för att ersätta dem med nya, uppdaterade versioner. För många är själva otidsenligheten i Vi på Saltkråkan en del i det de uppskattar med serien. 

Det utesluter förstås inte att nya program och serier kan bli framtida klassiker. Så fungerar kulturhistorien: nya verk läggs till de gamla och blir de tillräckligt uppskattade överlever de och blir klassiker. 

Uppenbar risk för politisering

Ambitionen att skapa verk med en kvalitet som håller för att bli framtida klassiker är givetvis lovvärd, men formuleringarna om att bygga Sveriges minne signalerar att det är någonting annat som är i görningen. Ett försök att lägga kulturhistorien till rätta, anpassa den till dagens ideal.

Huruvida den kommande inspelningen av Vi på Saltkråkan kommer att få en progressiv slagsida med en tillrättalagd rollbesättning som ska ”spegla samhället” och uppfordrande pekpinnar i var och varannan scen kan vi inte veta med säkerhet. Men att SVT skulle missa den chansen att skriva tittarna på näsan verkar osannolikt. Enligt förtroendebarometern är de svenska public service-bolagens politiska slagsida så uppenbar att till och med en majoritet av dem som själva betecknar sig som vänster uppfattar SVT som vänster.

Någon genomlysning av hur det förhåller sig med saklighet och opartiskhet i de svenska public service-bolagens programutbud har aldrig gjorts, vilket i sig är anmärkningsvärt. Däremot kan en del generella slutsatser dras från en sådan genomlysning som gjordes av den brittiska motsvarigheten BBC. Utredarna konstaterar i sin rapport, From seesaw to whagon wheel (2007) att det fanns en slagsida i programutbudet, men att denna slagsida var påtagligast, inte i nyhets- och samhällsprogrammen, utan i det övriga programutbudet såsom kultur och underhållning. Det vill säga just den typ av programinnehåll som utgör SVT:s nya satsning på Sveriges minne.

En annan tänkbar bevekelsegrund som kan skönjas i formuleringarna om den nya satsningen Sveriges minne är SVT:s förlorade roll som nationell lägereld som alla kunde samlas kring. En kraftigt bidragande faktor till att Vi på Saltkråkan blev en självklar referenspunkt för generationer och sedermera fick ställning som klassiker var att Sverige under lång tid hade tv-monopol och en enda, statlig tv-kanal som alla tittade på. Det som visades blev en del av hela nationens gemensamma referensram. Inget program, oavsett hur hög kvalitet det håller, har samma förutsättningar i dag.

Zorn som slagträ i kulturkriget

Sveriges Televisions ambitioner att omforma det kollektiva minnet i Sverige är bara ett av många exempel på samtidens svårigheter att förhålla sig till det förflutna. Ett annat är reaktionerna på den pågående Anders Zorn-utställningen på Nationalmuseum.

Anders Zorn är Sveriges genom tiderna störste och internationellt mest erkände konstnär. Samtidigt tillhörde Zorn kultureliten i den traditionella kulturens sista skälvande stund, innan folkhemsbyråkrater och modernistiska ideologer gjorde rent hus med den figurativa konsten, den rimmade poesin och den traditionella arkitekturen. Zorns generation av konstnärer, författare och arkitekter framställdes som en nidbild, som folkhemsprojektets sociala ingenjörer tog spjärn mot i sin modernisering av Sverige.

Zorn är således både en fixstjärna på den svenska konsthimlen och politiskt och estetiskt komprometterad, eftersom gillande av honom kan uppfattas som kritik av det modernistiska projektet. Detta gör det extra svårt för dagens svenska kulturetablissemang att förhålla sig till honom. Som om det inte vore svårt nog att säga någonting väsentligt om ett konstnärskap som stötts och blötts i mer än ett århundrade.

Dessa svårigheter märks på recensionerna. De flesta är ointressanta, inte för att konsten i sig är ointressant, utan för att det mesta av intresse redan har blivit sagt. En standardlösning i sådana situationer har blivit att låta konsten agera slagträ i samtidens kulturkrig. Har man inte själv något intressant att säga om konstverken kan man alltid använda dem för att reta upp eller misstänkliggöra meningsmotståndare.

Expressens kritiker Valerie Kyeyune Backström valde till exempel att använda utställningen för att lufta sin egen känsla av alienation inför den svenska kulturen i allmänhet och det svenska kulturarvet i synnerhet. Redan i första stycket valde hon att lyfta sin egen hudfärg som relevant i sammanhanget och även den fortsatta recensionen handlade mer om Kyeyune Backström än om utställningen som sådan.

Den konspirationsteoretiskt lagde hade kunnat tolka Expressens val av recensent och recensentens val av vinkel som ett medvetet försök att provocera dem som tycker att Zorn skall lämnas orörd på sin piedestal och som är allergiska mot allt som andas trendkänslig identitetspolitik. En sådan tolkning förstärks av att, när de väntade ilskna reaktionerna i huvudsak uteblev, kulturredaktionens medarbetare i vad som framstod som en synkroniserad auktion gick ut i sina kanaler och höjde recensionen till skyarna och fördömde påstådda reaktioner från ”högern”. (Att reta upp ”högern” är nämligen det finaste en kultursida kan göra). 

Expressens konstredaktör Therese Bohman gick till och med så långt att hon skrev en egen artikel till recensionens försvar, där hon ställde den retoriska frågan hur svensk man måste vara för att ha en uppfattning om Zorn. Att det var Kyeyune Backström själv som tagit upp sin bakgrund och hudfärg valde Bohman att inte låtsas om.

Den otidsenlige Anders Zorn

Nyhetsmagasinet Fokus valde att ha två parallella recensioner, med helt olika ingångsvärden. Den ena, av konstnärinnan Marianne Lindberg de Geer, tillstår visserligen att ”Anders Zorn är en supernova. Ingen kan som han, måla ett vatten, en äng, en naken kropp eller en välmående, rödnäst grosshandlare”, men väljer ändå att bedöma Zorn utifrån sina egna uppfattningar om dennes samtid. 

– I den fuktigt unkna atmosfären som den moderna klimatanläggningen på Nationalmuseum skapat, känns det just som att kliva rakt in i en patriarkal värld från anno dazumal, det är bara punchen och cigarröken och kanske en och annan burk med gråsalva mot syfilis som saknas.

Zorns svaghet är alltså att han verkade i en annan tid och att han skildrade denna som den var. Lindberg De Geer gillar inte denna tid, således gillar hon inte heller Zorns måleri. Som kontrast ställer hon Picassos samtida målning Flickorna i Avignon, en målning som enligt Lindberg De Geer blickar framåt mot modernismen. Det finaste en konstnär från det förflutna kan göra enligt den samtida måttstocken.

Författaren Fredrik Sjöberg väljer i sin Fokus-recension ett motsatt förhållningssätt. Han är reservationslöst positiv och avfärdar tidens nervösa politisering, vilket paradoxalt nog gör också hans recension till ett inlägg i det samtida kulturkriget. Damned if you do, damned if you don’t. Särskilt tydligt blir det i hans avfärdande av Hilma af Klints måleri, en helig ko i den samtida omprövningen av konsthistorien.

Reaktionerna på Zorn-utställningen, liksom på beskedet om att SVT vill göra en ny version av Vi på Saltkråkan, visar hur känsliga frågor om svenskt kulturarv fortfarande är. Kulturkriget, det vill säga den medvetna strävan att politisera kulturen och göra den till ett redskap för politisk kamp, har bedrivits från vänster sedan åtminstone 1960-talet. Denna politisering och radikalisering av kulturlivet och kulturarvet beredde vägen för Sverigedemokraternas intåg på den politiska scenen. Dessa i sin tur erbjuder en tacksam motbild att ta spjärn mot för dem som vill fortsätta att politisera kulturen. Förlorare blir alla som vill se ett kulturliv fritt från politisk påverkan och pekpinnar.

När kulturarvet reduceras till ett slagträ i samtidens kulturdebatter riskerar det att berövas de tidlösa egenskaper som gjort det värt att bevara från första början. Därför är det osannolikt att Sveriges Television kommer att lyckas i sin föresats att skapa nya klassiker. Det är också därför de som håller Zorns ”otidsenlighet” emot honom har så svårt att se tidlösa kvaliteter. Det som präglas av tidsandan blir snabbt daterat. I en samtid som snurrar allt snabbare behöver vi det otidsenliga mer än någonsin.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *