Ett värdelöst samhälle

Ett samhälle blir varken tolerantare eller friare av att folk beter sig hur som helst överallt. Debatten om pulkaåkning på kyrkogårdar påminner om debatten om ”tysthetsnormen” på bibliotek. De hänsynsfulla ställs återigen mot de hänsynslösa.

Det är inte olagligt att åka pulka på Skogskyrkogården, Stockholms största begravningsplats, där 100 000 stockholmare ligger begravda. Kyrkogårdens harmoniska, artificiella landskap i Enskede är en välbesökt oas för kontemplation och sorgearbete, insprängd mellan Stockholms södra förorter. Sedan snön föll har Skogskyrkogården också fått tjänstgöra som rekreationsområde för barnfamiljer som åkt dit för att åka pulka i de böljande slänterna.

De senaste dagarna har flera tv-kanaler rapporterat om hur stojande barnfamiljer tagit över den vanligtvis fridfulla platsen. De sociala medieplattformarna har fyllts med indignerade reaktioner, men också av inlägg som försvarar tilltaget. Försvaret går ofta ut på att de själva minsann inte skulle ha något emot om stojande barn åkte pulka över deras gravar när de gått ur tiden. Mot detta argument kan man givetvis invända att det sannolikt finns minst lika många som inte vill att deras anhörigas eller deras egen gravplats skall utgöra rekreationsområde för levande barn.

Det saknas inte platser där man kan stoja och rumstera, men det saknas platser för tystnad och eftertanke.

Som ett slags kompromiss tyckte en pappa som intervjuades i SVT:s nyhetsinslag om saken att de pulkaåkande och de sörjande på kyrkogården skulle visa varandra ”ömsesidig respekt”. Denne fadersgestalt ansåg således att det kunde vara minst lika störande för dem som tagit sig till kyrkogården för att roa sig att stöta på sörjande, som för de sörjande att möta stojande barnfamiljer.

Somliga har till och med försvarat beteendet med förment teologiska argument och därvid citerat Jesu uppmaning om att låta ”barnen komma till mig”. Att barn omvänder sig till Kristus är dock inte samma sak som att anse att de av sina föräldrar ska uppfostras till hänsynslösa narcissister, eller att ingen plats i samhället skall vara fredad från någon form av beteende.

För det är vad diskussionen egentligen handlar om. Ska alla platser, alltid, finnas tillgängliga för envar att göra vad de vill med dem, eller finns det skäl att överlåta vissa platser till lugnet, tystnaden och eftertanken? Det hela påminner om en annan debatt som grasserade i offentligheten för några år sedan, den om den så kallade ”tysthetsnormen” på bibliotek.

Bakgrunden till den debatten var att de offentliga biblioteken på många håll i landet, troligen till följd av dessas förändrade uppdrag från tempel helgade åt bildning och lärdom till amorfa ”mötesplatser”, blivit tillhåll för individer som betett sig på alla sätt olämpligt: fört oväsen, trakasserat besökare och personal och till och med begått handgripligheter mot dessa. Till mångas förvåning höjdes då röster till försvar för detta grobianbeteende, utifrån argumentet att biblioteken ”måste vara öppna för alla”, det vill säga även den som beter sig illa.

Idén att alla typer av beteenden måste tolereras överallt, både på bibliotek och på kyrkogårdar, utgår från en missriktad föreställning om tolerans och inkludering. Ett bibliotek som kräver tystnad och hänsyn av sina besökare är inte mindre tillgängligt för det, tvärtom erbjuds alla möjligheten att vistas i en tyst miljö där studiero råder. En kyrkogård där alla förväntas uppträda vördnadsfullt och inte störa andra besökare är inte mindre tillgänglig bara för att inte alla typer av påträngande beteenden accepteras där.

Att dessa platser, som brukat fylla också ateister med en känsla av vördnad, nu i mångas ögon tycks ha förlorat sitt sista magiska skimmer är inte bara en förlust för dessa individer som i saknar känsla för andra värden än sin egen omedelbara behovstillfredsställelse.

Tvärtom är det så att när den mest högljudda och hänsynslösa får sätta normerna berövas alla tillgången till den typ av oaser som bibliotek och begravningsplatser är tänkta att vara. När inga platser längre finns som är undantagna från den narcissistiska normen att de högljudda och hänsynslösa dominerar, minskar således valfriheten för alla. Pappans krav i nyhetsinslaget om att sörjande ska visa honom och hans barn respekt, vittnar om en bristande förståelse för den goda princip som säger att din frihet slutar när den börjar inkräkta på någon annans. 

Det saknas inte platser där man kan stoja och rumstera, men det saknas platser för tystnad och eftertanke. Det finns därför goda skäl att slå vakt om dem som ännu finns i form av tempel, kyrkogårdar, museer och bibliotek. Att dessa platser, som brukat fylla också ateister med en känsla av vördnad, nu i mångas ögon tycks ha förlorat sitt sista magiska skimmer är inte bara en förlust för dessa individer som saknar känsla för andra värden än sin egen omedelbara behovstillfredsställelse. Det är en förlust för hela samhället. Ett samhälle som inte förmår värdera något annat än förströelse är ett värdelöst samhälle.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!